Nikkō i bergen

I flera veckor har vi planerat att åka ut till Nikkō, som ligger uppe i den nordvästra delen av Tochigi prefektur. Igår, lördag, kom vi äntligen iväg!

Utgångspunkt Tokyo, i cerise. Tochigi är märkt med orange.
För att komma dit tar man till exempel Tōbu line från Asakusa. Resan till stationen Tōbu-nikkō tar från 2 timmar, beroende på om det är ett expresståg eller inte. Oavsett hastighet kostar biljetten 1320 yen (knappa 110 sek) enkel väg, och på morgonen tog det oss 2 timmar. Tillbaka råkade vi ut för den som stannar vid varannan sten och tar 2 ½ timme. Mer om det sedan!
Vid plattformen i Asakusa
Framme!
Höstfärgerna var inte alls över – vi hade tur!

Vi började promenera mot området med alla tempel, och det fanns en hel del roliga småbutiker och privata bostäder att titta på på vägen.

I den härliga antikbutiken ovan gjorde jag ett par fynd! För 300 yen (24 sek) styck köpte jag de här två ukiyo-e kopiorna av konstnären Utagawa Hiroshige som under 1832 gjorde en lång vandring från Edo (gamla Tokyo) till Kyoto, med start i Nihombashi. Samlingen heter ”Fifty-three Stations of the Tokaido”, då Tokaido (lit. ”Eastern Sea Road”) var namnet på den största handlingsrutten mellan orterna.

Behövs det nämnas att han var djupt inspirerad av Hokusai? Kommer passa fin-fint bredvid vår ”Great Wave of Kanagawa”. Mer fakta om Hiroshige här.

Snart var vi framme vid den kända bron Shinkyō, som betyder ”Helgad bro”. Den går över floden Daiya och är huvudvägen in i tempelområdet. Men eftersom det kostade pengar att gå på den, och att det är svårt att fota något man står på, så gick vi över på bilbron bredvid.

En munk/präst passade på att helga altaret precis lagom tills vi kom förbi.
En rad identiska sportbilar på andra sidan. Eller ja, en var gul. Mer intresse för detaljerna än så har jag inte.
Se, bron är rätt ful ovanpå faktiskt.

Kartan nedan visar närmare detaljer över Nikkō City och dess sevärdheter. Klättringen upp till templen börjar vid brons slut.

Karta härifrån.
Tempelområdet är tydligen klassat som ett världsarv, inte illa!

Vi började med att köpa en biljettremsa med entrébiljetter för 1000 yen (80 sek). Det här är den grovskissade kartan fick vi med. Tänkte kanske att kråkfötterna inte skulle säga er så mycket (inte mig heller), så jag har satt dit de transkriberade namnen!

Sandō” betyder ”väg som leder till ett shrine”. Man behöver nästan ingen karta!

Det första templet man kommer till är Sanbutsudō, som är den viktigaste byggnaden av det buddhistiska tempel-komplexet Rinnō-ji. Rinnō-ji grundades redan år 766 av munken Shōdo Shōnin då han introducerade buddhismen i Nikkō.

Sanbutsudō, som betyder ”Hallen med tre Buddha”, inhyser tre enorma guldlackerade trästatyer av Amida, Senju-Kannon och Bato-Kannon. Man fick inte fota någonstans inomhus, men som tur är så finns det folk som inte skäms. Här är m72j76s bilder från flickr…

Vi traskade uppför backen till Tōshō-gū, byggt 1617, som är ett shintoistiskt mausoleum för Tokugawa Ieyasu.

Tokugawa-släktet var det som enade Japan i början av 1600-talet genom att skaffa övergripande makt över landets alla feodalherrar. Edo-perioden var den första långa perioden av fred och landet hade tid att titta utåt för att hämta inspiration för modernisationen.

Porten Ishidorii, som ovanligtvis är gjord av sten istället för trä.
Gojunoto är en färgglad pagoda som står utanför på gården.
Mizuya heter templets fontän där man ska tvätta händerna innan man går in.
Tozai Kairo är en halvt öppen korridor, totalt 220 meter lång.
Yomeimon, den mest kända byggnaden av Tōshō-gū.
Shomen Karamon och Haimen Karamon, tyvärr övertäckta för renovering.
Första gången jag såg att man kunde köpa spådomar på engelska, så jag var tvungen att stödja deras ansträngningar!
”Slightly good” tycker jag sammanfattar mig i ett nötskal… *hehe*
Väggar med sake-tunnor verkar vara vanligt förekommande vid shrines.

Man kunde även besöka Ieyasus grav, men det kostade extra pengar och såg inte speciellt intressant ut på bilderna de visade. Ovanpå graven står en brons-pagoda vid namn Okusha Hoto. Såhär ser graven ut, bild från japan-guide.com

Man måste även betala för att se den superkända träkarvningen föreställande Nemuri-neko, en sömnig katt, som sitter ovanför en dörrpost i den östra gången i anslutning till Tōshō-gū. Eftersom jag var för snål så postar jag en bild jag hittade på naokomc‘s flickr.

De andra väldigt kända träkarvningarna jag faktiskt fick se sitter på det heliga häst-stallet. De föreställer flertalet scener ur en persons liv, illustrerade med apor. Den mest kända är ”hear no evil, speak no evil, see no evil”. Från vänster på framsidan sitter dessa fem.

THE ONE!

På höger kortsida satt tre till, men de var svåra att fota så jag fotade beskrivningarna istället. Jag gillar speciellt den första uttömmande översättningen på engelska, jämfört med den något längre förklaringen på japanska…

Det sista templet vi besökte var det shintoistiska Futarasan Shrine, också grundat av Shōdo Shōnin men under år 782. Templet är tillägnat Nikkōs tre mest heliga berg (Nantai, Nyoho och Taro). Deras andar, s.k. kami, är tänkta att vila i byggnaden.

Precis bredvid Futarasan Shrine ligger Taiyū-in mausoleet från 1653, som är gravbyggnaden för den tredje Tokugawa-shogunen Iemitsu. Denna byggnad tillhör också Rinnō-ji, men vi orkade inte titta på fler tempel. Det var dessutom långt efter lunchtid och allas magar kurrade.

Efter lunch var Shun och en av killarna tvungna att åka hem av olika anledningar, så vi andra bestämde oss för att hitta ett onsen för att värma oss lite. Guideboken rekommenderade Syun-Gyo-Tei och vi tog en taxi dit.

Det var verkligen pyttelitet och vi var ensamma där, så jag passade på att ta mina första egna bilder på ett onsen!

Hmm… Något förskönad bild på hemsidan kanske? Eller inte förskönad, men de har i varje fall inte massa löv som skräpar vilket var fallet när vi var där. Lite småsunkigt. Fast vattnet var ju rent.

Efter badandet var vi redo att åka hem, och vi tog en taxi till stationen också. Är man fyra personer som delar så blir det inte så värst dyrt. Innan tågets avgång hann vi med att titta lite på souvernirer. Många åkte snålskjuts på de kända aporna och den kända katten, men vissa var rent av smaklösa… Ingen köpte ap-bajset.

Vi åkte hem för sent för att få åka med ett expresståg, och vår hemresa tog som sagt 2 ½ timme. Orutinerat nog släckte jag min törst med en flaska cola innan jag steg på tåget, och tänkte inte på att den bara gör en mer törstig. En timme in i resan blev jag akut törstig, och de andra också. Det var dessutom otroligt varmt på tåget och luften var torr. Ingenstans på tåget gick det att köpa en dricka, och det här ska vara vending machine-paradiset? Däremot så fanns det på varje station vi åkte förbi åtminstone en sådan apparat, nästan inom räckhåll.

Efter ytterligare desperata minutrar och otaliga stationer där ingen gick varken av eller på, så bestämde vi oss för att springa ut på nästa stopp och köpa en dricka. Med ett par mynt i handen och en automat som hamnar rakt framför dörrarna… Jag ser ingenting som kan gå fel. Rätt snart hade vi det ideala ögonblicket och jag stod i startgroparna och sprintade ut när dörrarna slogs upp. Chihiro stod bakom mig och höll upp dem ifall jag inte skulle hinna. Lite surt att bli kvar på en öde och iskall perrong i en timme tills nästa tåg skulle komma.

I min panik inser jag att det inte finns grönt te, som vi bestämt att vi skulle köpa. Chihiro ropar att vad som helst går bra, så jag trycker i pengarna och trycker för att få en vatten. Ingenting händer och dyrbara sekunder går innan jag inser att pengarna bara trillat igenom. Samma sak händer igen och jag vågar inte försöka en gång till. En ilsken vissling hörs och jag hoppar ombord igen, utan dricka.

Tanterna i båset bredvid oss hade bevittnat äventyret och tyckte lite synd om oss, så de räckte över två clementiner. (Så himla gulligt!) Lite törst släckte de nog, men vi ville inte ge oss än. Ett par-tre stationer senare hade vi samma möjlighet igen, och den här gången lyckades jag på första försöket. Triumferande kom jag på tåget och flera passagerare hade tydligen tittat på för någon ropade ”yokatta!” (ungefär ”bra jobbat!”) och en annan klappade händerna. Det var det godaste vatten jag druckit på länge :D

Chihiro åkte hem, men vi andra mötte upp Shun i Nakano för att äta middag på Ootoya (där en av killen från tidigare idag arbetade under kvällen).

Tsukiji fiskmarknad

Varje morgon öppnar Tokyos största fiskauktion på marknadsplatsen Tsukiji kl 03:00 och pågår till 05:00. Kockar och fiskhandlare flockas för att lägga vantarna på den bästa fångsten, och det är tydligen ett himla liv. Självklart ville vi som Nihon otaku:s få se detta, men det var lättare sagt än gjort. Tsukiji ligger i Chuo-distriktet, vilket är på andra sidan Tokyo för oss. Med tunnelbanan kan man komma dit på 30-40 minuter MEN eftersom det inte är någon trafik mellan 00:30-05:00 så funderade vi på alternativet att ta en taxi. Såhär skulle man kunna åkt:

Visa större karta

Vi kollade upp hur mycket det skulle kosta för en bil och blev avskräckta då det verkade som att 10000 yen (780 sek) var rätt rimligt. En annan kille sa 5000-6000 yen… Men vi bestämde oss för att missa auktionen eftersom den kanske inte ens var värd priset. Man kan ju alltid komma tillbaka! Så istället tog vi första metron från Waseda station 05:09, dvs Tozai line, och bytte till Oedo line vid Monzen-Nakacho. Tre stationer senare gick vi av vid Tsukiji-Shijo.

Redan utanför spärrarna slogs vi av fisk-… ska vi säga ”doften”? Inte heller behövde vi oroa oss över vilken utgång vi skulla ta för att komma rätt, det var bara att följa strömmen. Vad annars gör hundratals turister där innan kl. 6 på morgonen? Från tunnelbanan kommer man direkt ut i lasthallarna där alla lastbilar står fulla med is och frigolit.

Rätt snart fick vi se våra första kadaver… Så mycket kött!

Jag skäms nästan att se så glad ut bredvid den här stackars tonfisken… Men den var så ofantligt stor att jag var tvungen att ställa mig bredvid den för att betona storleksförhållandet.

Jag förstår att Greenpeace inte skulle gilla det här, jag är inte överkänslig men blev rätt illa berörd av hur respektlöst många mindre fiskar och skaldjur hålls vid liv för att behålla färskheten.

Det här var nog det hemskaste jag såg… Vet inte om krabbor ”tuggar fradga”, men det var verkligen hjärtskärande att de ligger halvdöda i samma kryddor de förmodligen kommer bli kokta i! *ryser*

Men fiskhandeln på Tsukiji har pågått på samma sätt i många årtionden, kanske århundraden, och det är inget som kommer ändra på att japanerna tycker om fisk. Förutom att den kanske tar slut, men det är inte deras problem än i alla fall.

Alex och Henrike var ordentligt påklädda, jag också, för det var kallt på morgonen!
Henrike ville köpa ett spett med grillad ål, men man kunde bara köpa dem lådvis…

Hur häftigt det än var att se allt detta live – det är ändå härifrån sushi kommer, barn – så kände man sig inte välkommen. Vi inkräktade trots allt på deras arbetsplats, var i vägen, smutsade ner och gjorde deras jobb mer långsamt. Man kan inte annat än förstå dem och det var tydligt att de var irriterade över allt folk som inte hör hemma där. En del vrålar obegripliga svordomar på japanska för att man ska kasta sig ur vägen om man vill behålla samtliga tår. Efter att ha sicksackat mellan stånden och klarat oss undan rabiata fiskare på alldeles för snabba truckar, nådde vi på andra sidan stohejet något som var mystiskt likt en auktion. Och den var fortfarande igång!

Vi blev bortfösta till ingången för alla baka gaijin:s som var där. Tillsammans trängdes vi som sillar *fniss* i den trånga gång de avsett för beskådare.
Mannen i uniform – utan hakband, mind you – bad folk att gå ut efter 10 minuters fotande. Utan blixt, mycket viktigt!

Vi var rätt nöjda över att få ha sett lite av den hetska auktion som Tsukiji är så känd för. Men vi tänkte inte lämna området innan vi fått i oss fortfarande kroppsvarm sashimi på ris! Den är trots allt bäst innan den blir kyld, eller hur? Det fanns gott om utbud av dylika restauranger, i varierande pris, och en del hade långa köer utanför.

Till slut valde vi den här som både hade hyffsat billig (1000-3000 yen) mat. Vi blev inte besvikna! Köttet var så mört att det bara föll i bitar, och då är det ändå rått… Däremot föll mig inte uni (sjöborre) i smaken, det är det som ser ut som en hög svavel.

Mätta, belåtna och trötta begav vi oss hemåt igen!

Kabuki

Idag kom äntligen den dag då vi skulle på kabuki-teater, efter framflyttningar och allt. Kabuki är en typ av musikalisk föreställning där enbart manliga skådespelare agerar. Omkring år 1603, då kabuki kom till, var det bara kvinnliga dansöser som spelade alla manliga och kvinnliga roller. Eftersom många av dessa kvinnor även fanns tillgängliga för prostitution efter föreställningarna började teatern dra lite fel publik, och kvinnorna ersattes snart av dansande unga män. Även dessa var selektivt valda för sin spädhet och ljusa röst, så att de kunde spela kvinnliga roller lika väl som manliga, och snart var prostitution inblandad även här. Det förekom också slagsmål över speciellt populära skådespelare och förändring var åter igen nödvändig för konstens överlevnad. I dagens kabuki (formaliserad kring 1650) spelar bara vuxna män samtliga roller.

Kabuki-scen inklusive det långa utskottet hanamichi, en målning av Masanobu Okumura (~1740)

Föreställningen består till stor del av märkliga klagande/gnällande dialoger, men det förekommer även mycket sång och graciös dans till musik från trummor och shamisen (ett banjoliknande instrument).

Shamisen, målning av Kitagawa Utamaro (~1880)

Feel Japan hade bokat biljetter på National Theatre of Japan i närheten av stationen Hanzomon. Biljetter fick vi för 1000 yen/person (76 sek). Det är hur billigt som helst då det kan kosta allt mellan 1500-12000 yen beroende på sittplats och skådespelare. Eftersom föreställningen är på japanska kunde man hyra hörlurar med mottagare som förklarade lite sammanfattande på engelska vad som sades på scenen och varför, det kostade 600 yen om man var student (annars 650 yen).

Reklam för vår föreställning till vänster!
 
Vår föreställning bestod av tre korta små berättelser, och jag tänkte kopiera rakt av vad som stod förkortat om den i vår broschyr vi fick. Håll tillgodo!
 
Uiro Uri (The Medicine Peddler)
There are many plays based on the revenge by the Soga brothers on Kudo Suketsune, the man that arranged to have their father killed. In this particular play, this dramatic fight is transformed into light fantasy by showing one of the Soga brothers disguised as a peddler of Uiro, a medicine that makes it possible to speak quickly and elegantly. The highlight of the play is a long speech full of puns and wordplays. Starring Ichikawa Danjuro as the peddler.

Keisei Hangonko (Matahei’s Triumph)
This play was written by the great Japanese playwright Chikamatsu Monzaemon for the Bunraku puppet theatre and retains the spirit of the puppets with its mix of extraordinary events and realistic acting styles. The artist Matahei (Danjuro) has been refused a professional name because of his stuttering. He makes a poor life by drawing folk paintings and decides to make one last effort to gain respectability. His wife Otoku (Tojuro), who is given as much to chatter as Matahei is silent, pleads his case. Turned down again by his master, Matahei decides to take his life. He draws a farewell portrait of himself, a painting so skillfull that the lines seep through solid rock. Witnessing this, his master decides to confer a professional name.

Otsu-e Dojoji
In the 18th century, there were popular cartoon-like pictures called ”Otsu-e” from the town of Otsu on Lake Biwa, above Kyoto. These designs included pictures of a beautiful woman in a shiny black hat carrying a branch of wisteria blossoms, a blind masseur with a playful dog tugging at his loincloth and a demon at Buddhist prayer. This play combines the popular Dojoji dance with a recreation of these different characters, all played by a single actor with a series of fast changes. Starring Tojuro in all five roles of the Wisteria Maiden, a falconer, a blind masseur, a boatman and a demon at prayer.

Scenen är högst upp, vi satt näst längst ner (rad 11) i andra kolumnen från vänster. Min plats var nr 17.

Men man såg förvånansvärt bra ändå, lite svårt att se ansiktsuttryck bara…

Bilderna ovan är från första kvarten av första föreställningen, innan jag blev tillsagd att man inte fick fota… Det var ingen som sagt något tidigare och jag hade inte sett några skyltar, så den här gången är jag oskyldig. Men det vore ju synd att inte lägga upp de bilder jag hann ta! *hrm*

Handlingen i sig var lite svår att förstå kulturskillnads-mässigt, tror jag, så jag blev inte så värst fängslad av dem. Men kläderna…! Vilka underbara kreationer av tjockt tyg, lager på lager med glänsande trådar och otroliga accessoarer! Jag borde verkligen varit född som japansk kvinna under 1600-talet, det ser jag nu. Men vem vet, jag kanske var det i ett tidigare liv? :)

Man ser nästan inte att det är en man under allt smink där till vänster… Bilden tagen här.
Männen i kabuki-pjäser bär ofta likadana byxor som de män och kvinnor som utövar kyudo, japanskt bågskytte. Byxorna kallas hakama och är riktigt coola, vill ha! Bilden kommer härifrån.
Kan köpas online (utan person i)… Hur man knyter respektive viker ihop dem kan du se här.

Vad som också var rätt underhållande, förutom hur smidigt skådespelarna rörde sig på scenen, var de små svartklädda personerna som smög runt och flyttade pallar och annan rekvisita under handlingens gång. De kallas för kuroko och meningen var att man inte skulle tänka på att de var där, men det var rätt svårt eftersom scengolvet var av ljust trä och de utgjorde en rätt bra kontrast. Kanske lär man sig att filtrera sådant efter några besök på den japanska teatern, för de förekommer tydligen även i noh (skådespelare med olika masker) och bunraku (dockteater).

Som en ninja smyger han fram över scenen!
Jag kom genast att tänka på de här personerna ur animen Seirei no Moribito, som även de ska agera osynliga. Vid tillfället på bilden ska de inte heller höra vad som diskuteras i rummet (kanske inte riktigt åstadkoms med ett skynke för ansiktet).

Hur som helst, vi fick två halvtimmes-pauser under de fyra timmar vi var där. Då var det tydligen ok att fota scenen hej vilt eftersom ridån var fördragen.

Det var en spännande upplevelse och jag skulle kunna tänka mig att gå igen, om bara för att beundra sceneriet och kläderna…