Stenträdgård och guldtempel

Dain var lite hängig på nyårsdagen så vi startade lite mjukt från Kyōto efter lunch med att åka några stationer bort med JR San-in Line till Hanazono Station. Därifrån promenerade vi igenom en park med flera små tempel och vad som såg ut att vara bostadshus. Det låg väldigt vackert och jag hade inte haft något emot att bo där själv, eller i varje fall ha en sommarstuga. I parken ligger Myōshin-ji Temple med subtemplen Taizō-in och Tōrin-in.

Myōshin-ji

En bit knatandes uppför backen senare stod vi framför ingången till Ryōan-ji där den kända stenträdgården skulle finnas. Tyvärr var hela taket övertäckt på templet p.g.a. renoveringar, så där fick man inte gå in. Men man fick fortfarande betala fullt pris för inträdesbiljetten… Dåligt, Japan.

Tempelkarta
En söt liten stenbro gick ut till en mini-ö där det fanns ett litet altare.
Statyer med haklappar.
Snart kom vi till huvudbyggnaden.
Miniatyr över den stora trädgården.
The real deal!
Ingången till templet var avspärrad… X(
Lite roligt klippta barrträd.

Njaa… Jag vet inte om jag blev så frälst av stenträdgården. För det första hade jag trott att den skulle vara mycket större, och sedan var jag väl redan lite besviken över att templet inte var öppet. Plus att vädret var lite trist. Oh well. Vi gick vidare uppför backen för att komma till Kinkaku-ji a.k.a. The Golden Pavillion eller ”Guldtemplet”.

Karta över tempelområdet.
Guldtemplet hade minsann en bonshō!
Dain och jag framför allt guld i Japan!
Tävlings-kast på helig mark!
Flera klockor att pingla i.

Det var redan mörkt när vi kom ut därifrån så vi tyckte inte det var någon idé att försöka hinna till de andra två templen i närheten: Daitoku-ji och Kitano Tenman-gū. Istället tog vi en buss som gick utanför. Vi trodde att den skulle gå till stationen, men när vi upptäckte att så inte var fallet så hoppade vi av någonstans nedanför Ryōan-ji och började gå söderut. När vi gått rätt långt hade mörkret till slut kommit över oss, och vi blev stoppade av en vakt som sa att vi var på väg in på privat område. Därifrån vi kom var också privat område, och vi var hemskt bortkomna. Vi hade ju bara följt spåret för att hitta uppgången till närmsta station, men all mark under spåret var tydligen inte ok att gå på… Som den underbara japanska service-minded personen han var, så ritade vakten en karta och gick med oss tills vi kom till ett säkert riktmärke på vägen. Vi hittade snart stationen och åkte hem, utmattade av allt äventyrande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s