Pauline har alldeles för mycket grejer

…och alldeles för liten väska. För att inte tala om ett alldeles för snålt flygbolag – och jag visste att det här skulle inträffa – MEN MAX 20 KILO, KOM IGEN??

Jag som inte ens tycker att jag har shoppat så mycket om man ser det utspritt på ett halvår. Jag har inte ens köpt souvenirer till folk än och ännu mindre alla saker som jag vill köpa till mig själv och vårt hem i Kista. Dessutom hade jag planerat att slänga lite av det som var slitet och alla som har hälsat på har fått med sig ett och annat för att lätta min last. Ändå är det så mycket skräp jag har. Eller skräp är det inte för då hade jag slängt det, men helt ok grejer liksom.

Jag ringde SWISS, som är för övrigt sista gången jag flyger med, i hopp om att få betala mig till en extra väska på 20 kg. Det brukar ju funka på alla bra bolag men den gubben gick alltså inte. Dock erbjöd de mig att betala 50 eur per kilo som skulle råka vara över mina 20. Tack, så vänligt.

Min sista utväg var alltså att posta alltihopa och jag fick med Shibasaki-sans hjälp utklurat vad de största tillåtna dimensionerna och vikten är på ett skeppat paket med Japan Post. Kortsidans omkrets tillsammans med paketets längd får inte överstiga 3 m och vikten kan vara upp till 20 kg där med. Lustigt nog var den största lådan de erbjöd på postkontoret bara dryga hälften av max-storleken, så det lät jag mig inte luras av. Klart jag skulle ha så stor låda som möjligt! Efter lite tips hittade jag den perfekta boxen i källaren på Tokyu Hands i Shibuya.

Något pricey, men när jag är ruinerad sen kan jag bo i den. Den har till och med en kiosklucka för min gatu-business!

Något pricey, men när jag blir ruinerad så är det den finaste kartongen man kan bo i. Med kiosklucka och allt för min korvmoj-business!

Aj då, endast halvfull och vägde redan 18+

Plockade ut några böcker och vips fick jag i lite till! Färdig att plockas upp!

Jag hade sett en lapp i receptionen om att posten kunde komma och plocka upp stora paket, gratis, om man betalade i cash på plats. Förträffligt! Däremot trodde inte tanten bakom disken att de kunde engelska så jag frågade lite generat om hon kunde ringa åt mig, och det gjorde hon så gärna! Tur var nog det också för samtalet tog nästan 5 minuter och de ställde en himla massa frågor om telefonnummer och adress, innehåll, värde och jag vet inte vad. Det hade jag aldrig klarat på japanska! Det skulle ta dem två timmar att komma hit, sa hon, så jag gick till bankomaten för att vara redo med stora pengen när de ringer på. Tror ni inte att de ringer redan 10 minuter senare, när jag precis vänt hemåt efter att ha tagit ut pengar! Jag sprang tillbaka och blev mött av en trevlig man med kärra och våg, som följde med mig upp för att hämta lådan. Den vägde (bara) 19.1 kg, hade ju kunnat proppa i lite till! I vilket fall så betalade jag 10 250 yen (840 sek) och förhoppningsvis har kartongen och jag ett återförenande om ca 2 månader i Kista.

De hade lite andra kul grejer på Tokyu hands, som jag gärna delar med mig av. Varför har jag inte gått dit tidigare? Det var som ett enormt Panduro Hobby ihopslaget med Butterick’s, Teknikmagasinet och Designtorget. Tror de hade 8 våningar, varav varje var uppdelat i tre halvplan.

Alla husdjurs dröm är att bli burna på bröstet som ett spädbarn.

Våtdräkt för hundar?

Kramkuddar för barn, jättefina faktiskt!

Butterick’s-biten av det hela…

…japanerna gillar verkligen maskerader ^^

De gillar även påhittade flaggor från det där Skandinavien som ingen varit i.

Det här köpte jag faktiskt, lite roliga gem att pigga upp rapporten med!

Och den här tänkte jag ge till någon, ett nyckelhänge som ger ifrån sig spol-ljud ifall man råkar befinna sig på en toalett utan just den funktionen.

Sedan var jag även på IKEA i Yokohama förra helgen, ett kärt minne! Det kändes precis som IKEA i Sverige och det var inte helt oväntat väldigt prydligt och rent allting. Till och med de gula påsarna hade någon vikt i samma format, en och en. Inte alls som IKEA i Chicago där det var totalt kaos.

Det var skyltat till shuttlebussen redan utanför spärrarna i Shin-Yokohama.

Gratisbuss!

Entrén

Det roliga var att alla rumstorlekar skrevs med både tatami-mattor och kvm.

”Gu-mo-ro-n”

Jag älskar hur de skriver alla svenska namn med katakana! :D

Trodde inte den här tavlan skulle finnas i svenska sortimentet, men det gör den tydligen. Heter ”Olunda”.

Jag äter aldrig i restaurangen på IKEA i Sverige, men det lockade lite just då…

Till och med semla hade de!

Kunde inte hålla mig borta från köttbullar och semla! :/

Tomoya, som jobbar där, och Chihiro var mitt sällskap!

Tror att marknaden är lite större utomlands, men välkommen för alla Sverige-törstande.

Det är allt för nu! Jag kämpar på med exjobbsrapporten varje dag och inser hur röriga alla experiment vi har gjort är. Förhoppningsvis svarar Kuroiwa-sensei på mitt mail den här veckan, men man vet aldrig. Annars får jag gå dit på fredag och lite försynt påpeka att han borde läsa sin mail oftare.

Tsukiji fiskmarknad

Varje morgon öppnar Tokyos största fiskauktion på marknadsplatsen Tsukiji kl 03:00 och pågår till 05:00. Kockar och fiskhandlare flockas för att lägga vantarna på den bästa fångsten, och det är tydligen ett himla liv. Självklart ville vi som Nihon otaku:s få se detta, men det var lättare sagt än gjort. Tsukiji ligger i Chuo-distriktet, vilket är på andra sidan Tokyo för oss. Med tunnelbanan kan man komma dit på 30-40 minuter MEN eftersom det inte är någon trafik mellan 00:30-05:00 så funderade vi på alternativet att ta en taxi. Såhär skulle man kunna åkt:

Visa större karta

Vi kollade upp hur mycket det skulle kosta för en bil och blev avskräckta då det verkade som att 10000 yen (780 sek) var rätt rimligt. En annan kille sa 5000-6000 yen… Men vi bestämde oss för att missa auktionen eftersom den kanske inte ens var värd priset. Man kan ju alltid komma tillbaka! Så istället tog vi första metron från Waseda station 05:09, dvs Tozai line, och bytte till Oedo line vid Monzen-Nakacho. Tre stationer senare gick vi av vid Tsukiji-Shijo.

Redan utanför spärrarna slogs vi av fisk-… ska vi säga ”doften”? Inte heller behövde vi oroa oss över vilken utgång vi skulla ta för att komma rätt, det var bara att följa strömmen. Vad annars gör hundratals turister där innan kl. 6 på morgonen? Från tunnelbanan kommer man direkt ut i lasthallarna där alla lastbilar står fulla med is och frigolit.

Rätt snart fick vi se våra första kadaver… Så mycket kött!

Jag skäms nästan att se så glad ut bredvid den här stackars tonfisken… Men den var så ofantligt stor att jag var tvungen att ställa mig bredvid den för att betona storleksförhållandet.

Jag förstår att Greenpeace inte skulle gilla det här, jag är inte överkänslig men blev rätt illa berörd av hur respektlöst många mindre fiskar och skaldjur hålls vid liv för att behålla färskheten.

Det här var nog det hemskaste jag såg… Vet inte om krabbor ”tuggar fradga”, men det var verkligen hjärtskärande att de ligger halvdöda i samma kryddor de förmodligen kommer bli kokta i! *ryser*

Men fiskhandeln på Tsukiji har pågått på samma sätt i många årtionden, kanske århundraden, och det är inget som kommer ändra på att japanerna tycker om fisk. Förutom att den kanske tar slut, men det är inte deras problem än i alla fall.

Alex och Henrike var ordentligt påklädda, jag också, för det var kallt på morgonen!
Henrike ville köpa ett spett med grillad ål, men man kunde bara köpa dem lådvis…

Hur häftigt det än var att se allt detta live – det är ändå härifrån sushi kommer, barn – så kände man sig inte välkommen. Vi inkräktade trots allt på deras arbetsplats, var i vägen, smutsade ner och gjorde deras jobb mer långsamt. Man kan inte annat än förstå dem och det var tydligt att de var irriterade över allt folk som inte hör hemma där. En del vrålar obegripliga svordomar på japanska för att man ska kasta sig ur vägen om man vill behålla samtliga tår. Efter att ha sicksackat mellan stånden och klarat oss undan rabiata fiskare på alldeles för snabba truckar, nådde vi på andra sidan stohejet något som var mystiskt likt en auktion. Och den var fortfarande igång!

Vi blev bortfösta till ingången för alla baka gaijin:s som var där. Tillsammans trängdes vi som sillar *fniss* i den trånga gång de avsett för beskådare.
Mannen i uniform – utan hakband, mind you – bad folk att gå ut efter 10 minuters fotande. Utan blixt, mycket viktigt!

Vi var rätt nöjda över att få ha sett lite av den hetska auktion som Tsukiji är så känd för. Men vi tänkte inte lämna området innan vi fått i oss fortfarande kroppsvarm sashimi på ris! Den är trots allt bäst innan den blir kyld, eller hur? Det fanns gott om utbud av dylika restauranger, i varierande pris, och en del hade långa köer utanför.

Till slut valde vi den här som både hade hyffsat billig (1000-3000 yen) mat. Vi blev inte besvikna! Köttet var så mört att det bara föll i bitar, och då är det ändå rått… Däremot föll mig inte uni (sjöborre) i smaken, det är det som ser ut som en hög svavel.

Mätta, belåtna och trötta begav vi oss hemåt igen!

Det FET:ar till sig

För de som inte fått en bild för sig hur en FET ser ut så är det på tiden att jag visar er en sådan. I dagarna kom nämligen en ny försändelse av FET:ar från Horiba – beundra deras naivt glansiga och obehandlade ytor! *dregel*

Denna typ levereras med färdiga aluminium-pads. Inte den jag labbar med.
Likadan som mina transistorer! Endast täckt med resist. Dimension ca 1 x 1 cm.
Hur de kommer levererade, i en antistatisk burk från Fluoroware (felgängade lock!).
Man kan skymta innehållet på baksidan.

Det går framåt med våra experimentella experiment, och hädanefter så kommer de bli mindre och mindre experimentella… Vi har jämfört APTES och MPTMS, CA och PEPC, härdat och icke härdat osv. så nu börjar vi (läs Kuroiwa-sensei) få lite mer koll på vad som fungerar och ger bäst svar på HCO3– (vätekarbonat). Det är många tröttsamma mätningar och inte alltid så tillfredställande analyseringar av resultaten – men vi är på rätt väg i varje fall! Anledningen till att jag inte skrivit så mycket om just exjobbet på ett tag är för att 1) det känns lite tjatigt att skriva om samma metoder hela tiden, och 2) jag vet inte hur mycket jag får avslöja för allmänheten. Det är trots allt en kamp om att vara först med nya resultat, och jag vill ju inte sälja ut dem (och inte får jag betalt heller). Har dessutom redan försäkrat att det inte är därför jag är här!

Jag känner bara för att dela med mig av lite fina höstbilder igen. Jag var på gott humör när jag gick hem på lunchen idag och gick väl lite extra långsamt då jag smuttade på min kaffe samtidigt. Ju fler gånger man besöker en plats desto fler detaljer upptäcker man, och jag går ju den här vägen minst två gånger om dan men har inte tittat så noggrannt runt omkring förut. Synd bara på muligheten.

Ett av de två tempel som ligger på vägen, tyvärr är det andra under renovering och är inte så fint att fota.
Här har vi de där statyerna med haklappar igen! Bellman tipsade mig om att det måste vara för mizuko kuyo, en japansk ceremoni för att hedra dem som fått missfall, dödfödda barn och gjort abort.
Jag gillar att Waseda har egna lyktstolpar!
I en trädgård på vänster sida så har någon ett citrusträd, fullt med frukter!
På en parkeringsplats finns det alltid plats för ett litet altare… Men gulligt är det!
Vägen in på Main Campus är färgglad!

Uppfriskad av min fina höstpromenad stegade jag in i köket för att koka lite nudlar (ja, jag är så tragisk). Då möts jag av den här synen av ruttnande bläckfisk-kadaver med tillhörande inälvor…

…som legat i slasken sedan kvällen innan! *öörk* Det var en av de koreanska tjejerna, vars svarta långa hårstrå på kanten av bunken pryder det hela, som lagade till en bläckfisksallad. Dessa hårstrån brukar även ligga kringspridda i den högra duschen, VARJE MORGON, och ibland även orsaka totalstopp i avloppet. Varför kan man inte spola av duschen efter sig om man fäller hår som en cancer-patient, och varför kan man inte slänga sitt matrens efter sig? Måste det dessutom ligga kvar i ett dygn (för det låg där när jag skulle laga middag idag också) och stinka?! Vad är det för FEL på folk?!! Det finns ju FFS skyltar som specifikt skriver om detta, samtliga punkter ovan är med på listan!

Men! Det finns saker att vara glad över också, som de här burkarna med ”Sea Chicken”. Då jag bara hade den vänstra burken i näven var jag tvungen att fundera lite på vad de menade… Sedan hittade jag burken till höger och påmindes av varumärket ”Chicken of the Sea” (wiki), som från början bara stod för tonfisk men nu säljer andra fisk och skaldjur på konserv.

Jag hittade också en ny typ av snacks, nämligen Caplico. Det är i princip choklad fylld med luftbubblor i ett kex. Inte helt olikt den Marabou hade förut (eller finns den fortfarande?).

OM-nom-nom…

En välkänd favorit på den japanska snacks-/godis-fronten är ändå Pocky. Grundidén är en kexpinne doppad i choklad och därifrån har otaliga varianter utvecklats. Förutom de två vanligaste smakerna med choklad och jordgubb, så har jag även provat följande:

Pocky Chocolate Crush – Cocoa Cookie Crunch
Pocky Chocolate Crush – Almond
Pocky Strawberry – Tsubu tsubu ichigo (”crush crush strawberry”)
Pocky Apple Yoghurt – Tsubu tsubu ringho yooguruto (”crush crush apple yoghurt”)
Pocky Milk Coffee – Miluku Koohii, Kalushiumu iri (containing calcium)
Pocky Men’s bitter chocolate (OBS! Bara för att män är de enda som kan ta den bittra smaken, inga kvinnor kommer någonsin tycka den är god… Yeah)
Jag insåg att jag missade Pocky’s och Pritz’ 11-årsjubileum igår, den 11 november! Oh-noes :'(

Apropå att FET:a till sig då då… Vem har sagt att man måste bli smal av att vara i Japan? ^^