Nikkō i bergen

I flera veckor har vi planerat att åka ut till Nikkō, som ligger uppe i den nordvästra delen av Tochigi prefektur. Igår, lördag, kom vi äntligen iväg!

Utgångspunkt Tokyo, i cerise. Tochigi är märkt med orange.
För att komma dit tar man till exempel Tōbu line från Asakusa. Resan till stationen Tōbu-nikkō tar från 2 timmar, beroende på om det är ett expresståg eller inte. Oavsett hastighet kostar biljetten 1320 yen (knappa 110 sek) enkel väg, och på morgonen tog det oss 2 timmar. Tillbaka råkade vi ut för den som stannar vid varannan sten och tar 2 ½ timme. Mer om det sedan!
Vid plattformen i Asakusa
Framme!
Höstfärgerna var inte alls över – vi hade tur!

Vi började promenera mot området med alla tempel, och det fanns en hel del roliga småbutiker och privata bostäder att titta på på vägen.

I den härliga antikbutiken ovan gjorde jag ett par fynd! För 300 yen (24 sek) styck köpte jag de här två ukiyo-e kopiorna av konstnären Utagawa Hiroshige som under 1832 gjorde en lång vandring från Edo (gamla Tokyo) till Kyoto, med start i Nihombashi. Samlingen heter ”Fifty-three Stations of the Tokaido”, då Tokaido (lit. ”Eastern Sea Road”) var namnet på den största handlingsrutten mellan orterna.

Behövs det nämnas att han var djupt inspirerad av Hokusai? Kommer passa fin-fint bredvid vår ”Great Wave of Kanagawa”. Mer fakta om Hiroshige här.

Snart var vi framme vid den kända bron Shinkyō, som betyder ”Helgad bro”. Den går över floden Daiya och är huvudvägen in i tempelområdet. Men eftersom det kostade pengar att gå på den, och att det är svårt att fota något man står på, så gick vi över på bilbron bredvid.

En munk/präst passade på att helga altaret precis lagom tills vi kom förbi.
En rad identiska sportbilar på andra sidan. Eller ja, en var gul. Mer intresse för detaljerna än så har jag inte.
Se, bron är rätt ful ovanpå faktiskt.

Kartan nedan visar närmare detaljer över Nikkō City och dess sevärdheter. Klättringen upp till templen börjar vid brons slut.

Karta härifrån.
Tempelområdet är tydligen klassat som ett världsarv, inte illa!

Vi började med att köpa en biljettremsa med entrébiljetter för 1000 yen (80 sek). Det här är den grovskissade kartan fick vi med. Tänkte kanske att kråkfötterna inte skulle säga er så mycket (inte mig heller), så jag har satt dit de transkriberade namnen!

Sandō” betyder ”väg som leder till ett shrine”. Man behöver nästan ingen karta!

Det första templet man kommer till är Sanbutsudō, som är den viktigaste byggnaden av det buddhistiska tempel-komplexet Rinnō-ji. Rinnō-ji grundades redan år 766 av munken Shōdo Shōnin då han introducerade buddhismen i Nikkō.

Sanbutsudō, som betyder ”Hallen med tre Buddha”, inhyser tre enorma guldlackerade trästatyer av Amida, Senju-Kannon och Bato-Kannon. Man fick inte fota någonstans inomhus, men som tur är så finns det folk som inte skäms. Här är m72j76s bilder från flickr…

Vi traskade uppför backen till Tōshō-gū, byggt 1617, som är ett shintoistiskt mausoleum för Tokugawa Ieyasu.

Tokugawa-släktet var det som enade Japan i början av 1600-talet genom att skaffa övergripande makt över landets alla feodalherrar. Edo-perioden var den första långa perioden av fred och landet hade tid att titta utåt för att hämta inspiration för modernisationen.

Porten Ishidorii, som ovanligtvis är gjord av sten istället för trä.
Gojunoto är en färgglad pagoda som står utanför på gården.
Mizuya heter templets fontän där man ska tvätta händerna innan man går in.
Tozai Kairo är en halvt öppen korridor, totalt 220 meter lång.
Yomeimon, den mest kända byggnaden av Tōshō-gū.
Shomen Karamon och Haimen Karamon, tyvärr övertäckta för renovering.
Första gången jag såg att man kunde köpa spådomar på engelska, så jag var tvungen att stödja deras ansträngningar!
”Slightly good” tycker jag sammanfattar mig i ett nötskal… *hehe*
Väggar med sake-tunnor verkar vara vanligt förekommande vid shrines.

Man kunde även besöka Ieyasus grav, men det kostade extra pengar och såg inte speciellt intressant ut på bilderna de visade. Ovanpå graven står en brons-pagoda vid namn Okusha Hoto. Såhär ser graven ut, bild från japan-guide.com

Man måste även betala för att se den superkända träkarvningen föreställande Nemuri-neko, en sömnig katt, som sitter ovanför en dörrpost i den östra gången i anslutning till Tōshō-gū. Eftersom jag var för snål så postar jag en bild jag hittade på naokomc‘s flickr.

De andra väldigt kända träkarvningarna jag faktiskt fick se sitter på det heliga häst-stallet. De föreställer flertalet scener ur en persons liv, illustrerade med apor. Den mest kända är ”hear no evil, speak no evil, see no evil”. Från vänster på framsidan sitter dessa fem.

THE ONE!

På höger kortsida satt tre till, men de var svåra att fota så jag fotade beskrivningarna istället. Jag gillar speciellt den första uttömmande översättningen på engelska, jämfört med den något längre förklaringen på japanska…

Det sista templet vi besökte var det shintoistiska Futarasan Shrine, också grundat av Shōdo Shōnin men under år 782. Templet är tillägnat Nikkōs tre mest heliga berg (Nantai, Nyoho och Taro). Deras andar, s.k. kami, är tänkta att vila i byggnaden.

Precis bredvid Futarasan Shrine ligger Taiyū-in mausoleet från 1653, som är gravbyggnaden för den tredje Tokugawa-shogunen Iemitsu. Denna byggnad tillhör också Rinnō-ji, men vi orkade inte titta på fler tempel. Det var dessutom långt efter lunchtid och allas magar kurrade.

Efter lunch var Shun och en av killarna tvungna att åka hem av olika anledningar, så vi andra bestämde oss för att hitta ett onsen för att värma oss lite. Guideboken rekommenderade Syun-Gyo-Tei och vi tog en taxi dit.

Det var verkligen pyttelitet och vi var ensamma där, så jag passade på att ta mina första egna bilder på ett onsen!

Hmm… Något förskönad bild på hemsidan kanske? Eller inte förskönad, men de har i varje fall inte massa löv som skräpar vilket var fallet när vi var där. Lite småsunkigt. Fast vattnet var ju rent.

Efter badandet var vi redo att åka hem, och vi tog en taxi till stationen också. Är man fyra personer som delar så blir det inte så värst dyrt. Innan tågets avgång hann vi med att titta lite på souvernirer. Många åkte snålskjuts på de kända aporna och den kända katten, men vissa var rent av smaklösa… Ingen köpte ap-bajset.

Vi åkte hem för sent för att få åka med ett expresståg, och vår hemresa tog som sagt 2 ½ timme. Orutinerat nog släckte jag min törst med en flaska cola innan jag steg på tåget, och tänkte inte på att den bara gör en mer törstig. En timme in i resan blev jag akut törstig, och de andra också. Det var dessutom otroligt varmt på tåget och luften var torr. Ingenstans på tåget gick det att köpa en dricka, och det här ska vara vending machine-paradiset? Däremot så fanns det på varje station vi åkte förbi åtminstone en sådan apparat, nästan inom räckhåll.

Efter ytterligare desperata minutrar och otaliga stationer där ingen gick varken av eller på, så bestämde vi oss för att springa ut på nästa stopp och köpa en dricka. Med ett par mynt i handen och en automat som hamnar rakt framför dörrarna… Jag ser ingenting som kan gå fel. Rätt snart hade vi det ideala ögonblicket och jag stod i startgroparna och sprintade ut när dörrarna slogs upp. Chihiro stod bakom mig och höll upp dem ifall jag inte skulle hinna. Lite surt att bli kvar på en öde och iskall perrong i en timme tills nästa tåg skulle komma.

I min panik inser jag att det inte finns grönt te, som vi bestämt att vi skulle köpa. Chihiro ropar att vad som helst går bra, så jag trycker i pengarna och trycker för att få en vatten. Ingenting händer och dyrbara sekunder går innan jag inser att pengarna bara trillat igenom. Samma sak händer igen och jag vågar inte försöka en gång till. En ilsken vissling hörs och jag hoppar ombord igen, utan dricka.

Tanterna i båset bredvid oss hade bevittnat äventyret och tyckte lite synd om oss, så de räckte över två clementiner. (Så himla gulligt!) Lite törst släckte de nog, men vi ville inte ge oss än. Ett par-tre stationer senare hade vi samma möjlighet igen, och den här gången lyckades jag på första försöket. Triumferande kom jag på tåget och flera passagerare hade tydligen tittat på för någon ropade ”yokatta!” (ungefär ”bra jobbat!”) och en annan klappade händerna. Det var det godaste vatten jag druckit på länge :D

Chihiro åkte hem, men vi andra mötte upp Shun i Nakano för att äta middag på Ootoya (där en av killen från tidigare idag arbetade under kvällen).

Annonser

10 thoughts on “Nikkō i bergen

  1. Vilket var intressantast tyckte du, Nikko eller Hakone? Har för mig att vi övervägde vilken av dem vi skulle åka till.Förresten tycker jag att det är ett enastående framsteg att du ser skillnad på gula och röda sportbilar, jämfört med när vi vandrade omkring i Tokyo…Öl funkar utmärkt för att släcka törsten på expresståg har jag hört! :D

  2. Jag tycker nog Nikkou var mest intressant, för det fanns mycket mer saker av värde att titta på. Och jag kände att jag inte hann se allt på en dag medans efter en dag hade vi finkammat Hakone… Men onsen var en besvikelse, i alla fall det vi var på igår. Tror däremot orten har bättre kapacitet än så.Kanske borde ha köpt en öl istället ;)

  3. Finkammat är kanske att ta i lite, vi var ju bara i sisådär hälften av orterna och stannade ju inte överdrivet länge på varje ställe heller. Tror man hade kunnat bränna 2-3 dagar där om man gick in för det. :)Räcker inte alltid med en öl när resan är lång, bäst att köpa två för säkerhets skull! (Och japansk öl är så svag, kanske bör man ta tre för att vara på den säkra sidan. Fyra ifall man spiller ut en. Osv!)

  4. Oj vilken helt underbar dag ni hade. Jag har verkligen studerat alla bilderna mycket noggrannt. Så otroligt vackert allting. Tack för den resan. Jag hade då aldrig vågat riskera att missa tåget, tufft vverkligen. Helt underbara bilder. Vad kan det vara för träd med så röda löv?

  5. Wille: Kanske fanns det någon guldklimp gömd i någon av de små byarna. Men det var helt klart roligare att ta linbana och båt i Hakone, och Yunessun är ju värt att åkta tillbaka till bara det.Mormor: Ja de träden med små knallröda löv var otroligt vackra! Det såg ut som små lönnlöv, men jag vet inte vad sorten heter. Tror inte jag sett den i Sverige!

  6. Ey! Ser ut som du också har tid att ta dig ut på lite äventyr ibland. Jag kommer också iväg ibland men ändå allt för sällan. De japanska höstfärgerna är helt fantastiska! Har aldrig upplevt något liknande tidigare. Jag kan meddela din mormor att träden heter nog japanska lönnträd på svenska, Acer palmatum på latin. Funkar dessutom utmärkt att odla i sverige. :)

  7. Niklas, vad bra att du kunde svara på det jag inte kunde! Däremot är de fina vyerna ett slöseri på mig för jag är inte i närheten av lika duktig som du på att fota… Jag blir lika avis varje gång du lägger upp bilder ;)

  8. Oh, tack så mycket. Men jag får nog ge äran åt min kamera som gör mesta av jobbet. När jag köpte systemkamera så känner man verkligen att man själv är den svaga länken. Men det är i alla fall roligt att fota. Tagit några afm-bilder idag?

  9. Hej!Åh, vilken härlig utflykt ni gjorde! Vad jag skrattade åt tågresan hem! Jag kan riktigt se dig framför mig! Kramar, mamma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s