Magisk nyårsnatt i Kyōto

En vanlig företeelse för japaner är att på nyår besöka ett tempel eller shrine, och årets första besök kallas hatsumōde. Då ber de om lycka inför det nya året, köper nya lycko-amuletter och återlämnar de gamla till templet som sedan bränner dem. Joya no kane är namnet på den buddhistiska traditionen att slå i en stor kopparklocka, bonshō, 108 gånger för att befria folket från de 108 buddhistiska synderna. Många köar även för ringa i de mindre klockor som finns tillgängliga för alla, där man kan be sina privata böner.

Bild på bonshō från Kyoto Visitor’s Guide

Fushimi Inari Shrine är ett shintoistiskt shrine tillägnat Inari – guden över ris, sake och välfärd. Det sägs att rävar är Inaris budbärare och därför kan rävstatyer och annan symbolism förekomma på området. Fushimi Inari grundades år 711 och innehar nu huvudrollen för de 40 000 platser i Japan som Inari tillbeds vid. Vad som gör just detta shrine så speciellt är de mer än 10 000 röda portar, så kallade torii, som leder en lång väg uppför kullen bakom huvudbyggnaden. Uppe på toppen får man en vacker överblicksvy över Kyōto.

Vi tog oss dit med JR Nara Line och steg av vid Inari Station, som låg precis vid entrén till tempelområdet. Gatufesten och plingandet i småklockor var i full gång redan strax efter elva.

De kanderade jordgubbarna var ljuvliga…
Taiyaki med ägg och bacon!
Fushimi Inari Shrines tsukubai, där man rengör händer och ansikte innan man går in.
Folk köar för att få ringa i klockorna och be årets första bön. Jag varken såg eller hörde en bonshō så jag antar att det inte fanns någon just här.
De mest populära klockorna.
Hundratals liter sake och kilovis med mat var uppradade runt hela den här byggnaden.
Spelande, dansande drake med solbrillor…

Så småningom kom vi upp till ingången för torii-gången och vi började klättra, mest uppåt. Folk gick åt alla håll och gångarna förgrenade sig som som en jätte-labyrint. Som tidigare är känt så har jag dåligt lokalsinne, och mörkret samtidigt som de myllrande folkmassorna underlättade inte precis för min biologiska kompass. Då och då kom man ut på en öppen plats med lite klockor, altare och förfriskningar.

Man kunde rita sin egen räv också!

Vi hade ingen aning om var man skulle vara vid 12-slaget, och inte heller hur man hittade dit eller ut. Minutrarna gick och vi stegade svettigt vidare, någon stans långt borta räknades det ner ”shi… san… ni… ICHI!”

Vi var definitivt inte framme – men var var framme? Var skulle man vara? Det var en härligt surrealistisk känsla att gå i de dunkelt upplysta tunnlarna av röda bågar, bara följa med strömmen av människor i någon riktning för vilken spelar ingen roll. Man bara går och njuter av att vara där. Och jag hade Dain, vi var tillsammans och det gjorde inte så mycket att vi var vilse.

Utsikt över staden från utkiksplatsen!
Karta över torii-gångarna, vi vände tillbaka vid den röda pilen men man hade säkert haft ytterligare en timmes promenad runt den sista rutten.
Min egen lilla torii!

One thought on “Magisk nyårsnatt i Kyōto

  1. "Vilse i en labyrint" låter som en skön omväxling från "full i en soffa" vilket brukar vara min definition av nyårsnatten .. då liksom här antar jag att det är sällskapet som är viktigast!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s