Hur paranoia ”fick” oss en Executive Suite

Vid lunchtid i onsdags skulle vi ta oss från regnskogen till Singapore, en resa som är förhållandevis linjär när man väl tagit sig till Jerantuts KTM-station. I Malaysia finns egentligen bara två fjärrtågslinjer, Öster-Söder och Norr-Söder, varav den förstnämnda går raka vägen in i Singapore till en tullstation som heter Woodlands. Det var vår planerade rutt och den skulle ta knappa 7 ½ timme med tåg, exklusive den dryga timmen långa taxiresan från Rainforest Resort till stationen.

Tågkarta över KTM

Tågkarta över KTM

Sent tåg är sent.

Sent tåg är sent.

Tåget var ungefär en halvtimme sent in, vilket förvånade lite med tanke på hur mycket tid vi hade tillgodo på varje station på väg ner från Kota Bharu. I kupédörren möts vi av en ung kille som pratar rätt bra engelska, han frågar intresserat varifrån vi kommer och skiner upp när vi säger att vi är svenskar. Han frågar om vi känner till Zlatan (vem kan undgå, liksom) och säger att Sverige är ett så fint land och så vidare… Vi sätter oss på våra platser och samlar oss inför en lång resa.

Killen som vi hälsat på pratar med anställda på tåget, går fram och tillbaka mellan vagnarna (till och med går av tåget på vissa stationer) och kommer förbi oss ibland. Varje gång klappar han Dain på axeln och småpratar lite. Han verkar även känna ett ungt malaysiskt (?) par rätt som sitter rätt nära oss som han också snackar med. Dain tycker att han beter sig lite misstänkt, men jag tänkte inte så mycket mer på det just då. Han kan ju bara vara ovanligt trevlig. Efter en stund kom jag att tänka på filmen Bangkok Hilton och hur ligor gömmer droger i andras bagage för att låta dem ta smällen ifall tullen upptäcker smuggligen… Då blev jag genast också misstänksam, han betedde sig inte normalt och vi skulle ändå in i Singapore som har dödsstraff för narkotikainnehav!

Jag tror att det var efter stationen Gemas, efter dryga halva vår resa, som tåget skulle tas ur trafik och helt plötsligt började folk gå över i ett annat tåg. Ingen ropade ut något på engelska förrän en av tågpersonalen såg oss sitta kvar och instruerade oss att byta tåg som alla andra om vi skulle till Singapore. Vår sociala kompis tog tag i min blytunga resväska och lyfte av och på den på det andra tåget, bara sådär. Han var ju passagerare lika mycket som vi, ingen i personalen hjälpte till. Skumt värre.

Efter tågbytet satte han sig tvärs över gången från oss, det kändes som att han kade koll på oss hela tiden. Vi hade hunnit bli lite mer paranoida och sökte igenom alla väskor så gott vi kunde, enbart min stora hade lås på sig. De hade varit framför fötterna hela tiden och vi hade aldrig lämnat dem ur sikte, men man vet ju inte, de kan ju vara så himla flinka. Han påpekade att vi inte skulle flasha allt vi hade i väskan, vilket han förvisso hade en poäng i. Efter bara en station skulle han av så han skakade hand med oss och önskade oss lycka till på vår vidare resa. Ok. Sen visade det sig att tåget ändå skulle tas ur bruk – vad är oddsen? Vi lotsades till ersättningsbussar som skulle ta oss till Johor Bharu, sista stationen på Malaysia-sidan. I busskön står även vår kompis, och som tidigare håller han på att prata med folk och går fram och tillbaka, kollar och grejar. Så snabbt av tåget som han var borde han redan varit på bussen, tycker vi, och blev om möjligt mer paranoida när han går på buss nummer två med oss då den första blivit full.

Vi lämnade motvilligt min låsta väska i bussens bagageutrymme, men de andra hade vi i knät och mellan oss (allt för att göra det svårt för dem som ville åt dem). Bussen lämnade stationen och började åka, och vid det här laget började vi få panik på riktigt. Fantasin sprang väl iväg med oss och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Vi visste att vi hade 3-4 timmars färd framför oss och vi behövde komma fram till en plan. Vi ringde morfar och frågade om råd, han pratade med svenska ambassaden som i sin tur kontaktade UD (!) för att ta reda på bästa tillvägagångssätt i en situation som den här. Det kan ju vara var som helst på skalan från trevlig kille till ligasmuggling, och vi ville inte ta några chanser.

Till slut kom vi fram till att vi absolut inte skulle korsa gränsen till Singapore innan vi haft möjlighet att själva finkamma vårt bagage, för att säkerställa att inget blivit planterat. Vi bläddrade febrilt i Lonely Planet och tog det näst dyraste altenativet för hotell de hade i Johor Bharu, Puteri Pacific Hotel. Dyrt är säkert, för det mesta i alla fall. Även om det låg 300 meter från stationen så skulle vi ta en taxi dit – allt för att skaka av oss eventuella kriminella. Det finns ju en risk att de går till angrepp om de ser att vi avviker från rutten med deras gods i väskorna, så all säkerhet är bra säkerhet.

Efter en resa som kändes outhärdligt lång så kom vi ändå fram till den flashiga och helglasade stationen vid Johor Bharu. Vi skyndade oss av och vår kille frågade om det var KL vi skulle till (vi sa ja, fast han visste ju att det var Singapore?) och sedan sa han hejdå. Snabbt som attan tog vi en registrerad taxi och åkte därifrån. Inte förrän vi stod i den iskalla lobbyn, med vänliga bellboys som tagit våra väskor, kunde jag pusta ut.

Vi hade tänkt oss ett av deras medelstora rum, men allt var slutbokat förutom deras tre våningar med ”executive suites”… Om man nu någon gång i sitt liv ska bo i ett så fint rum så ska det väl vara på smekmånaden? Och ska man nu det så är nog Johor Bharu ett av de billigaste ställena att göra det på.

Vår Executive Bed

Vår Executive Bed

Vår Executive Desk

Vår Executive Desk

Vårt Executive Bath

Vårt Executive Bath

Vår Executive View

Vår Executive View

En natt kostade ca 1000 sek och vi behövde två för att hinna till Singapore över dagen nästa dag innan vår vidare resa till KL. Det var nämligen vår nya plan efter att allt det här trasslet gjorde så att vi inte vågade ta oss över. På det sättet skulle vi slippa ta med oss alla väskor och skulle klara oss med enbart en handväska, perfa! Det enda tråkiga var de 1300 sek vi lagt ut på hotellet i Singapore, som vi inte fick tillbaka.

Taman Negara är hungrig

Vår 12 timmar långa resa till regnskogen Taman Negara igår började 06:00 utanför Crown Garden Hotel i Kota Bharu. Vår chaufför från i förrgår skulle släppa oss vid Wakaf Baharu station på andra sidan floden och tåget skulle gå 07:18, men man måste vara där i god tid vilket inte är så konstigt. Medan vi väntade kunde vi roas av alla katter som höll till på perrongen.

Helt öde station förutom katterna

Helt öde station förutom katterna

Tåget kom i tid och allt, och vi hade förhållandevis bekväma platser med mycket benutrymme. Det var ingen servering på tåget över huvud taget, och toaletterna var bland de värsta jag sett i mitt liv (öppna ner till spåret dessutom), men som tur var hade vi med oss bröd till både frukost och lunch från Muhiba Aneka Cake Hose, och massor av vatten och nötter. Man fick försöka hålla sig från att gå på toa bara… Resan gick ändå rätt snabbt med mycket skog och småbyar att titta på längs vägen. De stannade länge på varje station för att vänta in avgångstiden, så det känns som att de kunnat korta ner totala resan en del. Vi hade ändå tur som fick biljetter på ett expresståg, Ekspress Sinaran Timur, annars hade det tagit mycket längre tid än 6 ½ timme.

Glada men trötta

Glada men trötta

Resten av "Superior Class"-kupén

Resten av "Superior Class"-kupén

Utsikt över den täta djungeln och bergen

Utsikt över den täta djungeln och bergen

Tåget vid Jerantut station

Tåget vid Jerantut station

Framme i Jerantut såg vi nog lika vilsna ut som vi var, men vi behövde inte leta länge innan en kille från NKS Hostel viftate till sig oss. De brukar anordna bussturer och båtar till Kuala Tahan, där alla resorts ligger, så jag kände att man kunde lita på honom. Hamnen i Kuala Tembeling låg en bit bort och vi hade egentligen missat sista båten, men han sa att den kunde vänta på oss så vi skyndade oss iväg i NKS-bilen. En knapp halvtimme senare var vi där och ca 15 personer hade fått vänta i båten på oss… Men det är inte vårt problem, lite synd om dem bara.

De körde som galningar, men det gör alla här

De körde som galningar, men det gör alla här

Dain var glad ändå

Dain var glad ändå

Jag med

Jag med

Alla som behövt vänta på oss...

Alla som behövt vänta på oss...

Soligt och varmt till en början, innan regnskogen gav skäl för sitt namn

Soligt och varmt till en början, innan regnskogen gav skäl för sitt namn

Båtturen ska enligt Lonely Planet ta 2-3 timmar, och det beror lite på hur strömt vattnet på Tembeling River är för tillfället. För oss tog resan 3 ½ timme, och det regnade hela den sista timmen… Dain och jag satt längst fram, precis under tak, men eftersom det aldrig regnar rakt så blev vi tokblöta – TROTS att vi hade en presenning över oss (den läckte). Vi var trötta, blöta och kände oss otroligt miserabla när vi kom fram till den flytande restaurangen som vi skulle kliva iland från. Jag fick ångra mitt val av väska riktigt ordentligt när vi skulle balansera på en smal plankgång för att komma till fasta marken, och sedan kliva över blöta stenar, lera och rötter för att komma upp till Aki Chalet där vidare transport till Rainforest Resort skulle finnas. Vi fick veta senare att det fanns en bit av hamnen som hade bilväg hela vägen ner, och jag förstår fortfarande inte varför vi inte blev upphämtade där. Om vi tyckte att vi var blöta efter båtturen så var vi inte det, till slut orkade man inte bry sig längre utan gick bara på som en robot för att komma fram. Ett torrt och varmt hotellrum skulle vänta på oss någon stans, det visste vi i alla fall.

ÄNTLIGEN, vårt hotellrum på Rainforest Resort

ÄNTLIGEN, vårt hotellrum på Rainforest Resort

Kackerlacksfritt badrum tack vare stenarna på brunnarna?

Kackerlacksfritt badrum tack vare stenarna på brunnarna? Eller är de för stora för att komma in ändå?

Vi var helt trasiga efter resan hit att vi gick och lade oss direkt efter att vi fått i oss middagen och surfat lite, ingen vandring den dagen inte. På väg till rummet för natten så såg vi den största skalbaggen jag någonsin sett, till och med om man räknar TV, som satt på en av våra grannars dörrar. Den var (och jag överdriver inte) minst 5-7 cm lång över kroppen och ytterligare tillkommer om man räknar ben och antenner… *burr* Vi vågade inte fota den ifall det hade väckt den och fått den flyga runt. Idag på morgonen kunde vi glatt konstatera att den försvunnit.

Vi bor i Bougainvillea 306

Vi bor i Bougainvillea 306

Utsikt från altanen

Utsikt från altanen

Hotellrestaurangen sedd från vår husgrupp

Hotellrestaurangen sedd från vår husgrupp

Frukostbuffé, rätt lik de andra vi haft hittills

Frukostbuffé, rätt lik de andra vi haft hittills

Redan när vi bokade boendet på Rainforest Resort så kunde vi bocka i vilka aktiviteter vi ville göra under vår vistelse i regnskogen, så vi valde ”Lata Berkoh Boat Trip & Kelah Fish Sanctuary” och ”Night Safari” som båda lät lagom farliga. Den första hade vi nu på morgonen och de skulle plocka upp oss i lobbyn för att köra oss till rätt båt. Något missförstånd blev det, för vi blev dumpade på samma ställe som vi blev upphämtade på igår, Aki Chalet, och där visste de så klart ingenting om vår flodtur… Den snälla killen i receptionen ringde upp vårt hotell och frågade vad de höll på med, så till slut kom bilen och hämtade upp oss igen för att köra ner till hamnen direkt. Duh. De hade fått för sig att vi skulle trekka lite på morgonen och ta floden på eftermiddagen. Nepps! Väl där kom strax en båt och vi åkte uppför Tahan River en stund, fin vy över skogskanten.

Killen som körde båten vejde för stockar och stenar

Killen som körde båten vejde för stockar och stenar

Träd och grenar hängde över floden

Träd och grenar hängde över floden

Snart fick vi gå iland och börja vår vandring uppåt och längs floden. Det var inte så himla brant, men snart insåg vi att det kryllade av blodiglar…

Vägen in i blodigelfällan

Vägen in i blodigelfällan

Jag upptäckte att det sved under vänster fotknöl och hittade en färsk igel som krupit in precis under strumpkanten och satt och sög. Självklart fick jag panik och slet loss den, varpå den fastnade i fingret och jag fick ännu mer panik. Till slut kunde jag skrapa loss den med en pinne. Dain hittade en ännu värre, fetare och fullare, som satt nära hålfoten som vi båda skrek och viftade innan vi fick loss den och mosade den mot berget. Vid det laget var vi så uppjagade och äcklade att vi helst skulle vilja bli hämtade med helikopter och flugna hem till Sverige… Men vi hade ändå hunnit ta ett par bilder på vattenfallet, som mer såg ut som en backe.

Vattenfallet Lata Berkoh

Vattenfallet Lata Berkoh

Inte så glada som vi ser ut :/

Inte så glada som vi ser ut :/

Efter en 15 minuter evighetsvandring tillbaka till båten och några iglar tagna innan de hunnit bita kunde vi lättat konstatera att vi inte hade några fler parasiter. Båtfärden hem satt vi knäpptysta och hatade regnskogen.

Dains bett blödde fortfarande när vi kom hem

Dains bett blödde fortfarande när vi kom hem

Efter den här traumatiska upplevelsen bojkottar vid ”Canopy Walk” som annars verkar som en fin vandring, där man får se regnskogen från en rep- och plankbro högt upp i träden. Det krävs dock en 30 minuter lång promenad i skogen för att komma dit, och det har vi ingen lust med. Vi har vår ”Night Safari” kvar, så sitter man trygg i en bil hela vägen. Imorgon åker vi till Singapore, och något mer insektsfritt ställe kan jag inte tänka mig. Det ska bli skönt med lite riktig storstad efter de här dagarna.

Dain och Pau mot nya äventyr på fastlandet

Det var lite vemodigt att bryta upp från Bubbles där vi nu har varit en vecka och kände oss som hemma, men vi har mer att upptäcka i Malaysia och semestern varar inte för evigt. Båten som skulle ta oss till Kuala Besut kom strax innan kl 8 och vi som skulle med blev avvinkade på stranden av personalen. Vi lovade att vi skulle komma tillbaka, och det känns faktiskt som att det blir så en dag. Det var lite sorgligt.

Farväl av Bubbles

Farväl av Bubbles

Bubbles hade anordnat taxi till Kota Bharu för alla, och det stod en stor bil (nästan en minibuss) och väntade i hamnen. Vår chaufför hade däremot inte bråttom utan sa åt oss att vänta 10 minuter, vilket blev närmare 30 minuter innan vi kom iväg. Han hade säkert en deal med de som sålde skräp och krimskrams där, och tyckte att vi skulle shoppa lite. Den gick vi inte på!

Entrén till vårt hotell

Entrén till vårt hotell

Vid 10-tiden anlände vi Crown Garden Hotel, 4 timmar innan vi fick ckecka in… De tog ändå vänligt hand om våra väskor och såg inte det minsta besvärade ut när jag skakade av mina sandiga Crocs mitt i entrén för att byta ut dem mot ett par nerpackade sneackers. De ringde in en kille som kunde köra runt oss för att titta på lite tempel. Det var ägaren till vandrarhemmet som låg mitt emot vårt hotel, Ideal Travellers House, och en sunkig bil som var full av myggor. Återigen brist på säkerhetsbälten i baksätet – inte ens den nya fina minibussen vi åkte med tidigare hade det! Han tog i varje fall 30 MYR i timmen, vilket vi tyckte var dyrt men samtidigt hade vi inte så mycket att välja på.

Ideal Travellers House

Ideal Travellers House

Myggbilen körde mot staden/byn/hålan Tumpat på andra sidan floden, där templen ligger, och vi besökte först Wat Photivihan som är det mest kända templet på orten. Där finns sydöstra asiens längsta liggande Buddha-staty, 40 meter lång, och lite andra vackra byggnader. Det var inte en kotte i sikte, förutom en och annan munk i orange skynke och personalen på ett mörkt café vid vägen. Chauffören satte sig för att fika och jag kände mig genast lite stressad, förväntade han sig att vi skulle betala timlön för hans fikarast också kanske? Jag var för varm för kaffe men Dain satte sig ner och så fick vi ändå varsin kaffe med 1/4 kondenserad mjölk i botten.

Liggande Buddha!

Liggande Buddha!

Fint sidotempel

Fint sidotempel

Det andra templet rymmer en stor sittande kvinnliga Buddha, Wat Machimaram, hur man nu ser att det är en kvinna vet jag inte. Statyn stod på ett ganska rymligt tempel med spännande 3D-tavlor och vackra pelare. En bit bort på gården fanns en inhägnad pool med smutsigt vatten, dit chauffören entusiastiskt skuffat oss för att titta på sköldpaddorna. Men jag mådde så dåligt av att se de halvdöda djuren kämpa för överlevnad där nere så jag hade helst sluppit se dem. Tänk om de kunde få komma ut i havet och simma bland koraller och fiskar!

Kvinnlig Buddha

Kvinnlig Buddha

Häftiga strukturmålningar inuti

Häftiga strukturmålningar inuti

Stackars :(

Stackars :(

Vi orkade bara ett tempel till i värmen, och det blev Wat Mai Suwan Khiri. Huvudtemplet var rätt imponerande både i storlek och utsmyckning, och i entrén hade de någon slags aktivitet där man kunde klistra på guldfolie-lappar på bollar. Chauffören var upptagen med att prata med andra så vi fick aldrig någon förklaring. Till vänster om templet fanns en båtliknande byggnad med omslingrade drakar, den var rätt häftig faktiskt. Det fanns en bro som man kunde gå ”ombord” på, men vi kunde inte läsa skyltarna så vi skippade det. Fint var det i alla fall.

Stående Buddha och massor av guld

Stående Buddha och massor av guld

Påklistring av guldfolie

Påklistring av guldfolie

Drakbåt!

Drakbåt!

Vi kom tillbaka till hotellet lagom för att äta lunch innan kl 14 då vi fick tillgång till rummet. Hotellets egen restaurang såg tillgänglig och nära ut, så det fick bli den. Tom Yum-soppan var god! Innan vi begav oss ut igen så vilade vi en stund på rummet. Det var faktiskt inte helt rent, jag blev lite överraskad av det eftersom hotellet invigdes i januari i år och de borde vara måna om att hålla det fräscht. Dain noterade att det var en större säng och en mindre säng, är den lilla för frun kanske?

Se fru-sängen till vänster...

Se fru-sängen till vänster...

Crown GARDEN Hotels utsikt...

Crown GARDEN Hotels utsikt...

Jag hade kollat guideboken noga innan för att inte riskera att missa något, men ändå glömde vi bort tiden när vi var på Istana Jahar muséet och hann inte till Kampung Kraftangan innan de höll på att stänga. Mycket stänger kl 16:45 av någon anledning. Endast enstaka affär var fortfarande öppen, men av innehållet att döma så var det mest skräp där också. Jag brukar ju inte ha några problem med att hitta saker att köpa, men det var inget som intresserade mig. Turistfälla, med andra ord. Kelantan, som staten heter, ska tydligen vara känt för sitt troget malaysiska hantverk. Hade gärna lagt vantarna på sådant om de låtit bli att försöka sälja grejer man inte vill ha.

Muséet Istana Jahar

Muséet Istana Jahar med kungliga ceremonier som tema

Det stängda Kampung Kraftangan

Det stängda Kampung Kraftangan

Då det bara var en timme kvar tills huvudattraktionen Central Market skulle stänga, så skyndade vi oss dit. Vi hade skymtat den färgglada byggnaden på vägen till muséet och visste redan var den låg. Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken även på den. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men något i stil med en uppdukning av kryddor/hantverk/frukt/tyger/mat i fina högar. Vi backade ur nedersta våningen där det stank av smutsiga golv, avlopp och gamla grönsaker – där ska man bli hungrig och köpa mat?! På andra våningen fanns snacks och nötter, men det var exakt samma förpackningar och priser i alla stånden. Inte speciellt billigt var det heller. Vi köpte cashew- och pistagenötter för nästan samma pris som hemma. På översta våningen hade de tyger och skynken, men det var bara till för att klä sig med i det muslimska modet och ingenting man skulle ha glädje av hemma. Rätt pråliga mönster också, och det är verkligen inte jag.

Central Market

Central Market

Insidan

Insidan

Urpumpade och genomsvettiga tog vi oss tillbaka till rummet. Det var verkligen inte mycket att se i Kota Bharu, hittills, tänkte vi eftersom vi inte hade varit på nattmarknaden än. Varje kväll/natt mellan kl 17-02 lagas det mat på stadens gator och man kan få prova lokala specialiteter som blått ris. Det är en bönepaus mellan kl 19-19:45 och vi begav oss ut igen efter den. Vi såg att det lyste runt hörnet och stövlade glatt dit, men till vår besvikelse sålde de bara kläder (oanvändbara sådana) och fula klockor. Vi gick rätt länge och letade utan att hitta någon gatumat, tills vi kom in på den andra gatan som leder till vårt hotell. Något var ändå off, eftersom det bara var 4-5 stånd och ingen av dem sålde ris. Antingen var det en dålig dag att gå eller så har de slutat med nattmarknaden… :(

Besvikna gick vi och pasta med sås i samma restaurang som vi ätit lunch i. Sedan gick vi och lade oss för att orka gå upp 05:30 nästa dag och hinna med Djungeltåget från Wakaf Baharu!