10 dagar med Johanna & Alex

Man kan säga att jag tog lite ledigt igen när Johanna kom hit den 5:e januari, och meningen var egentligen att Alex skulle dyka upp på morgonen den 7:e men på grund av insnöat Heathrow så blev han nästan två dygn försenad… Dels ville jag inte lämna Johanna ensam och dels var min handledare i labbet alldeles för upptagen med annat för att ge mig den vägledning jag behövde inför slutspurten. Tur i oturen så sammanföll det med deras vistelse i Tokyo, och jag försökte ta vara på tillfället genom att vara med dem! Vi har hunnit med en hel del saker, trots att vi tagit sena mornar och slapp planering.

Katt-café
Innan Alex kom var vi till Cat Room Cha Ma Mo i Harajuku och hade en avkopplande fika mitt i all shopping. Cafét låg på Meiji Dōri, en tvärgata till Omote-sandō.

Den här katten var lite speciell, det är något som inte stämmer med länden på dess ben…
Och den här katten var enorm!

Maid cafe
Vi var bara några få timmar i Akihabara, men jag var bara tvungen att ta dem till ett maid cafe! Vi hittade ett gulligt ställe som hette Pinky Cafe. Det ligger i T&K Akiba Building.

De ritade söta harar och katter med chokladsås och jordgubbssås på våra tallrikar! :D

Shinjuku Park
Parken ligger jättenära stationen och det är förvånande hur lugnt det kan vara med världens mest stressade station ett stenkast bort. Vacker även på vintern men jag kan tänka mig hur fint det är under körsbärsblomningen!

NTT Docomo Yoyogi Building sticker upp bakom träden.
Shinjuku Gyoen Goryō-tei står vid en liten sjö.
Små kottar som såg ut som rosor!

Museum
Jag och Johanna besökte The Japanese Sword Museum vid stationen Hatsudai (Keio New Line). Det bestod bara av ett rum med montrar, och svärden låg på ställningar övertäckta med glansiga tyger. De hade även lite andra tillbehör men det var svårt att se skillnad på allt och all text var på japanska. Vi stannade inte så länge, även om det var vackert att titta på. I entrén hade de en hörna med lite fakta om hur materialen framtogs och bearbetades, och informationen fanns faktiskt även på engelska. Där stod vi och läste en stund, och plötsligt kom en man fram och pratade med oss på japanska. Han hade med sig en väska som visade sig innehålla två svärd. Jag vet inte om han tänkte igenom sina handligar speciellt mycket, men han drog ut det ena svärdet ur skidan för att impa på oss. Plötsligt kändes hörnet väldigt trångt och våra flyktvägar var blockerade av en galen japan viftandes med blottat samurai-svärd… Det var naturligtvis inte meningen att skrämma oss, men man vet ju aldrig. Det var ännu mer misstänkt att han snabbt stoppade undan allt då en kollega gick förbi. *skakar på huvudet* Så snart han gått rusade vi ut och lättade skrattade vi så vi grät – det är inte varje dag man tror att man kommer bli mördad av ett museiföremål!

Ikebukuro Earthquake Hall (Ikebukuro Bōsai-kan) är inte riktigt ett museum, men det finns ett museum där. Vad som är det riktigt intressanta är den jordbävnings-simulator som de också har. Man fick först se en 3D-film om hur det kan se ut om Tokyo drabbas av en stark jordbävning, och hur man inte ska göra, för att sedan visa hur man ska göra. Sedan gick man in i ett litet rum som var möblerat som ett kök med spis och matbord. Alla skulle sätta sig vid bordet och vänta på att det började skaka, för att då ta en dyna över huvudet och krypa under bordet. Där höll man krampaktigt tag i bordsbenet för att allt inte skulle hoppa iväg och det skakar som bara den. När det slutade skulle man låtsas stänga av spisen och akta sig för eventuella fallande grytor med kokande mat i. Det var kul att vi gjorde det här eftersom alla japanska barn genomgår simuleringen flera gånger under sin uppväxt så att de är förberedda om en katastrof inträffar. De hade även brand-simuleringar med rökfyllda rum, men sådant har vi ju redan övat på i Sverige.

”Let’s try together!”
3D-biografen
Alex fotade inuti simulerings-rummet.

Vi var även på Edo-Tokyo Museum, lättast åtkomligt från Ryōgoku station. Det var mycket större än vi trodde och efter 2-3 timmar var man så proppfull av intryck att vi inte orkade se den sista tredjedelen. De hade hur mycket som helst, väl illustrerat med modeller, målningar och texter. Jag måste nästan gå dit en annan gång för att titta på resten!

Tempel & shrines
Den dagen vi kikade förbi Meiji Jingū i Yoyogi råkade vi ha turen att få se en utställning av isskulpturer, som kantade vägen upp till shrinet. Det kan även ha varit något annat som drog folk, men vi listade aldrig ut vad.

Jättemånga köade framför huvudbyggnaden för att kasta pengar och be, men jag tycker nyårshysterin borde ha lagt sig vid det här laget?
Det kan ha varit på grund av den här damens närvaro, iklädd i en skimrande vid kimono såg hon väldigt viktig ut. Förmodligen var det bröllop.
Samma dag hann vi även till Sensō-ji i Asakusa. Det var första gången jag fick se det på kvällen och det gjorde sig nästan lite bättre så. Vackert med all belysning!
Jag vet inte om de här var transor eller om de var på någon motsvarighet till svensexa, men det var helt klart män i full kimono-mundering…
Templet var fortfarande övertäckt, men nu var skynket prytt med en ståtlig målning. Inte så illa ändå!

Nöjesfält
Ett av Japans största nöjesfält heter Fuji-Q Highland, eller Fujikyu Highland. Det ligger inte helt oväntat i närheten av Mount Fuji, som man kan beundra utsikten över från marken (om vädret tillåter, vilket det inte gjorde när vi var där). Dit kommer man genom att ta Chūō Line till Ōtsuki, och sedan byta till Fuji Express som tar en till stationen Fujiyoshida. Resan tar ungefär 2-3 timmar men kan gå snabbare om man väljer andra tåg. Det var svinkallt den dagen och vi skakade av kyla i köerna till attraktionerna. Jag är faktiskt förvånad att så många var där, trodde det skulle vara helt ödelagt på vintern. Det fanns egentligen bara tre stora berg- och dalbanor, så om man är van vid amerikanska nöjesfält kan man bli lite besviken. Positivt var ändå att de som ändå fanns har varit med i rekordboken för både höjd och hastighet.

Bäst utsikt över berget hade vi på tåget in, sedan tjocknade molnen…
Klockan 9 utanför entrén, och det är inte direkt lång kö.
Hehe
BOD-banan Fujiyama höll för några år sedan rekordet för högsta topp på 79 m över marken. Det var om möjligt ännu mer kallt där uppe.
Utsikt över Fujiyama-banan från pariserhjulet.
DoDonPa har i starten en acceleration på 4.25 G, vilket suger till ordentligt i magen. Man är fortfarande så chockad då man kommer till den höga bågen att man inte märker av den. Hur härlig som helst!
Eejanaika var en så kallad 4D-upplevelse, med skruvar och snurr åt alla håll. Inte så obehaglig som man kan tro, eftersom man inte vet åt vilket håll marken är ändå.

Sumō
Har man varit i Japan en längre tid så måste man ha sett Sumō-brottning, så enkelt är det! Stadion The Sumō Hall hittar man bredvid Edo-Tokyo Museum, alltså nära stationen Ryōgoku. Turneringar hålls här i januari, maj och september så det här var min sista chans innan jag åker hem. Eftersom det nu är mitt i turneringen så var det inga problem att få biljetter och vi kom undan med så billiga som 2100 yen (ca 164 sek) styck. Då sitter man på allra översta raden på våning två men jag tycker att vi såg alldeles utmärkt. Visst kanske ansiktsuttrycken var lite suddiga, men man måste ju se om man gillar det först. De lägst graderade börjar tävla redan på morgonen strax innan 9, och sedan arbetar de sig uppåt i graderna under dagen. De större kämparna kommer efter kl 15-16 och sista ronden är innan 18.

Vy över The Sumō Hall från 7:e våningen i Edo-Tokyo Museum.
Fighten startar när båda har satt ner sina knogar i marken.
Ett litet museum fanns också i byggnaden, där det berättades om gamla kämpar och deras vinnande tekniker.
Ceremoniella höftskynken som bärs före matcherna och av vinnaren efter avslutad tävlingsdag.

Mat
Vi har sett till att äta gott och jag har gjort mitt bästa för att de ska fått prova mina favoriter bland japansk mat!

Okonomiyaki och monja, som vi lagar själva på stekbord!
Kaiken-zushi, med andra ord ”rullbands-sushi”, blev extra roligt då de hade en liten båt som körde ut specialbeställda bitar!
En båt kommer lastad…
I Ikebukuro ligger Sunshine City och Sunshine 60, som är en av de högsta byggnaderna i Japan. I samma komplex ligger World Import Mart Building som inhyser Namco Namjatown, där man kan äta glass i otaliga former och smaker. Leta efter Ice Cream City och låt dig inte luras av glassen med wasabi-smak, den är lika äcklig som den låter.

Annan sightseeing
Lite allmänt runtvandrande var också trevligt så här följer en kort summering!

I väntan på Alex ankomst till Nippori så letade vi efter en restaurang utanför stationen, och råkade gå vilse på en kyrkogård. Lite creepy.
Shibuya
Shinjuku
Vi tog en drink uppe på 52:a våningen i Park Hyatt Tokyo i Shinjuku, närmare bestämt i New York Bar som visades mycket i filmen ”Lost in Translation”. (Två sista är Alex bilder)
Ikebukuro

Shopping
Det blev en hel del inhandlat under den här tiden, och mycket fönstershopping också för den delen. Speciellt de dagar vi hade innan Alex kom – vi tänkte det var bäst att ha det avklarat liksom.

”Jewnail” nageldekorationer… Hur tänkte de nu?
Butiken Body Line (web-butik finnes) på Takeshita Dōri i Harajuku blev min favorit, de har hur mycket som helst gällande lolita, goth, cosplay och vanliga accessoarer. Jag köpte en sagolik vårjacka och sen sockersöt kjol!
Min senaste klocka gick sönder för ett par månader sedan och nu hittade jag en att ersätta den med! Sekunder visas genom att skivan med hjärtan tickar runt uret.
Tillskott i Mameshiba-samlingen: Mobilsmycke med talande Edamame! ”Ne, shiteru…?”
”Lame Mirror”, hittad i 100-yenbutiken i Big Box.
Levi’s Store i Ikebukuro hade Sverige-special… Tryck med nationalsången och ”ha det så bra!” bland annat.
Pepparkaksformar, skärbrädor och bakformar i silikon fyndat på Kappabashi Dōri!
Åh, det här är det allra bästa på hela veckan… Jag har inte skrattat så mycket på länge som när vi köpte helkropps-pyjamaser från Don Kihote och hade photo shoot. Alex fick låna Rilakkuma som Johanna köpt till Wictor. Hon själv var Hello Kitty med rosa jaguar-fläckar och jag var Pikachu!

The memories. Vi har verkligen haft roligt och jag hoppas att det inte är sista gången man kan resa och upptäcka med vänner!

Gion och shopping i Kyōto

Vår sista dag i Kyōto, och Dains sista hela dag i Japan, var inte så kort som man skulle kunna tro. Tåget tillbaka skulle inte gå förrän 21:08 så vi hade gott om tid att traska runt på gatorna på norra sidan av Kyōto Station. Vi hade ju blivit rekommenderade Gion, ett välbevarat gammalt kvartér där Maiko håller till, så vi åkte till Shijō Station med vanlig tunnelbana och promenerade igenom shoppingkvarteret dit.

Kamo River söderut.

Jag kan tänka mig att det är lätt att drömma sig bort där under sommaren när många bär kimono och fler bär yukata, men vi såg inga helsminkade Maiko med håruppsättningar idag.

Man kan boka ett Maiko-framförande av te-ceremoni om man är ute i god tid och har gott om pengar.

Vi såg hur trångt det bar borta vid Yasaka Shrine, och vände tillbaka mot shoppinggatan på andra sidan bilvägen istället. Efter floden Kamo svängde vi upp höger på Shin-kyogoku Shopping Arcade som efter ett tag gick över i Teramachi Shopping Arcade. Där roade vi oss resten av eftermiddagen!

Yasaka Shrine
Kamo River norrut.
Shin-kyogoku Shopping Arcade
De gillar verkligen enorma efterrätter, kolla den högst upp!
Det fanns till och med ett mini-Akihabara!
”Your favorite space for your pleasure and dream” ??
Kramkuddar!
Massor av mini-hattar!
Teramachi Shopping Arcade
Såna här mystiska påsar kunde man köpa överallt, från några 100 yen till upp över 10 000!
Vi provade en efterrätt med grönt-te och glass som är typisk för Kyōto, supergod!
Sen såg vi sådana här med gelé-kuber och grönt-te-parfait på flera ställen, så det kanske är så de ska se ut?

Sedan var det dags att vinka farväl till södra Japan för den här gången. Vi köpte lite snacks och satte oss bekvämt till rätta på Shinkansen till Tōkyō. Och Dain övernattade inte alls illegalt på mitt rum sista natten.

Grönt te både i flaskan och på våra KitKat, för att fullända dagen!

Akihabara och Tachikawas julbelysning

Som alla geeks var jag tvungen att ta Dain till Akihabara… Och inte helt oväntat gillade han det! :D Vi strosade runt i stort sett hela dagen men han köpte ingenting, eller ja förutom den Final Fantasy XIII-läsken som vi delade på. Det var för övrigt omöjligt att undvika reklam för spelet som kom ut den 17:e december i Japan. Fullkomlig hysteri.

Vår Final Fantasy-läsk var rätt god, som söt grape-juice.
I Kotobukiya sålde de bajsgodis med pussmunnar, Unko. Smakfullt!
Och gulliga katter på batteriförpackningen gör säkert att de säljer bättre. Nästan så jag ville ha!
Klo-automater med kramkuddar. Fast de verkade rätt omöjliga att få.
Snygg lampa, om man bor på en bordell. Fast lite grann vill jag ha den ändå.

Jag har äntligen hittat var man kan få fisk-peeling för fötterna! På bottenvåningen till Don Kihote i Akihabara fanns ”Doctor fish – Fish therapy”. Pris 300 yen (24 sek) för 5 min och 500 yen (40 sek) för 10. Måste tillbaka och prova någon gång.

Jag köpte i varje fall ett super-mini Buffalo 8 Gb USB-minne för 3800 yen (drygt 300 sek).

Kanske fick också en liten Edamame Mameshiba godisskål följa med hem…

Vid 19-tiden mötte vi upp Mustafa, Tomoya och hans kompis i Nishi-Tachikawa för att gå en oändligt lång promenad i minusgrader till Showa Kinen Park. Varje år sätter de upp en imponerande julbelysning som heter ”Winter Vista Illumination” och det var verkligen värt de 400 yen (32 sek) inträdet kostade. Hade det inte varit så jäkla kallt så hade vi kanske stannat längre, men jag kunde ta några suddiga bilder utan stativ ändå – håll tillgodo!

Julgranen som är gjord av enbart cocktail-glas. Det rinner vatten från toppen och ner över alla våningar också. Skiftar mellan grönt och rött.
Fler cocktail-glas fick vara med i dekorationen.
I bakgrunden är huvudattraktionen, ett stort fält med ljusslingor och flera stigar som folk kunde gå på i havet av ljus.
Det var nog lite havstema tror jag också, det fanns krabbor, sjöhästar och bläckfiskar bland annat.

Det var otroligt vackert! Vi gick till en kinesisk restaurang nära Tachikawa station för att värma oss med lite mat innan vi åkte hem.