Hur paranoia ”fick” oss en Executive Suite

Vid lunchtid i onsdags skulle vi ta oss från regnskogen till Singapore, en resa som är förhållandevis linjär när man väl tagit sig till Jerantuts KTM-station. I Malaysia finns egentligen bara två fjärrtågslinjer, Öster-Söder och Norr-Söder, varav den förstnämnda går raka vägen in i Singapore till en tullstation som heter Woodlands. Det var vår planerade rutt och den skulle ta knappa 7 ½ timme med tåg, exklusive den dryga timmen långa taxiresan från Rainforest Resort till stationen.

Tågkarta över KTM

Tågkarta över KTM

Sent tåg är sent.

Sent tåg är sent.

Tåget var ungefär en halvtimme sent in, vilket förvånade lite med tanke på hur mycket tid vi hade tillgodo på varje station på väg ner från Kota Bharu. I kupédörren möts vi av en ung kille som pratar rätt bra engelska, han frågar intresserat varifrån vi kommer och skiner upp när vi säger att vi är svenskar. Han frågar om vi känner till Zlatan (vem kan undgå, liksom) och säger att Sverige är ett så fint land och så vidare… Vi sätter oss på våra platser och samlar oss inför en lång resa.

Killen som vi hälsat på pratar med anställda på tåget, går fram och tillbaka mellan vagnarna (till och med går av tåget på vissa stationer) och kommer förbi oss ibland. Varje gång klappar han Dain på axeln och småpratar lite. Han verkar även känna ett ungt malaysiskt (?) par rätt som sitter rätt nära oss som han också snackar med. Dain tycker att han beter sig lite misstänkt, men jag tänkte inte så mycket mer på det just då. Han kan ju bara vara ovanligt trevlig. Efter en stund kom jag att tänka på filmen Bangkok Hilton och hur ligor gömmer droger i andras bagage för att låta dem ta smällen ifall tullen upptäcker smuggligen… Då blev jag genast också misstänksam, han betedde sig inte normalt och vi skulle ändå in i Singapore som har dödsstraff för narkotikainnehav!

Jag tror att det var efter stationen Gemas, efter dryga halva vår resa, som tåget skulle tas ur trafik och helt plötsligt började folk gå över i ett annat tåg. Ingen ropade ut något på engelska förrän en av tågpersonalen såg oss sitta kvar och instruerade oss att byta tåg som alla andra om vi skulle till Singapore. Vår sociala kompis tog tag i min blytunga resväska och lyfte av och på den på det andra tåget, bara sådär. Han var ju passagerare lika mycket som vi, ingen i personalen hjälpte till. Skumt värre.

Efter tågbytet satte han sig tvärs över gången från oss, det kändes som att han kade koll på oss hela tiden. Vi hade hunnit bli lite mer paranoida och sökte igenom alla väskor så gott vi kunde, enbart min stora hade lås på sig. De hade varit framför fötterna hela tiden och vi hade aldrig lämnat dem ur sikte, men man vet ju inte, de kan ju vara så himla flinka. Han påpekade att vi inte skulle flasha allt vi hade i väskan, vilket han förvisso hade en poäng i. Efter bara en station skulle han av så han skakade hand med oss och önskade oss lycka till på vår vidare resa. Ok. Sen visade det sig att tåget ändå skulle tas ur bruk – vad är oddsen? Vi lotsades till ersättningsbussar som skulle ta oss till Johor Bharu, sista stationen på Malaysia-sidan. I busskön står även vår kompis, och som tidigare håller han på att prata med folk och går fram och tillbaka, kollar och grejar. Så snabbt av tåget som han var borde han redan varit på bussen, tycker vi, och blev om möjligt mer paranoida när han går på buss nummer två med oss då den första blivit full.

Vi lämnade motvilligt min låsta väska i bussens bagageutrymme, men de andra hade vi i knät och mellan oss (allt för att göra det svårt för dem som ville åt dem). Bussen lämnade stationen och började åka, och vid det här laget började vi få panik på riktigt. Fantasin sprang väl iväg med oss och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Vi visste att vi hade 3-4 timmars färd framför oss och vi behövde komma fram till en plan. Vi ringde morfar och frågade om råd, han pratade med svenska ambassaden som i sin tur kontaktade UD (!) för att ta reda på bästa tillvägagångssätt i en situation som den här. Det kan ju vara var som helst på skalan från trevlig kille till ligasmuggling, och vi ville inte ta några chanser.

Till slut kom vi fram till att vi absolut inte skulle korsa gränsen till Singapore innan vi haft möjlighet att själva finkamma vårt bagage, för att säkerställa att inget blivit planterat. Vi bläddrade febrilt i Lonely Planet och tog det näst dyraste altenativet för hotell de hade i Johor Bharu, Puteri Pacific Hotel. Dyrt är säkert, för det mesta i alla fall. Även om det låg 300 meter från stationen så skulle vi ta en taxi dit – allt för att skaka av oss eventuella kriminella. Det finns ju en risk att de går till angrepp om de ser att vi avviker från rutten med deras gods i väskorna, så all säkerhet är bra säkerhet.

Efter en resa som kändes outhärdligt lång så kom vi ändå fram till den flashiga och helglasade stationen vid Johor Bharu. Vi skyndade oss av och vår kille frågade om det var KL vi skulle till (vi sa ja, fast han visste ju att det var Singapore?) och sedan sa han hejdå. Snabbt som attan tog vi en registrerad taxi och åkte därifrån. Inte förrän vi stod i den iskalla lobbyn, med vänliga bellboys som tagit våra väskor, kunde jag pusta ut.

Vi hade tänkt oss ett av deras medelstora rum, men allt var slutbokat förutom deras tre våningar med ”executive suites”… Om man nu någon gång i sitt liv ska bo i ett så fint rum så ska det väl vara på smekmånaden? Och ska man nu det så är nog Johor Bharu ett av de billigaste ställena att göra det på.

Vår Executive Bed

Vår Executive Bed

Vår Executive Desk

Vår Executive Desk

Vårt Executive Bath

Vårt Executive Bath

Vår Executive View

Vår Executive View

En natt kostade ca 1000 sek och vi behövde två för att hinna till Singapore över dagen nästa dag innan vår vidare resa till KL. Det var nämligen vår nya plan efter att allt det här trasslet gjorde så att vi inte vågade ta oss över. På det sättet skulle vi slippa ta med oss alla väskor och skulle klara oss med enbart en handväska, perfa! Det enda tråkiga var de 1300 sek vi lagt ut på hotellet i Singapore, som vi inte fick tillbaka.

Annonser

2 thoughts on “Hur paranoia ”fick” oss en Executive Suite

  1. Sunt försiktiga skulle jag kalla det för absolut inte paranoida. Han kan ha valt någon annan att utnyttna n´är han upptäckte att ni blev misstänksamma. Morfar hälsar Better safe than sorry. Tänk på alternativet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s