Kabuki

Idag kom äntligen den dag då vi skulle på kabuki-teater, efter framflyttningar och allt. Kabuki är en typ av musikalisk föreställning där enbart manliga skådespelare agerar. Omkring år 1603, då kabuki kom till, var det bara kvinnliga dansöser som spelade alla manliga och kvinnliga roller. Eftersom många av dessa kvinnor även fanns tillgängliga för prostitution efter föreställningarna började teatern dra lite fel publik, och kvinnorna ersattes snart av dansande unga män. Även dessa var selektivt valda för sin spädhet och ljusa röst, så att de kunde spela kvinnliga roller lika väl som manliga, och snart var prostitution inblandad även här. Det förekom också slagsmål över speciellt populära skådespelare och förändring var åter igen nödvändig för konstens överlevnad. I dagens kabuki (formaliserad kring 1650) spelar bara vuxna män samtliga roller.

Kabuki-scen inklusive det långa utskottet hanamichi, en målning av Masanobu Okumura (~1740)

Föreställningen består till stor del av märkliga klagande/gnällande dialoger, men det förekommer även mycket sång och graciös dans till musik från trummor och shamisen (ett banjoliknande instrument).

Shamisen, målning av Kitagawa Utamaro (~1880)

Feel Japan hade bokat biljetter på National Theatre of Japan i närheten av stationen Hanzomon. Biljetter fick vi för 1000 yen/person (76 sek). Det är hur billigt som helst då det kan kosta allt mellan 1500-12000 yen beroende på sittplats och skådespelare. Eftersom föreställningen är på japanska kunde man hyra hörlurar med mottagare som förklarade lite sammanfattande på engelska vad som sades på scenen och varför, det kostade 600 yen om man var student (annars 650 yen).

Reklam för vår föreställning till vänster!
 
Vår föreställning bestod av tre korta små berättelser, och jag tänkte kopiera rakt av vad som stod förkortat om den i vår broschyr vi fick. Håll tillgodo!
 
Uiro Uri (The Medicine Peddler)
There are many plays based on the revenge by the Soga brothers on Kudo Suketsune, the man that arranged to have their father killed. In this particular play, this dramatic fight is transformed into light fantasy by showing one of the Soga brothers disguised as a peddler of Uiro, a medicine that makes it possible to speak quickly and elegantly. The highlight of the play is a long speech full of puns and wordplays. Starring Ichikawa Danjuro as the peddler.

Keisei Hangonko (Matahei’s Triumph)
This play was written by the great Japanese playwright Chikamatsu Monzaemon for the Bunraku puppet theatre and retains the spirit of the puppets with its mix of extraordinary events and realistic acting styles. The artist Matahei (Danjuro) has been refused a professional name because of his stuttering. He makes a poor life by drawing folk paintings and decides to make one last effort to gain respectability. His wife Otoku (Tojuro), who is given as much to chatter as Matahei is silent, pleads his case. Turned down again by his master, Matahei decides to take his life. He draws a farewell portrait of himself, a painting so skillfull that the lines seep through solid rock. Witnessing this, his master decides to confer a professional name.

Otsu-e Dojoji
In the 18th century, there were popular cartoon-like pictures called ”Otsu-e” from the town of Otsu on Lake Biwa, above Kyoto. These designs included pictures of a beautiful woman in a shiny black hat carrying a branch of wisteria blossoms, a blind masseur with a playful dog tugging at his loincloth and a demon at Buddhist prayer. This play combines the popular Dojoji dance with a recreation of these different characters, all played by a single actor with a series of fast changes. Starring Tojuro in all five roles of the Wisteria Maiden, a falconer, a blind masseur, a boatman and a demon at prayer.

Scenen är högst upp, vi satt näst längst ner (rad 11) i andra kolumnen från vänster. Min plats var nr 17.

Men man såg förvånansvärt bra ändå, lite svårt att se ansiktsuttryck bara…

Bilderna ovan är från första kvarten av första föreställningen, innan jag blev tillsagd att man inte fick fota… Det var ingen som sagt något tidigare och jag hade inte sett några skyltar, så den här gången är jag oskyldig. Men det vore ju synd att inte lägga upp de bilder jag hann ta! *hrm*

Handlingen i sig var lite svår att förstå kulturskillnads-mässigt, tror jag, så jag blev inte så värst fängslad av dem. Men kläderna…! Vilka underbara kreationer av tjockt tyg, lager på lager med glänsande trådar och otroliga accessoarer! Jag borde verkligen varit född som japansk kvinna under 1600-talet, det ser jag nu. Men vem vet, jag kanske var det i ett tidigare liv? :)

Man ser nästan inte att det är en man under allt smink där till vänster… Bilden tagen här.
Männen i kabuki-pjäser bär ofta likadana byxor som de män och kvinnor som utövar kyudo, japanskt bågskytte. Byxorna kallas hakama och är riktigt coola, vill ha! Bilden kommer härifrån.
Kan köpas online (utan person i)… Hur man knyter respektive viker ihop dem kan du se här.

Vad som också var rätt underhållande, förutom hur smidigt skådespelarna rörde sig på scenen, var de små svartklädda personerna som smög runt och flyttade pallar och annan rekvisita under handlingens gång. De kallas för kuroko och meningen var att man inte skulle tänka på att de var där, men det var rätt svårt eftersom scengolvet var av ljust trä och de utgjorde en rätt bra kontrast. Kanske lär man sig att filtrera sådant efter några besök på den japanska teatern, för de förekommer tydligen även i noh (skådespelare med olika masker) och bunraku (dockteater).

Som en ninja smyger han fram över scenen!
Jag kom genast att tänka på de här personerna ur animen Seirei no Moribito, som även de ska agera osynliga. Vid tillfället på bilden ska de inte heller höra vad som diskuteras i rummet (kanske inte riktigt åstadkoms med ett skynke för ansiktet).

Hur som helst, vi fick två halvtimmes-pauser under de fyra timmar vi var där. Då var det tydligen ok att fota scenen hej vilt eftersom ridån var fördragen.

Det var en spännande upplevelse och jag skulle kunna tänka mig att gå igen, om bara för att beundra sceneriet och kläderna…

6 thoughts on “Kabuki

  1. Bra foton, tur att du råkade ta några på föreställningen också! :)Måste säga att jag aldrig riktigt funnit tycke för de där oändliga klagande "sångerna" och shamisen-plinkande. Så det var kanske tur att jag missade just det här. Fyra timmar låter ganska mastigt.

  2. Fast då var det bara 3 timmars klag-å-plink efter man tagit bort rasterna, inte så värst illa! Men det är klart, sitter man och lider så är det väl jobbigt ändå.

  3. Am i writing a comment on the right place? I could read the sentence around the comment part because they were not translated!! you know what, I was doing Japanese archery in High school and I have those hakamas :) love to lend it to you for a photo shoot !!

  4. Pau: Gillar nya bloggtemat förresten, kanske lite grälla färger men klart roligare än det gamla.By the way, you should take Chihiro-san up on the offer, could be some really nice photos ^^

  5. Jo det kanske var lite magstarkt tema, men jag var ju tvungen att kontrastera mot det svarta och monotona jag hade tidigare! Nu blir det som luktsalt till morgonkaffet – det är bara att skicka tackkort närsomhelst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s