Lägesrapport för exjobb

För enkelhetens skull är icke-vetenskapliga dagbokskommentarer markerade med lila. Skumma med gott samvete förbi det andra tramset! :)

I måndags presenterade Kuroiwa-sensei sin nya strategi för mig. Vi har 7 st FET:ar, varav två förmodligen är trasiga. Av dessa ska vi prova att belägga 4 (inkl. en trasig) med carbonic anhydrase och 3 (inkl. den andra trasiga) med phosphoenolpyruvate carboxylase. CA är en naturlig katalysator som finns i mänskligt blod men även i koblod, varför vi använder phosphate buffered saline (en lösning som efterliknar dess ph och osmolaritet) när vi ska spä ut reagenser. PEPC är ett svindyrt konstgjort preparat som skall skynda på samma reaktion.

Så det vi hann göra första dagen denna vecka var att preparera en FET med CA, utan förbehandling.

Måndag kväll skulle jag möta Mustafa och hans vänner via Sweden-Japan Foundation, därifrån jag fick mitt stipendium och han fick sitt exjobb. Det var tre gladlynta personer, en tjej och två killar, och tillsammans hittade vi en enkel restaurang en bit utanför Shinjukus södra utgång. Jag orkade inte fota… Har varit lite dålig på det de senaste dagarna men det kommer i helgen när jag ska till Odaiba och se Frihetsgudinnan! (Jag har inte fått dille, tro mig – den som väntar får se!) De bodde tydligen alla tre ”på landet” och hade 50 minuters resväg från Shinjuku. Men det som var mest intressant var att de betalade motsvarande 900 sek/mån för sina studentlägenheter, och så sitter jag och betalar 6000! Å andra sidan så bor jag tre stationer från tågstationen där flest människor passerar varje dag i hela världen (det är Shinjuku det också, för den som inte visste det).

Under tisdagen hann vi precis med att belägga den andra FET:n med PEPC, och mäta parametrar i sjuttioelva timmar. 18:45 blev vi klara och en kvart senare snubblade jag in i mitt rum, helt uttömd på allt vad hette koncentration och energi. Inget roande den kvällen.

Imorse var det alumnifrukost på Svenska Ambassaden! Man skulle kunna tro att jag var någon viktig person som blev inbjuden, eller så råkar jag bara befinna mig i Tokyo under KTH’s namn. Det kan vara så enkelt. Min föredetta kvantmekanik-lärare jobbar dessutom på ambassaden numera, så det kändes inte så konstigt att komma dit. Plus att jag träffat Ebba som hjälpte till att anordna eventet. Det som var roligast var förstås att få träffa KTH’s nya rektor (ja om man är så gammal som jag är så är han ny), Peter Gudmundsson, som jag hittills inte haft en anledning att skaka hand med! Nästa gång blir väl examen, eller hur? ;) Vi var ett fåtal studenter där, ett par alumni från KTH och så resten av representationen från KTH som har en universitets-tour i Japan denna vecka. Vi åt lite smörgåsar, pratade om erfarenheter och framtidsplaner, och sedan var jag tvungen att åka till labbet.

När jag kom till labbet hade Shibasaki-san precis haft sönder proben till labbets AFM (stackarn). Kuroiwa tillbringade större delen av det som var kvar av förmiddagen med att försöka kalibrera den nya… Precis innan lunch gick vi iväg för att han skulle visa mig hur man gjorde en hälsocheck på FET:ar genom att droppa på vätskor med standardiserade pH-värden. Jag måste nog hitta en grundläggande kemibok illa kvickt, känner jag.

Efter lunch drog Shibasaki-san iväg mig till Waseda Universitet’s egen lilla hälsochecks-klinik. Jag var mest impad över att de hade en sådan, och gratis var det dessutom för alla studenter. Anledningen till att den finns där är förvisso rätt så relevant: Alla som arbetar i labb där det handhas farliga kemikalier (såsom mitt labb) måste regelbundet lämna blod- och urinprov för att de ska övervaka värdena. Om halterna i kroppen börjar närma sig skadliga nivåer så måste åtgärder vidtagas för att värna om hälsan. Lite skrämmande att det behövs, men det är samtidigt en trygghet. Vanligtvis gör studenterna (och professorerna också hoppas jag) detta två gånger per år, men jag ska be att få göra en till innan jag åker så att jag vet, ifall problem skulle uppstå senare i livet. Man vet aldrig.

På eftermiddagen satt vi i timmar och väntade på att pixelrad efter pixelrad på AFM-skärmen skulle laddas. Det är inte konstigt att man blir sömnig – och jag som aldrig har lätt för att nicka till! Jag somnade förvisso aldrig, men det var svårt att hålla sig vaken. Jag undrar om det är någonting med det ständiga brummandet i renrummet, eller för att det är lägre tryck, eller kanske bara låg syrehalt i luften? Möjligt är också att det är så jäkla tråkigt att sitta och vänta.

Tydligen ligger en tyfon och fluktar utanför Tokyo, och är förespådd att slå till imorgon och under fredagen med kraftiga vindar och hällregn. Som om att det inte räckte med att det regnat konstant i tre dygn… Kuroiwa-sensei sa att vi får stanna hemma och se på TV imorgon, och jag skrattade gott. Han skojade visst inte. Jag har bunkrat upp med mat så jag klarar mig till helgen, ifall det skulle bli så illa som de säger. Det är inte värt att gå till labbet bara för att få något hårt föremål slungat i huvudet, då stannar jag hellre hemma. Han sa ju faktiskt det! Så hör ni inte från mig ett tag så har jag förmodligen strömavbrott och dör av tristess när jag måste välja mellan att läsa en grå kemibok eller Genki‘s berättelser.

Väderprognos från FreeMeteo
Bild från Freaky Weather
Annonser

3 thoughts on “Lägesrapport för exjobb

  1. Vad är det för folk som läser din blogg egentligen, om du måste börja färgkoda allt efter kunskapsinnehåll!? :DPersonligen tycker jag att både vardagsbryderierna och exjobbsdelarna är högintressanta, även om jag inte är något vidare på fysik…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s