En (nästan) riktig jul till slut

Jag lyckades med lussebullar! Och jag hade inte köpt salt, det var socker… *phew* Men hade de varit gjorda på 2 dl salt så hade de i varje fall räckt längre, nu kommer de försvinna inom ett par dagar eftersom jag lovat massor av japaner att smaka! Det gör jag så gärna – är så roligt när de uppskattar det jag vuxit upp med.

En tant från receptionen släppte in mig i byggnad nr 5 (egentligen finns det bara tre hus så det borde vara nr 3) för att låna korridorköket på andra våningen. Där var lika rent som i vårt kök, det vill säga inte alls. Jag fick börja med att röja på arbetsbänken och skrubba den, och för säkerhets skull diskade jag alla redskap en extra gång. Jag har sett folk lägga tillbaka kastruller och bestick efter att bara ha sköljt av dem så jag tar inga risker… *ryser*

Mina ingredienser, all made in Japan!
Recept på Swedish Saffron Bread med engelsk översättning, för den som vill ge till sin engelskspråkiga vän!

I ett japanskt studentkök är det lite brist på vissa typer av redskap, så jag fick improvisera lite med det som fanns… Men jag ville hemskt gärna baka så då gick det.

Min mortel blev en rostfri soppslev och bunke.
Torrjäst är inte lika enkelt att baka med, och bröden jäste inte förrän de kom i ugnen. Hade väl för kall degvätska även om den var klart över 40˚C.
Vem behöver en träslev när det finns stekspadar?
Eller en ris-spatel?
Se, den ser rätt normal ut! Förutom att den inte jäste då.
Ytan på arbetsbänken kanske inte var ideal, men jag tror jag undvek att använda för mycket mjöl i alla fall.
Det blev bara S-bullar denna gång, de ska få se det mest traditionella!
Och jag penslade med fingrarna… Ja, vad gör man?
Det här är då ugnen, den nedre. Inte precis i den storlek man är vad vid. Jag tror inte japanerna använder ugn alls i sin matlagning. Saknar det hemskt mycket. Pyttesmå plåtar också!
Men de gräddades så fint så :D
Min gyllene skörd för i år!

Jag hade sällskap av Nini i köket, en supergullig tjej från Taiwan. Hon var hemskt intresserad av mitt bakande och självklart fick hon smaka en bulle!

Så snart bröden kallnat fick jag skynda mig iväg till Kameido (JR Sōbu Line). Jag hade blivit bjuden på glögg och julbord av två rumskompisar som jag mötte när vi var på födelsedagsmiddagen för en vecka sedan. Fredrik och Patrik var på IKEA under dagen och köpte allt möjligt smaskigt, och jag fick nästan en tår av glädje över hur gott det var.

De hade till och med årets Blossa 09 med smak av clementin!
Årgångs-glöggen från Blossa från 2003 till nu: pomerans-apelsin, vinteräpple, hjortron-armagnac, lingon-enbär, havtorn-kanel, blåbär och clementin!
Julbord från IKEA i Japan…
Annonser

Halva tiden avklarad!

Idag har jag varit här i precis 3 månader, så det betyder att jag har halva min vistelse över och skrämmande lite tid kvar att skriva min rapport på… Samtidigt som jag längtar hem såklart. Men det är oerhört härligt att Dain kommer hit om 18 dagar! Längtar så!

Goda nyheter är att jag blivit nominerad till, ej bekräftat än dock, ett stipendium på tre månader à 80000 yen (6300 sek). Jag vågar inte fira riktigt än bara. Däremot har de som kriterium att man måste skriva på ett papper den första dagen i varje månad för att visa att man är här, och jag planerar att åka hem morgonen den 1 mars. För att jag ska få den sista betalningen måste jag boka om min flygbiljett och åka hem en dag senare. Trots att det innebär en ombokningsavgift på 1000 sek så är det fortfarande värt det. En dag till kan jag trots allt överleva. Sedan måste jag klura ut hur jag ska få över pengarna från mitt japanska konto till min svenska bank när jag sitter hemma i Sverige, för den sista utbetalningen kommer i slutet av mars… Pah, petitesser!

Här spelas julmusik plikttroget i butiker och restauranger, och nog kan de utsmycka med ljusslingor och granar… Men jag har inte fått någon riktig julkänsla än. Det är nu man ska frossa i glögg och lussebullar! Jag saknar nog advent allra mest, för då är det obligatoriskt att mysa varje helg. När man kommer hem vill jag mötas av doften av varma russin och pepparkakshus.

Mitt absoluta favoritbakverk är faktiskt saffransbröd… Eller saffransbullar, lussekatter, lussebullar – kärt barn har många namn! Inte bara för att jag inte har tillgång till dem nu, men för att de är perfekta. De är saftiga, lagom söta och doftar ljuvligt. Såhär såg det ut förra året hos oss!

Zimba var också med, så klart!

Om jag inte minns fel så är det här det recept som både mormor och mamma använder, och nu jag.

Lussekatter
ca 20-30 bullar175 g smör
5 dl mjölk
50 g jäst
½ tsk salt
2 dl socker
1 g saffran
1 ägg
1 ½ l vetemjöl

1. Stöt saffran väl i en mortel tillsammans med en sockerbit.
Smält smöret, häll i mjölken och värm till 37◦C.

2. Smula sönder jästen i en bunke och rör ut den med lite av
degvätskan. Tillsätt resten av degvätskan, saffran, socker,
salt och mjöl (spara ett par deciliter till utbakningen).
Arbeta degen kraftigt, tills den är smidig och blank och
släpper bunken.

3. Strö lite mjöl över degen, täck med duk och låt jäsa
30-40 minuter.

4. Ta upp degen på bakbordet och knåda den smidig.
Dela den i bitar och baka ut dem till valfria former.

5. Lägg brödet på bakplåtspapper. Lägg bakduk över och
åt jäsa till knappt dubbel storlek, ca 30 minuter.

6. Pensla det färdiga brödet med uppvispat ägg och tryck
ner russin ganska djupt i degen.

7. Grädda större bröd 15-20 minuter i 200-225◦C,
småbullar 6-8 minuter i ca 250◦C. Låt bröden kallna
på galler med duk över.

Antingen så kan man vara traditionell i utformandet av bullarna och göra en ”julgalt” som i bilden ovan, även kallad ”S-bulle”. Det är den enda form Dain kan göra… *fniss* Men jag gillar att göra lite olika, som i den här bilden från recept.nu.

Eller kanske något helt crazy och skapa ett undervattenstema! Bild från tasteline.com.

Så det kliar verkligen i skaparfingrarna att få baka, men jag har det lilla detalj-problemet att det inte finns någon ugn i vårt kök… Tydligen finns det en man kan hyra någonstans, så det är inte omöjligt att det går att lösa. Jag blev till och med befriad från besväret att hitta saffran i butiken, för Shun tog med sig en burk hemifrån! Den är en mindre påse inuti så jag sitter inte på en guldgruva, men det räcker till en sats deg i alla fall. :D

Japansk saffran säljs av Gaban

Så om de inte har lussebullar till jul här, vad har de då? Många familjer köper en stor hink friterad kyckling från KFC – och hur mysigt är det med frityros? Fast vad gör man i brist på kalkon… Fågel som fågel, liksom.

Utanför KFC Shibuya i Oktober…
Förhandsbeställning var i full gång 2 månader innan jul! *blir illamående*

Julafton och juldagen är tydligen superstora dejt-dagar också, så jag är glad att jag inte behöver vara ensam. Vi får se vad vi hittar på, men gå och strosa på Disneyland eller i Roppongi är tydligen poppis bland japanska par. Odaiba lär vara läckert också.

Hur som helst så kommer det hållas ett Lucia-event på Svenska Ambassaden nu på söndag, så lite julkänsla kanske kan komma och smyga sig på. Jag väntar ivrigt.

Sommar i Texas & North Carolina

Som vanligt numera, sedan jag träffade Dain för snart 4 år sedan, åkte vi till USA för att hälsa på hans mamma och denna gång även hans barndomsvänner i 3 veckor. Dains mamma bor i Richmond utanför Houston, Texas, och där var vi alla dagar utom fem som vi tillbringade i Chapel Hill, North Carolina.
Visa större karta

Det sköna med att åka dit är att det alltid är mer än 20˚C (på vintern kan det vara så kallt som 18-19˚C) men vi hade en stadig temp på 32-35˚C i skuggan under hela vistelsen denna gång. Inte helt fel, och vad som var ännu bättre var att villaområdets pool knappt var befolkad alls.

Så förutom att slappa vid poolen, spela DS och kolla på TV (jag älskar amerikanska reklamer – de är så mycket roligare än svenska!) så provade jag på att spela riktig golf för första gången. Först så åkte vi till butiken ”Impact Golf” där jag fick öva mig att slå bollar mot ett nät.

Ser ni likheten med Tiger Woods? Inte det… Dain är så klart en naturlig talang, plus att han spelat lite när han var yngre. Jag har all rätt att vara sämst.

Dains mamma har också gått med i en country club som heter Willow Fork, dit man får ta med valfria familjemedlemmar och spela hur ofta man vill. Alla får även en gratis 45-minuters golflektion, och som ”Pauline Nilsson” fick jag lära mig steg för steg hur slaget skulle utföras.

En kväll senare var vi på restaurangen i huset bakom, som var själva klubbhuset för Willow Fork. Det blev min födelsedagsmiddag, inte så pjåkigt!

Hade man inte varit mätt då så hade man kunnat svänga förbi Kroger och köpa sig en läskande smoothie på durian-fukt. Som tur var kände ingen behov av en sådan… Den luktar lik, för den som inte visste. Tydligen är det en delikatess i flera asiatiska länder (bl.a. Vietnam och Indonesien) att äta saker som stinker lik. *barf*

Tillbaka till golfen, vi spelade även en 9-hålsrunda med Dains mamma och några av hennes väninnor. Eller ja, de spelade och jag körde bilen… Fast jag övade lite på att putta vid tillfälle. Fun times!

Vi rände rätt ofta fram och tillbaka till Impact Golf, eftersom Dains mamma halft-om-halft jobbade där med att hjälpa dem sälja saker på eBay. Vid ett av tillfällena träffade vi en kund där som var en mycket intressant man. Han förespråkade ett företag som heter Power Balance, och deras grej är att de tillverkar armband och plastkort att ha i plånboken med ”hologram” som skall hjälpa bäraren att få bättre balans, mindre stela muskler och dessutom sova bättre. Så snart han började förklara konceptet med ”frekvenser i samklang med kroppens naturliga svängningar” så tittade Dain och jag menande på varandra och försökte hålla oss för skratt under den resterande biten av hans försäljningstal.

Ett av deras vanligaste test för att ”bevisa” att tekniken fungerar är följande ”resistance test” (första bilden är för en liknande produkt som heter EFX). Det går ut på att man står som på bilden med ett ben i luften och armarna rakt ut. Det de gör är att när man inte har armbandet på sig så pressar de en på armen snett utåt istället för rakt ned (eller t.o.m. lite inåt) som de gör när man har armbandet på sig. Detta skapar då illusionen av att man fått bättre balans tack vare armbandet, när det i verkligheten är de som bestämmer om de ska fälla personen eller inte.

Ett annat test är när man står likadant med armarna, men svänger ena armen bakåt och den andra framåt medan underkroppen står still. Detta görs en gång utan armband och en gång med armband. Vilken effekt brukar vanlig hederlig stretching ha? Jo, att man mjukar upp musklerna och kan sträcka ut dem lite mer. Mycket riktigt visar andra övningen att när man svänger armen bakåt andra gången så kommer man liite längre – och detta, påstår de, är tack vare armbandet. Vanligt vett, någon? Och efter att ha sett några ”vittnesmål” (den mest skrämmande nedan) så undrar man om folk dels vill bli lurade, och dels om de aldrig hört talas om placebo…

Men det festligaste av allt är ändå den skriftliga förklaringen av ”teknologin” som står på deras hemsida. Gå dit om ni vill få er ett gott skratt, här är mina personliga favoriter:

1
”POWER BALANCE Performance Technology has been embedded with naturally occurring frequencies found in nature that have been known to react positively with the body’s energy field. This helps to promote balance, flexibility, strength and overall wellness.”

Naturligt förekommande i naturen, jo det är så det brukar vara… Och vad har frekvenser med det hela att göra?

2
”…fact is that everything in nature resonates at a particular frequency. […] We react with frequency because we are a frequency.

Eh, nej det gör det inte? Och nej, vi är inga frekvenser.

3
”Your body’s energy field likes things that are good for it and craves to be around those things.”

Kan man få se den biologiska förklaringen för detta, någon? Har de hört talas om hormoner?

Nå, vi åkte också till North Carolina som sagt. Där bodde vi tre nätter hos Dains kompis Hildon med flickvän och sedan två nätter hos Elene som nyligen gift sig. Med Hildon åkte vi till stranden vid Surf City, en bilresa som tar ca 3 timmar men är värt det!
Visa större karta


Hildon bakade även en ”Key Lime Pie” av den specifika limejuicen som kommer från en sorts lime som bara (?) odlas vid Key West i Florida. Den var så god att jag måste dela med mig av hans recept på det…

Key Lime Pie

14 fluid oz (296 g) sweetened condensed milk
1/2 cup (1.2 dl) Key West Key Lime Juice
3 egg yolks (no whites)
Graham cracker crust (butter, sugar, crushed graham crackers)

– Whisk everything, pour into crust
– Bake at 350˚F (~175˚C) for 15 min
– Refridgerate at least 2 hours

Så vi blev mycket väl omhändertagna i bådas hem, och vi fick även ett tillfälle att gå ut och äta på Ichiban Sushi & Steak som hade en generöst tilltagen båt med sushi man kunde beställa. Den för tre personer serverade mellan 15-20 bitar per person… Det kallar jag en rejäl sushi-måltid!

Tillbaka i Texas träffade vi Jeff och hans barn som också skulle hälsa på. Tillsammans hyrde vi en minibuss och åkte 2 timmar bort för att komma till strandstaden Galveston.
Visa större karta


Stranden var nästan lika fin som i North Carolina, men vattnet var varmare (Golfströmmen). Stugan var väldigt söt på utsidan och rummen i sig var väl ok, men när vi på kvällen skulle gå och sova så upptäckte vi dels insekterna (två kackerlackor och en enorm gräshoppa), dels att båda bäddsofforna var trasiga och fulla med gamla pressade och väldigt döda insekter och slutligen att luftkonditioneringen i vardagsrummet där de två trasiga sofforna stod enbart fungerade delvis (och dessutom droppade i en hink). Oh joy.

Nästa morgon när Jeff ringde ägaren av huset för att klaga på tidigare nämnda punkter så skrek mannen åt honom på andra sidan luren, och hävdade att man fick räkna med lite ohyra och bastu-varma rum när man är i tropikerna… Dessutom så skulle bara den ena soffan vara trasig, men eftersom han lovat att det skulle finnas 6 sovplatser inklusive de 2 dubbelsängarna så gick han med på att komma med en extrasäng under dagen. Halvt nöjda åkte vi till Space Center Houston som planerat (NASA-museet med andra ord).

Tillbaka i stugan sent på kvällen fanns ingen extrasäng att finna, så vi tog vårt pick och pack och åkte därifrån. Under bilresan hem försökte Jeff få tag på ägaren igen utan resultat, och talade in ett sakligt meddelande på hans telefonsvar. ”Tro inte att du får några pengar”, ungefär.

Detta avrundade vår härligt långa vistelse i USA. Vi flög nästan bara med Continental och ska även försöka göra det i framtiden för att samla miles och få gratis uppgraderingar till Business Class eller ibland helt gratis biljetter… De är ok antar jag, förutom att vi på en av de kortare resorna fick en ”flight snack” i form av en micrad cheeseburgare i en försluten plastpåse… Behöver jag säga att den var slemmig och degig? *ryser* Men man blundar och äter helt enkelt, det är ju den enda maten man får – plus att man säkert betalat en hundring för den.

Jag gillar att motorerna är tillverkade av Rolls Royce… Hur som helst, i väntan på att lyfta sista gången med planet som skulle ta oss över Atlanten, så blev vi stående på taxi-sträckan bort till startbanan i ungefär en timme. Ingen förklarade vad som hände och ingen hade lyckats fippla på luftkonditioneringen heller, evig väntan. När vi så småningom kryper runt krönet för att äntligen komma ut på startbanan ser vi en syn mycket lik denna när vi tittar ut genom fönstret:

Och kön fortsatte låångt bak, jag räknade dem… Det var över 10 plan i kö efter oss, och förmodligen hade det varit lika många framför oss när vi kom dit från gaten. Men piloterna hade säkert för mycket att göra i cockpiten när vi stod och väntade att de inte hade tid att tala om för oss varför vi inte lyfte. Jag har full förståelse. Eller inte.

Och förresten, ovan är en bild på amerikanska flaggan tillsammans med Texas flagga… Är inte den sistnämnda sjukt lik Chile’s flagga?

Jag trodde på fullt allvar att det bodde massor av chilenare i området kring Dains mammas hus, tills någon hade hjärta att förklara för mig hur det låg till… :/