10 dagar med Johanna & Alex

Man kan säga att jag tog lite ledigt igen när Johanna kom hit den 5:e januari, och meningen var egentligen att Alex skulle dyka upp på morgonen den 7:e men på grund av insnöat Heathrow så blev han nästan två dygn försenad… Dels ville jag inte lämna Johanna ensam och dels var min handledare i labbet alldeles för upptagen med annat för att ge mig den vägledning jag behövde inför slutspurten. Tur i oturen så sammanföll det med deras vistelse i Tokyo, och jag försökte ta vara på tillfället genom att vara med dem! Vi har hunnit med en hel del saker, trots att vi tagit sena mornar och slapp planering.

Katt-café
Innan Alex kom var vi till Cat Room Cha Ma Mo i Harajuku och hade en avkopplande fika mitt i all shopping. Cafét låg på Meiji Dōri, en tvärgata till Omote-sandō.

Den här katten var lite speciell, det är något som inte stämmer med länden på dess ben…
Och den här katten var enorm!

Maid cafe
Vi var bara några få timmar i Akihabara, men jag var bara tvungen att ta dem till ett maid cafe! Vi hittade ett gulligt ställe som hette Pinky Cafe. Det ligger i T&K Akiba Building.

De ritade söta harar och katter med chokladsås och jordgubbssås på våra tallrikar! :D

Shinjuku Park
Parken ligger jättenära stationen och det är förvånande hur lugnt det kan vara med världens mest stressade station ett stenkast bort. Vacker även på vintern men jag kan tänka mig hur fint det är under körsbärsblomningen!

NTT Docomo Yoyogi Building sticker upp bakom träden.
Shinjuku Gyoen Goryō-tei står vid en liten sjö.
Små kottar som såg ut som rosor!

Museum
Jag och Johanna besökte The Japanese Sword Museum vid stationen Hatsudai (Keio New Line). Det bestod bara av ett rum med montrar, och svärden låg på ställningar övertäckta med glansiga tyger. De hade även lite andra tillbehör men det var svårt att se skillnad på allt och all text var på japanska. Vi stannade inte så länge, även om det var vackert att titta på. I entrén hade de en hörna med lite fakta om hur materialen framtogs och bearbetades, och informationen fanns faktiskt även på engelska. Där stod vi och läste en stund, och plötsligt kom en man fram och pratade med oss på japanska. Han hade med sig en väska som visade sig innehålla två svärd. Jag vet inte om han tänkte igenom sina handligar speciellt mycket, men han drog ut det ena svärdet ur skidan för att impa på oss. Plötsligt kändes hörnet väldigt trångt och våra flyktvägar var blockerade av en galen japan viftandes med blottat samurai-svärd… Det var naturligtvis inte meningen att skrämma oss, men man vet ju aldrig. Det var ännu mer misstänkt att han snabbt stoppade undan allt då en kollega gick förbi. *skakar på huvudet* Så snart han gått rusade vi ut och lättade skrattade vi så vi grät – det är inte varje dag man tror att man kommer bli mördad av ett museiföremål!

Ikebukuro Earthquake Hall (Ikebukuro Bōsai-kan) är inte riktigt ett museum, men det finns ett museum där. Vad som är det riktigt intressanta är den jordbävnings-simulator som de också har. Man fick först se en 3D-film om hur det kan se ut om Tokyo drabbas av en stark jordbävning, och hur man inte ska göra, för att sedan visa hur man ska göra. Sedan gick man in i ett litet rum som var möblerat som ett kök med spis och matbord. Alla skulle sätta sig vid bordet och vänta på att det började skaka, för att då ta en dyna över huvudet och krypa under bordet. Där höll man krampaktigt tag i bordsbenet för att allt inte skulle hoppa iväg och det skakar som bara den. När det slutade skulle man låtsas stänga av spisen och akta sig för eventuella fallande grytor med kokande mat i. Det var kul att vi gjorde det här eftersom alla japanska barn genomgår simuleringen flera gånger under sin uppväxt så att de är förberedda om en katastrof inträffar. De hade även brand-simuleringar med rökfyllda rum, men sådant har vi ju redan övat på i Sverige.

”Let’s try together!”
3D-biografen
Alex fotade inuti simulerings-rummet.

Vi var även på Edo-Tokyo Museum, lättast åtkomligt från Ryōgoku station. Det var mycket större än vi trodde och efter 2-3 timmar var man så proppfull av intryck att vi inte orkade se den sista tredjedelen. De hade hur mycket som helst, väl illustrerat med modeller, målningar och texter. Jag måste nästan gå dit en annan gång för att titta på resten!

Tempel & shrines
Den dagen vi kikade förbi Meiji Jingū i Yoyogi råkade vi ha turen att få se en utställning av isskulpturer, som kantade vägen upp till shrinet. Det kan även ha varit något annat som drog folk, men vi listade aldrig ut vad.

Jättemånga köade framför huvudbyggnaden för att kasta pengar och be, men jag tycker nyårshysterin borde ha lagt sig vid det här laget?
Det kan ha varit på grund av den här damens närvaro, iklädd i en skimrande vid kimono såg hon väldigt viktig ut. Förmodligen var det bröllop.
Samma dag hann vi även till Sensō-ji i Asakusa. Det var första gången jag fick se det på kvällen och det gjorde sig nästan lite bättre så. Vackert med all belysning!
Jag vet inte om de här var transor eller om de var på någon motsvarighet till svensexa, men det var helt klart män i full kimono-mundering…
Templet var fortfarande övertäckt, men nu var skynket prytt med en ståtlig målning. Inte så illa ändå!

Nöjesfält
Ett av Japans största nöjesfält heter Fuji-Q Highland, eller Fujikyu Highland. Det ligger inte helt oväntat i närheten av Mount Fuji, som man kan beundra utsikten över från marken (om vädret tillåter, vilket det inte gjorde när vi var där). Dit kommer man genom att ta Chūō Line till Ōtsuki, och sedan byta till Fuji Express som tar en till stationen Fujiyoshida. Resan tar ungefär 2-3 timmar men kan gå snabbare om man väljer andra tåg. Det var svinkallt den dagen och vi skakade av kyla i köerna till attraktionerna. Jag är faktiskt förvånad att så många var där, trodde det skulle vara helt ödelagt på vintern. Det fanns egentligen bara tre stora berg- och dalbanor, så om man är van vid amerikanska nöjesfält kan man bli lite besviken. Positivt var ändå att de som ändå fanns har varit med i rekordboken för både höjd och hastighet.

Bäst utsikt över berget hade vi på tåget in, sedan tjocknade molnen…
Klockan 9 utanför entrén, och det är inte direkt lång kö.
Hehe
BOD-banan Fujiyama höll för några år sedan rekordet för högsta topp på 79 m över marken. Det var om möjligt ännu mer kallt där uppe.
Utsikt över Fujiyama-banan från pariserhjulet.
DoDonPa har i starten en acceleration på 4.25 G, vilket suger till ordentligt i magen. Man är fortfarande så chockad då man kommer till den höga bågen att man inte märker av den. Hur härlig som helst!
Eejanaika var en så kallad 4D-upplevelse, med skruvar och snurr åt alla håll. Inte så obehaglig som man kan tro, eftersom man inte vet åt vilket håll marken är ändå.

Sumō
Har man varit i Japan en längre tid så måste man ha sett Sumō-brottning, så enkelt är det! Stadion The Sumō Hall hittar man bredvid Edo-Tokyo Museum, alltså nära stationen Ryōgoku. Turneringar hålls här i januari, maj och september så det här var min sista chans innan jag åker hem. Eftersom det nu är mitt i turneringen så var det inga problem att få biljetter och vi kom undan med så billiga som 2100 yen (ca 164 sek) styck. Då sitter man på allra översta raden på våning två men jag tycker att vi såg alldeles utmärkt. Visst kanske ansiktsuttrycken var lite suddiga, men man måste ju se om man gillar det först. De lägst graderade börjar tävla redan på morgonen strax innan 9, och sedan arbetar de sig uppåt i graderna under dagen. De större kämparna kommer efter kl 15-16 och sista ronden är innan 18.

Vy över The Sumō Hall från 7:e våningen i Edo-Tokyo Museum.
Fighten startar när båda har satt ner sina knogar i marken.
Ett litet museum fanns också i byggnaden, där det berättades om gamla kämpar och deras vinnande tekniker.
Ceremoniella höftskynken som bärs före matcherna och av vinnaren efter avslutad tävlingsdag.

Mat
Vi har sett till att äta gott och jag har gjort mitt bästa för att de ska fått prova mina favoriter bland japansk mat!

Okonomiyaki och monja, som vi lagar själva på stekbord!
Kaiken-zushi, med andra ord ”rullbands-sushi”, blev extra roligt då de hade en liten båt som körde ut specialbeställda bitar!
En båt kommer lastad…
I Ikebukuro ligger Sunshine City och Sunshine 60, som är en av de högsta byggnaderna i Japan. I samma komplex ligger World Import Mart Building som inhyser Namco Namjatown, där man kan äta glass i otaliga former och smaker. Leta efter Ice Cream City och låt dig inte luras av glassen med wasabi-smak, den är lika äcklig som den låter.

Annan sightseeing
Lite allmänt runtvandrande var också trevligt så här följer en kort summering!

I väntan på Alex ankomst till Nippori så letade vi efter en restaurang utanför stationen, och råkade gå vilse på en kyrkogård. Lite creepy.
Shibuya
Shinjuku
Vi tog en drink uppe på 52:a våningen i Park Hyatt Tokyo i Shinjuku, närmare bestämt i New York Bar som visades mycket i filmen ”Lost in Translation”. (Två sista är Alex bilder)
Ikebukuro

Shopping
Det blev en hel del inhandlat under den här tiden, och mycket fönstershopping också för den delen. Speciellt de dagar vi hade innan Alex kom – vi tänkte det var bäst att ha det avklarat liksom.

”Jewnail” nageldekorationer… Hur tänkte de nu?
Butiken Body Line (web-butik finnes) på Takeshita Dōri i Harajuku blev min favorit, de har hur mycket som helst gällande lolita, goth, cosplay och vanliga accessoarer. Jag köpte en sagolik vårjacka och sen sockersöt kjol!
Min senaste klocka gick sönder för ett par månader sedan och nu hittade jag en att ersätta den med! Sekunder visas genom att skivan med hjärtan tickar runt uret.
Tillskott i Mameshiba-samlingen: Mobilsmycke med talande Edamame! ”Ne, shiteru…?”
”Lame Mirror”, hittad i 100-yenbutiken i Big Box.
Levi’s Store i Ikebukuro hade Sverige-special… Tryck med nationalsången och ”ha det så bra!” bland annat.
Pepparkaksformar, skärbrädor och bakformar i silikon fyndat på Kappabashi Dōri!
Åh, det här är det allra bästa på hela veckan… Jag har inte skrattat så mycket på länge som när vi köpte helkropps-pyjamaser från Don Kihote och hade photo shoot. Alex fick låna Rilakkuma som Johanna köpt till Wictor. Hon själv var Hello Kitty med rosa jaguar-fläckar och jag var Pikachu!

The memories. Vi har verkligen haft roligt och jag hoppas att det inte är sista gången man kan resa och upptäcka med vänner!

Annonser

Julafton i Odaiba

Imorse sölade vi ordentligt, åt lussebullar och jag öppnade mina tre paket som jag samlat på mig. Sedan åkte vi till Odaiba för att gå på en Kurisumasu Deeto! Just Odaiba är en populär date-plats och på julafton är det nästan uteslutande par där. Man såg inte många som inte höll i hand med någon annan. Jag är så glad att jag kunde vara där med Dain!

Frihetsgudinnan
Inuti Aqua City finns typ tusen butiker, och en man som målade en spännande tolkning av Odaibas skyline. Såg lite vektoriserat ut, fast utan dator. Något jag skulle kunna tänka mig faktiskt. Andra roliga par-aktiviteter man kunde ha för sig var att bli avmålad av en karikatyrist tillsammans, fota sig vid alla populära foto-spots eller dela på en romantisk portion gyoza.
Konstnär som tycker om blått.
Kön till karikatyr-målningarna.
På övervåningen till Decks-huset finns nostalgimarknaden Daiba Itchōme Shōtengai, vilket betyder ungefär ”Daiba first city block shopping street”.
Mycket, eh… Traditionsenliga gelépuddingar.
Ramune, serious business.
Eller inte, egentligen.
Fuji TV Headquarters med klotet. Denna gång hann vi ta hissen upp till 25:e våningen innan de stängde!
Man kunde filma sig med kända nyhetsuppläsare om man ville.
Skymning över Rainbow Bridge och Tokyo Tower, från 25:e våningen.
Lite mörkare blev det innan vi kom ner till 24:e våningen och fotade samma vy.
Nere på marken igen tittade vi på den växande folkmassan bestående av par. Alla skulle fota sig överallt, speciellt vid respektive belysnings-spektakel.
Den här julgranen var populär och den var faktiskt lite häftig eftersom den visade ett rörligt och färgskiftande mönster.
Man kunde också fota sig i hjärtramen med granen i bakgrunden, men kön var lååång…
En sista bild på Odaibas skyline, bara för att bron var så fin och färgglad idag. Sist jag var där lyste den bara vit.
Nekotama Cats Livin, prylbutik med katt-tillbehör men även ett kattcafé!

Som avslutning på vår jul-date åt vi på elegant sushi-restaurang på tredje våningen av Hotel Grand Pacific. Restaurangen hette Ōshima Endomae-dokoro, och vi fick sitta precis framför kockarnas arbetsbänk som vid en bardisk. Vartefter gubben gjorde klar våra bitar så lade han dem på faten framför oss och förklarade vilken fisk det var. En kvinna i kimono kom in med de andra delarna av vår middag som var varm sake, förrätt (torkade räkor) och efterrätt (jordgubbar). Vi visste inte riktigt vad som var rätt och inte, men eftersom nära vänner skall äta sushi med händerna så började vi göra det varpå kocken utbrister: ”Aah, the japanese way!” Om det var för att de tyckte det var lustigt att vi gjorde fel på en så fin restaurang, eller om de var positivt överraskade att västerlänningar snappat upp reglerna för sushi-etikett har jag ingen aning om. Jag försökte släta över eventuella misstag med lite uppskattande fraser på japanska och de såg alla mycket glada ut.

Vi hade en förträfflig dag i Odaiba med fint väder och fina minnen, så en bättre julafton kunde vi inte ha haft!

Nikkō i bergen

I flera veckor har vi planerat att åka ut till Nikkō, som ligger uppe i den nordvästra delen av Tochigi prefektur. Igår, lördag, kom vi äntligen iväg!

Utgångspunkt Tokyo, i cerise. Tochigi är märkt med orange.
För att komma dit tar man till exempel Tōbu line från Asakusa. Resan till stationen Tōbu-nikkō tar från 2 timmar, beroende på om det är ett expresståg eller inte. Oavsett hastighet kostar biljetten 1320 yen (knappa 110 sek) enkel väg, och på morgonen tog det oss 2 timmar. Tillbaka råkade vi ut för den som stannar vid varannan sten och tar 2 ½ timme. Mer om det sedan!
Vid plattformen i Asakusa
Framme!
Höstfärgerna var inte alls över – vi hade tur!

Vi började promenera mot området med alla tempel, och det fanns en hel del roliga småbutiker och privata bostäder att titta på på vägen.

I den härliga antikbutiken ovan gjorde jag ett par fynd! För 300 yen (24 sek) styck köpte jag de här två ukiyo-e kopiorna av konstnären Utagawa Hiroshige som under 1832 gjorde en lång vandring från Edo (gamla Tokyo) till Kyoto, med start i Nihombashi. Samlingen heter ”Fifty-three Stations of the Tokaido”, då Tokaido (lit. ”Eastern Sea Road”) var namnet på den största handlingsrutten mellan orterna.

Behövs det nämnas att han var djupt inspirerad av Hokusai? Kommer passa fin-fint bredvid vår ”Great Wave of Kanagawa”. Mer fakta om Hiroshige här.

Snart var vi framme vid den kända bron Shinkyō, som betyder ”Helgad bro”. Den går över floden Daiya och är huvudvägen in i tempelområdet. Men eftersom det kostade pengar att gå på den, och att det är svårt att fota något man står på, så gick vi över på bilbron bredvid.

En munk/präst passade på att helga altaret precis lagom tills vi kom förbi.
En rad identiska sportbilar på andra sidan. Eller ja, en var gul. Mer intresse för detaljerna än så har jag inte.
Se, bron är rätt ful ovanpå faktiskt.

Kartan nedan visar närmare detaljer över Nikkō City och dess sevärdheter. Klättringen upp till templen börjar vid brons slut.

Karta härifrån.
Tempelområdet är tydligen klassat som ett världsarv, inte illa!

Vi började med att köpa en biljettremsa med entrébiljetter för 1000 yen (80 sek). Det här är den grovskissade kartan fick vi med. Tänkte kanske att kråkfötterna inte skulle säga er så mycket (inte mig heller), så jag har satt dit de transkriberade namnen!

Sandō” betyder ”väg som leder till ett shrine”. Man behöver nästan ingen karta!

Det första templet man kommer till är Sanbutsudō, som är den viktigaste byggnaden av det buddhistiska tempel-komplexet Rinnō-ji. Rinnō-ji grundades redan år 766 av munken Shōdo Shōnin då han introducerade buddhismen i Nikkō.

Sanbutsudō, som betyder ”Hallen med tre Buddha”, inhyser tre enorma guldlackerade trästatyer av Amida, Senju-Kannon och Bato-Kannon. Man fick inte fota någonstans inomhus, men som tur är så finns det folk som inte skäms. Här är m72j76s bilder från flickr…

Vi traskade uppför backen till Tōshō-gū, byggt 1617, som är ett shintoistiskt mausoleum för Tokugawa Ieyasu.

Tokugawa-släktet var det som enade Japan i början av 1600-talet genom att skaffa övergripande makt över landets alla feodalherrar. Edo-perioden var den första långa perioden av fred och landet hade tid att titta utåt för att hämta inspiration för modernisationen.

Porten Ishidorii, som ovanligtvis är gjord av sten istället för trä.
Gojunoto är en färgglad pagoda som står utanför på gården.
Mizuya heter templets fontän där man ska tvätta händerna innan man går in.
Tozai Kairo är en halvt öppen korridor, totalt 220 meter lång.
Yomeimon, den mest kända byggnaden av Tōshō-gū.
Shomen Karamon och Haimen Karamon, tyvärr övertäckta för renovering.
Första gången jag såg att man kunde köpa spådomar på engelska, så jag var tvungen att stödja deras ansträngningar!
”Slightly good” tycker jag sammanfattar mig i ett nötskal… *hehe*
Väggar med sake-tunnor verkar vara vanligt förekommande vid shrines.

Man kunde även besöka Ieyasus grav, men det kostade extra pengar och såg inte speciellt intressant ut på bilderna de visade. Ovanpå graven står en brons-pagoda vid namn Okusha Hoto. Såhär ser graven ut, bild från japan-guide.com

Man måste även betala för att se den superkända träkarvningen föreställande Nemuri-neko, en sömnig katt, som sitter ovanför en dörrpost i den östra gången i anslutning till Tōshō-gū. Eftersom jag var för snål så postar jag en bild jag hittade på naokomc‘s flickr.

De andra väldigt kända träkarvningarna jag faktiskt fick se sitter på det heliga häst-stallet. De föreställer flertalet scener ur en persons liv, illustrerade med apor. Den mest kända är ”hear no evil, speak no evil, see no evil”. Från vänster på framsidan sitter dessa fem.

THE ONE!

På höger kortsida satt tre till, men de var svåra att fota så jag fotade beskrivningarna istället. Jag gillar speciellt den första uttömmande översättningen på engelska, jämfört med den något längre förklaringen på japanska…

Det sista templet vi besökte var det shintoistiska Futarasan Shrine, också grundat av Shōdo Shōnin men under år 782. Templet är tillägnat Nikkōs tre mest heliga berg (Nantai, Nyoho och Taro). Deras andar, s.k. kami, är tänkta att vila i byggnaden.

Precis bredvid Futarasan Shrine ligger Taiyū-in mausoleet från 1653, som är gravbyggnaden för den tredje Tokugawa-shogunen Iemitsu. Denna byggnad tillhör också Rinnō-ji, men vi orkade inte titta på fler tempel. Det var dessutom långt efter lunchtid och allas magar kurrade.

Efter lunch var Shun och en av killarna tvungna att åka hem av olika anledningar, så vi andra bestämde oss för att hitta ett onsen för att värma oss lite. Guideboken rekommenderade Syun-Gyo-Tei och vi tog en taxi dit.

Det var verkligen pyttelitet och vi var ensamma där, så jag passade på att ta mina första egna bilder på ett onsen!

Hmm… Något förskönad bild på hemsidan kanske? Eller inte förskönad, men de har i varje fall inte massa löv som skräpar vilket var fallet när vi var där. Lite småsunkigt. Fast vattnet var ju rent.

Efter badandet var vi redo att åka hem, och vi tog en taxi till stationen också. Är man fyra personer som delar så blir det inte så värst dyrt. Innan tågets avgång hann vi med att titta lite på souvernirer. Många åkte snålskjuts på de kända aporna och den kända katten, men vissa var rent av smaklösa… Ingen köpte ap-bajset.

Vi åkte hem för sent för att få åka med ett expresståg, och vår hemresa tog som sagt 2 ½ timme. Orutinerat nog släckte jag min törst med en flaska cola innan jag steg på tåget, och tänkte inte på att den bara gör en mer törstig. En timme in i resan blev jag akut törstig, och de andra också. Det var dessutom otroligt varmt på tåget och luften var torr. Ingenstans på tåget gick det att köpa en dricka, och det här ska vara vending machine-paradiset? Däremot så fanns det på varje station vi åkte förbi åtminstone en sådan apparat, nästan inom räckhåll.

Efter ytterligare desperata minutrar och otaliga stationer där ingen gick varken av eller på, så bestämde vi oss för att springa ut på nästa stopp och köpa en dricka. Med ett par mynt i handen och en automat som hamnar rakt framför dörrarna… Jag ser ingenting som kan gå fel. Rätt snart hade vi det ideala ögonblicket och jag stod i startgroparna och sprintade ut när dörrarna slogs upp. Chihiro stod bakom mig och höll upp dem ifall jag inte skulle hinna. Lite surt att bli kvar på en öde och iskall perrong i en timme tills nästa tåg skulle komma.

I min panik inser jag att det inte finns grönt te, som vi bestämt att vi skulle köpa. Chihiro ropar att vad som helst går bra, så jag trycker i pengarna och trycker för att få en vatten. Ingenting händer och dyrbara sekunder går innan jag inser att pengarna bara trillat igenom. Samma sak händer igen och jag vågar inte försöka en gång till. En ilsken vissling hörs och jag hoppar ombord igen, utan dricka.

Tanterna i båset bredvid oss hade bevittnat äventyret och tyckte lite synd om oss, så de räckte över två clementiner. (Så himla gulligt!) Lite törst släckte de nog, men vi ville inte ge oss än. Ett par-tre stationer senare hade vi samma möjlighet igen, och den här gången lyckades jag på första försöket. Triumferande kom jag på tåget och flera passagerare hade tydligen tittat på för någon ropade ”yokatta!” (ungefär ”bra jobbat!”) och en annan klappade händerna. Det var det godaste vatten jag druckit på länge :D

Chihiro åkte hem, men vi andra mötte upp Shun i Nakano för att äta middag på Ootoya (där en av killen från tidigare idag arbetade under kvällen).