Taman Negara är hungrig

Vår 12 timmar långa resa till regnskogen Taman Negara igår började 06:00 utanför Crown Garden Hotel i Kota Bharu. Vår chaufför från i förrgår skulle släppa oss vid Wakaf Baharu station på andra sidan floden och tåget skulle gå 07:18, men man måste vara där i god tid vilket inte är så konstigt. Medan vi väntade kunde vi roas av alla katter som höll till på perrongen.

Helt öde station förutom katterna

Helt öde station förutom katterna

Tåget kom i tid och allt, och vi hade förhållandevis bekväma platser med mycket benutrymme. Det var ingen servering på tåget över huvud taget, och toaletterna var bland de värsta jag sett i mitt liv (öppna ner till spåret dessutom), men som tur var hade vi med oss bröd till både frukost och lunch från Muhiba Aneka Cake Hose, och massor av vatten och nötter. Man fick försöka hålla sig från att gå på toa bara… Resan gick ändå rätt snabbt med mycket skog och småbyar att titta på längs vägen. De stannade länge på varje station för att vänta in avgångstiden, så det känns som att de kunnat korta ner totala resan en del. Vi hade ändå tur som fick biljetter på ett expresståg, Ekspress Sinaran Timur, annars hade det tagit mycket längre tid än 6 ½ timme.

Glada men trötta

Glada men trötta

Resten av "Superior Class"-kupén

Resten av "Superior Class"-kupén

Utsikt över den täta djungeln och bergen

Utsikt över den täta djungeln och bergen

Tåget vid Jerantut station

Tåget vid Jerantut station

Framme i Jerantut såg vi nog lika vilsna ut som vi var, men vi behövde inte leta länge innan en kille från NKS Hostel viftate till sig oss. De brukar anordna bussturer och båtar till Kuala Tahan, där alla resorts ligger, så jag kände att man kunde lita på honom. Hamnen i Kuala Tembeling låg en bit bort och vi hade egentligen missat sista båten, men han sa att den kunde vänta på oss så vi skyndade oss iväg i NKS-bilen. En knapp halvtimme senare var vi där och ca 15 personer hade fått vänta i båten på oss… Men det är inte vårt problem, lite synd om dem bara.

De körde som galningar, men det gör alla här

De körde som galningar, men det gör alla här

Dain var glad ändå

Dain var glad ändå

Jag med

Jag med

Alla som behövt vänta på oss...

Alla som behövt vänta på oss...

Soligt och varmt till en början, innan regnskogen gav skäl för sitt namn

Soligt och varmt till en början, innan regnskogen gav skäl för sitt namn

Båtturen ska enligt Lonely Planet ta 2-3 timmar, och det beror lite på hur strömt vattnet på Tembeling River är för tillfället. För oss tog resan 3 ½ timme, och det regnade hela den sista timmen… Dain och jag satt längst fram, precis under tak, men eftersom det aldrig regnar rakt så blev vi tokblöta – TROTS att vi hade en presenning över oss (den läckte). Vi var trötta, blöta och kände oss otroligt miserabla när vi kom fram till den flytande restaurangen som vi skulle kliva iland från. Jag fick ångra mitt val av väska riktigt ordentligt när vi skulle balansera på en smal plankgång för att komma till fasta marken, och sedan kliva över blöta stenar, lera och rötter för att komma upp till Aki Chalet där vidare transport till Rainforest Resort skulle finnas. Vi fick veta senare att det fanns en bit av hamnen som hade bilväg hela vägen ner, och jag förstår fortfarande inte varför vi inte blev upphämtade där. Om vi tyckte att vi var blöta efter båtturen så var vi inte det, till slut orkade man inte bry sig längre utan gick bara på som en robot för att komma fram. Ett torrt och varmt hotellrum skulle vänta på oss någon stans, det visste vi i alla fall.

ÄNTLIGEN, vårt hotellrum på Rainforest Resort

ÄNTLIGEN, vårt hotellrum på Rainforest Resort

Kackerlacksfritt badrum tack vare stenarna på brunnarna?

Kackerlacksfritt badrum tack vare stenarna på brunnarna? Eller är de för stora för att komma in ändå?

Vi var helt trasiga efter resan hit att vi gick och lade oss direkt efter att vi fått i oss middagen och surfat lite, ingen vandring den dagen inte. På väg till rummet för natten så såg vi den största skalbaggen jag någonsin sett, till och med om man räknar TV, som satt på en av våra grannars dörrar. Den var (och jag överdriver inte) minst 5-7 cm lång över kroppen och ytterligare tillkommer om man räknar ben och antenner… *burr* Vi vågade inte fota den ifall det hade väckt den och fått den flyga runt. Idag på morgonen kunde vi glatt konstatera att den försvunnit.

Vi bor i Bougainvillea 306

Vi bor i Bougainvillea 306

Utsikt från altanen

Utsikt från altanen

Hotellrestaurangen sedd från vår husgrupp

Hotellrestaurangen sedd från vår husgrupp

Frukostbuffé, rätt lik de andra vi haft hittills

Frukostbuffé, rätt lik de andra vi haft hittills

Redan när vi bokade boendet på Rainforest Resort så kunde vi bocka i vilka aktiviteter vi ville göra under vår vistelse i regnskogen, så vi valde ”Lata Berkoh Boat Trip & Kelah Fish Sanctuary” och ”Night Safari” som båda lät lagom farliga. Den första hade vi nu på morgonen och de skulle plocka upp oss i lobbyn för att köra oss till rätt båt. Något missförstånd blev det, för vi blev dumpade på samma ställe som vi blev upphämtade på igår, Aki Chalet, och där visste de så klart ingenting om vår flodtur… Den snälla killen i receptionen ringde upp vårt hotell och frågade vad de höll på med, så till slut kom bilen och hämtade upp oss igen för att köra ner till hamnen direkt. Duh. De hade fått för sig att vi skulle trekka lite på morgonen och ta floden på eftermiddagen. Nepps! Väl där kom strax en båt och vi åkte uppför Tahan River en stund, fin vy över skogskanten.

Killen som körde båten vejde för stockar och stenar

Killen som körde båten vejde för stockar och stenar

Träd och grenar hängde över floden

Träd och grenar hängde över floden

Snart fick vi gå iland och börja vår vandring uppåt och längs floden. Det var inte så himla brant, men snart insåg vi att det kryllade av blodiglar…

Vägen in i blodigelfällan

Vägen in i blodigelfällan

Jag upptäckte att det sved under vänster fotknöl och hittade en färsk igel som krupit in precis under strumpkanten och satt och sög. Självklart fick jag panik och slet loss den, varpå den fastnade i fingret och jag fick ännu mer panik. Till slut kunde jag skrapa loss den med en pinne. Dain hittade en ännu värre, fetare och fullare, som satt nära hålfoten som vi båda skrek och viftade innan vi fick loss den och mosade den mot berget. Vid det laget var vi så uppjagade och äcklade att vi helst skulle vilja bli hämtade med helikopter och flugna hem till Sverige… Men vi hade ändå hunnit ta ett par bilder på vattenfallet, som mer såg ut som en backe.

Vattenfallet Lata Berkoh

Vattenfallet Lata Berkoh

Inte så glada som vi ser ut :/

Inte så glada som vi ser ut :/

Efter en 15 minuter evighetsvandring tillbaka till båten och några iglar tagna innan de hunnit bita kunde vi lättat konstatera att vi inte hade några fler parasiter. Båtfärden hem satt vi knäpptysta och hatade regnskogen.

Dains bett blödde fortfarande när vi kom hem

Dains bett blödde fortfarande när vi kom hem

Efter den här traumatiska upplevelsen bojkottar vid ”Canopy Walk” som annars verkar som en fin vandring, där man får se regnskogen från en rep- och plankbro högt upp i träden. Det krävs dock en 30 minuter lång promenad i skogen för att komma dit, och det har vi ingen lust med. Vi har vår ”Night Safari” kvar, så sitter man trygg i en bil hela vägen. Imorgon åker vi till Singapore, och något mer insektsfritt ställe kan jag inte tänka mig. Det ska bli skönt med lite riktig storstad efter de här dagarna.

Annonser

Utflykt till Pulau Redang och Pulau Lang Tengah

Öarna utmed Malaysias norra ostkust ligger som på ett pärlband, där Perhentian Islands är de två första stora pärlorna. Längre österut på länken kommer Pulau Lang Tengah (Lang Tengah Island) och Pulau Redang (Redang Island). Jag kunde inte låta bli att åka dit när möjligheten erbjöds, till priset av 400 ringgit / MYR / pengar iofs vilket motsvarar ca 800 kr. Det är ofantligt mycket pengar i folkplånbok, det är mycket för rätt många, men för det får man en kille som kör båten precis vart man vill under en hel dag. Vi försökte fiska lite efter folk på resorten som kanske ville följa med, men många skulle resa hem idag. Vid frukosten lyckades vi ändå få med Thomas, kille i vår ålder från Danmark som har bott i England och sagt upp sig från sitt jobb för att resa i några månader innan han och hans flickvän flyttar till Canada. Tänk om man vågade göra sånt!

Karta över Perhentians, Lang Tengah och Redang

Karta över Perhentians, Lang Tengah och Redang

Mer detaljerad karta, om dock lite felaktig skala

Mer detaljerad karta, med felaktig skala

Sevärdheter på Redang Island

Sevärdheter på Redang Island

Vi åkte först till det som kallas för Long Beach (Tengah Cape) på Redangs östra sida, utan att egentligen veta att det var den största resort-orten eftersom vi inte hade några kartor vid tillfället. Vår chaufför gav oss 30 minuter där innan vi åkte för att snorkla strax utanför den södra stranden (Mak Chantek Cape). Det var vid en liten grupp stenar som bildade en halvcirkel med kanske 3-5 meter djupt vatten. Helt perfekt sikt och det var nästan skrattretande mycket fisk, de svärmade runt en så snart man hoppat i vattnet och bet nyfiket i cyklop och flytväst. De simmade mellan fingrarna och var inte ett dugg rädda – jättehärligt! Efter att ha plaskat runt en bra stund och beundrat allt så åkte vi vidare och snorklade på ett par ställen till, bland annat utanför Pulau Pinang (Pinang Island), en liten plutt-ö vid Redangs sydspets. Där fanns tydligen gott om sköldpaddsbon, men inte så mycket annat. Han visade oss två feta muränor under bryggan, vilket var lite kul. De bodde tydligen där och ville ogärna lockas ut.

Bryggan med muränor!

Bryggan med muränor!

Vid det här laget var vi så hungriga att vi inte orkade någonting, så vi provade först att reka matställen i närheten av flygplatsen i söder utan någon större framgång. De tittade frågande på oss när vi hörde oss för. På vägen därifrån såg gubben en halvsköldpadda i vattnet och stannade båten för att vi skulle hoppa i och kolla på den. Men den var så himla snabb att vi inte hann simma efter den så värst långt. Vi såg ett par till och försökte samma manöver och kände oss ändå rätt nöjda med de glimtar vi fått.

Kolla in vattnet!

Kolla in vattnet vid Kalong Besar Cape!

Nytt försök i vår jakt på lunch gjorde vi på Kalong Besar Cape, men där var maten slut efter att resortens egna hade fått äta. Det enda jag kunde komma på var huvudstranden som vi började på när vi kom till Redang och den fick det bli. De hade mat i alla fall, det var det viktiga. Dålig service och inte så spännande, men WTH.

Lunch vid Sandly cafe

Sen lunch vid Sandfly cafe

Efter lite uppfriskningar åkte vi hem via en snorklingsplats utanför Lang Tengah. Kan inte säga så mycket om ön i sig, men det var bra fisk och djungel-ljuden hördes lång väg. Slutsatsen för Redang vs. Perhentians är bl.a. att vattnet verkar något klarare kring Redang men snorkling kan inte riktigt jämföras med dykning heller… Redang är mer turistigt, med alla de negativa konsekvenser det får som t.ex. högljudd musik från ett skränigt och uruselt strandband, otrevlig personal och (värst av allt) fler andra människor. Fördelar är ju att det finns mer att göra, mer att välja på i matväg och fler bekvämligheter som affärer och spa. Men jag vet inte, tror nog jag hade valt Perhentians ändå faktiskt.

Sockervraket och fantastiska Tiger Rock

Bästa vädret hittills, stekande sol, klarblå himmel och varmt vatten. Hit skulle man vilja åka – eller hur? Svårt att tänka sig att det nu, två timmar senare, är en storm på ingång och de rullar ner regnskydden i restaurangen.

Så idylliskt...

Så idylliskt...

Vi blev lovade dyk vid vraket Sugar Wreck, som inte helt förvånande transporterade socker då det sjönk. Det ligger på sidan på 18 meters djup med den övre sidan på 5 meter. Vid stark ström så dyker man bara på däck-sidan, vilket vi gjorde idag. Sikten var halvbra, man såg ändå alla miljarders sjöborrar som satt i sanden, på väggarna, i taket och på masterna… Lite obehagligt att inte kunna sätta ner en hand någonstans, men ingen blev skadad. En kille fick nästan slut på luft så vi var tvungna att gå upp lite tidigare än beräknat. Full tank innebär 180-220 bar och räcker i ca 60 minuter, beroende på hur djupt man dyker. ”Slut på luft” är allt under 50 bar. Den luften räcker för att göra ett säkerhetsstopp på 3 minuter (5 meters djup) innan man går upp till ytan after ett djupare dyk. När vi höll på att pausa på 5 meter så ryckte den starka strömmen tag i oss och svepte upp oss över kanten. Vi fick hålla oss krampaktigt i repet till dykplatsens boj resten av paustiden, vilket inte var helt enkelt.

Sugar Wreck ligger en bra bit västerut från Kecil

Sugar Wreck ligger en bra bit västerut från Kecil

Vi var egentligen rätt trötta, men vädret var så himla fint att vi inte kunde emotstå ett till dyk på Besars östra kust som vi inte varit på ännu. Tiger Rock, eller Terumbu Tiga, består av en samlad grupp olika höga stenblock fullkomligt fullproppade av liv.

Tiger Rock på Besars östkust

Tiger Rock på Besars östkust

Det var lätt resans bästa dyk, faktiskt, så bra sikt och tur med fiskar som vi hade. Solstrålarna svepte över vegetationen under oss och det kryllade av allt möjligt. De är rätt förtjusta i ”sea slugs”, eller ”nudies” som de också kallas, här på Perhentians och de pekar gärna ut dessa färglada och fantasifullt mönstrade djur där de sitter i sina skrymslen. Jag lyckades se något som ingen hade sett förut dock, en sådan snigel som satt som en ”brain slug” från Futurama ovanpå en stackars fisk som inte var mycket större än snigeln själv. Båda ögonen var täckta! Såg rätt kul ut…

Brain slug

Brain slug

Phyllididae nudibranch

Phyllididae nudibranch

Nu sitter vi och lyssnar på regnet som smattrar på restaurangens plåttak i väntan på middag. Batteriet börjar ta slut i datorn men jag har ingen lust att springa ut i regnet för att hämta laddaren…