Kossa och superhjälte på samma gång

Det här med amning är laddat inte bara ur samhällets synpunkt, men också bland mammor. Ska man amma, pumpa eller ge ersättning? Hur mycket ska man kämpa med att få det att fungera om det verkligen inte går? Är man en otillräcklig mamma om man inte kan eller vill amma? Vad tycker folk runt omkring om man langar fram brösten? Var går gränsen för ”förargelseväckande beteende”? Måste man bry sig? Vad har man rätt till?

På föräldrautbildningen hade vi många bra diskussioner om ämnet och alla fick tänka efter lite hur man ville att det skulle bli, och hur man skulle göra om plan A inte fungerade. För det första så är det viktigaste att man inte är sämre bara för att man väljer att inte amma, oavsett anledning. Så länge barnet får vad det behöver i form av näring och närhet på annat sätt så är det bättre än att en mamma som inte kan eller vill amma ska tvingas att göra det och må dåligt. Men visst finns det många fördelar med den naturliga bröstmjölken som man inte får via ersättning, bl.a. minskad risk för förkylning, infektioner, astma, eksem, barn-diabetes, tandproblem och fetma men också ökad intelligens (se källhänvisning i den engelska Wikipedia-artikeln om bröstmjölk här) vilket är ganska anmärkningsvärt. Det är också lättare för mamman att gå ner i vikt efter graviditeten – bara det gör det hela värt besväret!

Jag kände att jag ville försöka amma, och helst 6-12 månader om allt gick bra. Kanske har jag haft tur, men jag hade inga problem att få igång mjölken och Adam har alltid kunnat bli mätt på det jag fått fram även om han inte hade rätt ”grepp” på ganska länge. Mjölkstockning har jag också varit förskonad från. Däremot blev jag överraskad av hur länge bröstvårtorna ömmar, det försvann kanske efter 2 ½-3 månaders amning. Bara att bita ihop tills dess alltså. Han följer både längd- och viktkurvan precis på normalstrecket, det är ganska sjukt att enbart någonting som kommer från mig kan hålla ett barn vid liv i flera månader och dessutom göra så att det växer och går upp i vikt.

Hur glad jag ändå är att amningen fungerar så är den andra sidan av det att jag inte riktigt har fått tillbaka min kropp än. Jag menar, jag känner mig lite som ett köttstycke med körtlar som ständigt måste vara där och producera mjölk på beställning. När Adam blir hungrig så måste han hänga på mig. Det är ju så klart mysigt med den närheten och det är svårt att få samma känsla med flaskmatning som pappan kan bidra med, men det är inte på mina villkor. Det är som att ha en hund och tvingas gå ut i alla väder och inte bara när man själv njuter av promenaden.

Lite till dilemmat hör också att man inte kan ha vilka kläder som helst om det jämt ska vara ”easy access” till juvren. Jag älskar att ha klänningar, men ska jag amma måste jag antingen strippa helt eller åtminstone blotta antingen under- eller överkroppen beroende vilken modell på klänning man har. Så jag köpte in ett gäng amningströjor från BOOB (de är verkligen prisvärda och av toppkvalitet) och en amnings-bh som jag kände mig fin i. När mjölken rann till och brösten svällde så var jag dock tvungen att gå upp en-två storlekar så då blev det ett par vanliga släta bh:ar från H&M. De fungerar också utmärkt, vill jag tillägga, men tänk på att man inte har samma storlek när man ammar som innan förlossningen.

BOOB "Ärmlös amningstopp Simone"

BOOB ärmlös amningstopp ”Simone

Elle Macpherson "La Mere" amningsbh

Elle Macpherson ”La Mere” amningsbh

Det finns ju större variation på amningsvänliga kläder än så så klart, och jag ledsnade ganska snabbt på mina amningströjor. En väninna tipsade mig om Lindex amningslinnen med samma knäppning som bh:arna, alltså vid banden istället för en glipa under bysten som BOOBs. Linnena är perfekta att ha under vanliga lösare tröjor – man kan lätt lyfta upp det yttre plagget och knäppa loss utan att behöva frysa om magen. De är faktiskt ganska så snygga att ha som de är också vilket kanske är bra nu i sommar.

Alla verkar inte ha problemet med läckage mellan amningarna, men jag har i alla fall behövt amningsinlägg/amningskupor för att slippa sexiga blöta fläckar. Det är djuriskt, verkligen… Man har ingen kontroll över det här. Suck. Jag har nog kommit fram till att jag tycker bäst om de från Natusan p.g.a. den högre absorptionsförmågan och att Liberos inlägg ibland kan bli lite skrynkliga i bh:n. Liberos är dessutom de enda som har läckt rakt igenom, det har inte Natusans. Däremot finns Natusans inlägg bara i vitt medan man kan köpa både vita och naturfärgade av Libero. Har man ett vitt amningslinne eller en tunn bh så skulle jag rekommendera de naturfärgade från Libero. I början, om man har såriga bröstvårtor, så är det lätt att de fastnar i engångsinläggen och då använde jag BOOBs tvättbara amningsinlägg som har silke närmast vårtan. De håller dock inte lika mycket mjölk och läcker lätt igenom.

Amningskupor, Natusan vs. Libero

Amningskupor, Natusan vs. Libero

Något jag inte trodde jag skulle behöva men faktiskt gick och köpte ganska snart var en amningskudde. De brukar ofta se ut som ett kommatecken och man har den runt midjan när man sitter och ammar, med barnet horisontellt liggande framför sig. Här finns otroligt mycket att välja vad gäller utformande, men jag valde en från Rätt Start med elefanter. Kudden avlastar axlar och rygg samtidigt som den gör det lätt att placera barnet rätt framför bröstet, kan rekommenderas om barnet inte får rätt tag om vårtan. När barnet är större kan det ha kudden som stöd innan det kan sitta ordentligt.

Rätt Start amningskudde "Elefant grön"

Rätt Start amningskudde ”Elefant grön

Om jag måste amma offentligt eller bland folk som jag tror skulle bli besvärade av ett BART BRÖST (ve och fasa) så brukar jag lägga en sjal över axeln och klämma fast ett hörn av tyget under bh-bandet. Jag gör det mest av hänsyn för andra, själv bryr jag mig inte så mycket om någon skulle råka skymta lite hud. Jisses – det är ju naturligt att amma! Det är ett barn som är hungrigt och inget jag gör för att det är kul direkt. I Sverige är vi väl någonstans halvvägs i utvecklingen mot en nykter samhällssyn på ammande kvinnor; vi har i alla fall amningsrum, men vi förväntas också stänga in oss i dem om vi är ute och luftar oss. Det är alltid några som ser besvärade ut annars trots att man döljer alla tecken på nakenhet. Jag skulle inte vilja vara mammaledig i USA där de ligger 50 år efter på den fronten. Det finns förvisso lagar som gör det tillåtet att amma när det behövs och där man står eller sitter för tillfället, men ändå har man många emot sig och mammor blir ofta utslängda med tuttarna först.

Bara en kul grej, men för att driva lite med den här nakenhetshysterin så har något snille hittat på en tuttmössa till bebisar som med fördel används när man ammar offentligt. Jag fick en sådan av Dains gamla vän Julia, den var verkligen för söt… :)

Adams tuttmössa

Adams tuttmössa

Vi lyckades att få Adam ta napp under några glada dagar kring hans ettmånaders-dag, sedan använde vi inte den på ett tag och vid nästa försök så vägrade han. Han fick kväljningar och blev snarare grinigare än nöjdare, så vi gav upp efter flera försök under de efterföljande månaderna. Varken MAMs eller Esskas startnappar gick hem.

MAM "Start" förstagångsnapp för 0-2 månader

MAM ”Start” förstagångsnapp för 0-2 månader

Esska "Mini Silikon" startnapp

Esska ”Mini Silikon” startnapp

Nappflaska var inte heller aktuellt, samma problem med kräkreflexer där. Att han skulle ta flaskan var ju ett krav om vi skulle kunna lämna bort honom någon gång och jag blev mer och mer desperat över att få det att fungera. Min frihet hängde på det! Tidigt införskaffade vi en manuell bröstpump från Medela eftersom mina bröst höll på att sprängas när mjölken rann till och Adam inte hunnit ikapp med tillgången. Den medföljande nappen till flaskan är tänkt att efterlikna sugtekniken på bröstet så att barnet inte blir förvirrat eller glömmer bort hur man gör om man växlar mellan bröst och flaska. Det var ju en fin tanke, men det fungerade inte för Adam. NUKs klassiska variant var inte heller poppis.

Medela "Harmony" manuell bröstpump med tillhörande "Calma"-napp

Medela ”Harmony” manuell bröstpump med tillhörande ”Calma”-nappflaska

NUK "Classic" nappflaska i glas

NUK ”Classic” nappflaska i glas

Ett sista försök gjorde vi med en flaska från Tommee Tippee som ska ha extra mjukt silikon i nappen. Han ratade den inte direkt, så jag hade lite hopp att vi skulle fixa det innan Dains systers möhippa i lördags. Det såg ganska mörkt ut utan några större framgångar två dagar innan men jag gick ändå iväg på morgonen med förhoppningen om att Dain av någon magisk händelse skulle få till tekniken. Det gjorde han! Jag vet inte hur han löste det, men Adam tog till slut flaskan och klunkade förnöjsamt i sig vid andra matningen. Jag fick en härlig dag med min kropp för mig själv, första gången på över ett år. Eller ja, pumpa ur behövde jag ändå göra under dagen men bortsett från det!

Tommee Tippee "Closer to Nature" nappflaska

Tommee Tippee ”Closer to Nature” nappflaska

Nu är Adam 4 ½ månad och vi har börjat peta in lite smakprover av frukt, smörgåsrån och majskrokar som man kan göra vid 4-6 månader om de visar intresse för annan mat. Jag kan inte påstå att han varit intresserad direkt, men han har inte protesterat heller. Det ska vara bra att introducera gluten så tidigt som möjligt också för att minska risken för intolerans. Han kan sitta med stöd så vi har köpt en matstol så att han kan vara med oss vid matbordet och gegga när den tiden kommer. Efter lite research så valde jag en BRIO-stol eftersom den var bäst-i-test under 2012. Den är snarlik den klassiska ”Tripp Trapp” från Stokke, med bonusen att det finns en tillhörande bricka. Jag tycker nog att den är snyggare också.

BRIO "Sit" matstol

BRIO ”Sit” matstol

10 dagar med mormor & morfar

Nu har mormor och morfar varit här och tagit hand om mig i en dryg vecka, skämt bort mig lite också kanske… *hihi* Vi har haft det oförskämt trevligt och till och med vädret har varit strålande (förutom en och annan mulen förmiddag). Helt otroligt bra, jag kan vara stolt över Japan. Imorse åkte de till Narita och nu är jag tillbaka i mina vardagsrutiner så det känns lite tomt, men jag har bara en månad kvar innan jag får krama om min familj på svensk mark igen! Så ska jag väl skriva klart den där rapporten också – *host*
Första kvällen höll vi oss nära Takadanobaba.
Koreanskt, tro det eller ej. Men gott med kolgrill och färska råvaror!

Första heldagen tillbringade vi i Asakusa med tempel och köksgata.
Mycket fika blev det också…
Tempel!
På Kappabashi för att fynda keramik.
Vid Sumida River ligger Asahi Super Dry Hall med det tillhörande abstrakta monumentet som i folkmun kallas för det lite osmickrande namnet O Gon no Unko, bokstavligt ”The Golden Poo”.
Något högt strävande bygge pågår sida vid sida med guld-bajset, båda blickande ut över floden.
Vi tog en båttur med ”My Town” nedan, tillhörande Suijo Bus Tokyo Cruise, hela vägen till Hinode Pier.
En annan båt de har i sitt sortiment är den spacade ”Himiko”, designad av Leiji Matsumoto som även tecknat Space Battleship Yamato från anime-serien med samma namn.
En närbild av Himiko från Tokyo Cruise’s hemsida.
Space Battleship Yamato som det ser ut i serien, bild härifrån.
Mormor och jag var inte lika osams som vi ser ut.
Framme vid Hinode Pier är det gångavstånd till Hamamatsuchō station, och en vacker vy över Odaiba.
Man gör en del missar också, det här var det dyraste cafét jag någonsin varit på… En kaffe för ca 70 sek! Ok det var vackert inrett, men gatunivå på Yasukuni Dōri i Shinjuku? Kom igen!

Nästa dag åkte vi till Yokohama och njöt av solen!
Kua Aina hade kriminellt goda avocado-burgare…

Sedan tog vi en båttur med Sea Bass från Yokohama station till Yamashita Park.









Landmark Tower i all sin prakt!

Den torrlagda dockan nedanför Landmark Tower.

Vi åkte upp till 70:e våningen och tog en fika med fantastisk utsikt över hamnen.





Min supergulliga puderrosa hjärt-bakelse!
På vardagarna har jag ju suttit och jobbat med rapporten, men vi sågs alltid på kvällarna för en drink och sedan ut på middag. Varje morgon åt vi frukost tillsammans också! En kväll var vi på Monja Dōri för att hitta en restaurang, det fanns lite att välja på…

En inte minst sagt omfattande meny över monja och okonomiyaki!



Vi beställde in en mystisk efterrätt som hette ”apricot roll”, men tydligen skulle man laga den själv också… Vi frågade snällt om de kunde hjälpa oss och det var en himla tur att de gjorde, för se så avancerat det såg ut!


Fanns även med anko-kräm.
En annan kväll åkte vi till Shibuya för att titta lite där. Det blev all-you-can-eat sukiyaki och shabushabu, en återkommande favorit!
Framför Hachiko så klart!





Det impuls-köptes även en jacka på Zara, bilder kommer längre ner i inlägget!
Här åt vi ryskt en kväll, men det var inget vidare. Inte äckligt men lite smaklöst – fast vi var glada ändå!


På fredagen visade jag dem mitt labb och de fick tillfälle att skaka hand med min handledare. Jag följde med dem till Roppongi Hills på förmiddagen för att åka upp till 52:a våningen i Mori Tower.













På lördagen strosade vi i kejsarens park, och gick även förbi Yasukuni Shrine eftersom det låg så nära. Det är en minnesplats för alla krigs-”hjältar” som stridit och mördat i Japans namn. Man kan ju diskutera hur heroiskt det är att störta kamikaze-plan i utländska hangarfartyg, ramma dem med en människo-torpeder eller ännu mindre vara den som beordrar det hela? Det var obehagligt att se, men intressant.

Vi fick se tidig körsbärsblom innanför de skyddande murarna!


Entré-bågen till shrinet var enorm och syntes ovanför de höga träden…



Bronsstaty över Omura Masujiro.






Fasaden på muséet, som man bara fick fota i första hallen inuti.



På kvällen hamnade vi på en kinesisk restaurang med en servitris som måste varit en av de mest energiska människor jag träffat…


Igår söndag var sista dagen, och eftersom det var fint väder (igen) så åkte vi till Yoyogi Park för att titta på Meiji Shrine. Vi hade sån himla tur att det var två bröllops-processioner under den korta tid vi var där. Måste ha varit en populär dag att gifta sig.






Sedan strosade vi på Omote sandō.
Spännande saker händer på bakgatorna…



Inuti Omote sandō Hills galleria är det vackert men lite tråkigt som allt annat svindyrt.


Fräcka stolar med avgjutna rumpor. Hoppas de är platta på andra sidan annars är det inte många som kan sitta bekvämt i dem!


Sedan måste jag bara inflika att majoriteten av bilderna i detta inlägg är morfars, men det var tur att jag fick använda mig av dem också!

Kabuki

Idag kom äntligen den dag då vi skulle på kabuki-teater, efter framflyttningar och allt. Kabuki är en typ av musikalisk föreställning där enbart manliga skådespelare agerar. Omkring år 1603, då kabuki kom till, var det bara kvinnliga dansöser som spelade alla manliga och kvinnliga roller. Eftersom många av dessa kvinnor även fanns tillgängliga för prostitution efter föreställningarna började teatern dra lite fel publik, och kvinnorna ersattes snart av dansande unga män. Även dessa var selektivt valda för sin spädhet och ljusa röst, så att de kunde spela kvinnliga roller lika väl som manliga, och snart var prostitution inblandad även här. Det förekom också slagsmål över speciellt populära skådespelare och förändring var åter igen nödvändig för konstens överlevnad. I dagens kabuki (formaliserad kring 1650) spelar bara vuxna män samtliga roller.

Kabuki-scen inklusive det långa utskottet hanamichi, en målning av Masanobu Okumura (~1740)

Föreställningen består till stor del av märkliga klagande/gnällande dialoger, men det förekommer även mycket sång och graciös dans till musik från trummor och shamisen (ett banjoliknande instrument).

Shamisen, målning av Kitagawa Utamaro (~1880)

Feel Japan hade bokat biljetter på National Theatre of Japan i närheten av stationen Hanzomon. Biljetter fick vi för 1000 yen/person (76 sek). Det är hur billigt som helst då det kan kosta allt mellan 1500-12000 yen beroende på sittplats och skådespelare. Eftersom föreställningen är på japanska kunde man hyra hörlurar med mottagare som förklarade lite sammanfattande på engelska vad som sades på scenen och varför, det kostade 600 yen om man var student (annars 650 yen).

Reklam för vår föreställning till vänster!
 
Vår föreställning bestod av tre korta små berättelser, och jag tänkte kopiera rakt av vad som stod förkortat om den i vår broschyr vi fick. Håll tillgodo!
 
Uiro Uri (The Medicine Peddler)
There are many plays based on the revenge by the Soga brothers on Kudo Suketsune, the man that arranged to have their father killed. In this particular play, this dramatic fight is transformed into light fantasy by showing one of the Soga brothers disguised as a peddler of Uiro, a medicine that makes it possible to speak quickly and elegantly. The highlight of the play is a long speech full of puns and wordplays. Starring Ichikawa Danjuro as the peddler.

Keisei Hangonko (Matahei’s Triumph)
This play was written by the great Japanese playwright Chikamatsu Monzaemon for the Bunraku puppet theatre and retains the spirit of the puppets with its mix of extraordinary events and realistic acting styles. The artist Matahei (Danjuro) has been refused a professional name because of his stuttering. He makes a poor life by drawing folk paintings and decides to make one last effort to gain respectability. His wife Otoku (Tojuro), who is given as much to chatter as Matahei is silent, pleads his case. Turned down again by his master, Matahei decides to take his life. He draws a farewell portrait of himself, a painting so skillfull that the lines seep through solid rock. Witnessing this, his master decides to confer a professional name.

Otsu-e Dojoji
In the 18th century, there were popular cartoon-like pictures called ”Otsu-e” from the town of Otsu on Lake Biwa, above Kyoto. These designs included pictures of a beautiful woman in a shiny black hat carrying a branch of wisteria blossoms, a blind masseur with a playful dog tugging at his loincloth and a demon at Buddhist prayer. This play combines the popular Dojoji dance with a recreation of these different characters, all played by a single actor with a series of fast changes. Starring Tojuro in all five roles of the Wisteria Maiden, a falconer, a blind masseur, a boatman and a demon at prayer.

Scenen är högst upp, vi satt näst längst ner (rad 11) i andra kolumnen från vänster. Min plats var nr 17.

Men man såg förvånansvärt bra ändå, lite svårt att se ansiktsuttryck bara…

Bilderna ovan är från första kvarten av första föreställningen, innan jag blev tillsagd att man inte fick fota… Det var ingen som sagt något tidigare och jag hade inte sett några skyltar, så den här gången är jag oskyldig. Men det vore ju synd att inte lägga upp de bilder jag hann ta! *hrm*

Handlingen i sig var lite svår att förstå kulturskillnads-mässigt, tror jag, så jag blev inte så värst fängslad av dem. Men kläderna…! Vilka underbara kreationer av tjockt tyg, lager på lager med glänsande trådar och otroliga accessoarer! Jag borde verkligen varit född som japansk kvinna under 1600-talet, det ser jag nu. Men vem vet, jag kanske var det i ett tidigare liv? :)

Man ser nästan inte att det är en man under allt smink där till vänster… Bilden tagen här.
Männen i kabuki-pjäser bär ofta likadana byxor som de män och kvinnor som utövar kyudo, japanskt bågskytte. Byxorna kallas hakama och är riktigt coola, vill ha! Bilden kommer härifrån.
Kan köpas online (utan person i)… Hur man knyter respektive viker ihop dem kan du se här.

Vad som också var rätt underhållande, förutom hur smidigt skådespelarna rörde sig på scenen, var de små svartklädda personerna som smög runt och flyttade pallar och annan rekvisita under handlingens gång. De kallas för kuroko och meningen var att man inte skulle tänka på att de var där, men det var rätt svårt eftersom scengolvet var av ljust trä och de utgjorde en rätt bra kontrast. Kanske lär man sig att filtrera sådant efter några besök på den japanska teatern, för de förekommer tydligen även i noh (skådespelare med olika masker) och bunraku (dockteater).

Som en ninja smyger han fram över scenen!
Jag kom genast att tänka på de här personerna ur animen Seirei no Moribito, som även de ska agera osynliga. Vid tillfället på bilden ska de inte heller höra vad som diskuteras i rummet (kanske inte riktigt åstadkoms med ett skynke för ansiktet).

Hur som helst, vi fick två halvtimmes-pauser under de fyra timmar vi var där. Då var det tydligen ok att fota scenen hej vilt eftersom ridån var fördragen.

Det var en spännande upplevelse och jag skulle kunna tänka mig att gå igen, om bara för att beundra sceneriet och kläderna…