Hisashiburi, Halloween!

Det var länge sedan jag skrev, men sedan har det heller inte hänt så mycket utifrån det vanliga fram tills igår… Då hölls det efterlängtade halloween-partyt i lobbyn för Hoshien hus nr 3! För ett par veckor köpte jag en maid-outfit på Don Kihote i Akihabara (den som är 8 våningar och även inhyser det välkända maid-cafét @home cafe).

Kostymer är inte billiga här, i varje fall inte om man är större än medelkvinnan i Japan (vilket de flesta västerländska kvinnor är) och även har krav på kostymens kvalitet. De flesta kreationer finns bara i onesize, och det säger sig själv att de är för små för mig… Jag tittade sorgset på alla val som gick bort på grund av min enorma kroppshydda, men lyckades till slut hitta en serie tillverkad av Clearstone som fanns i S, M och L.

Min kostym är inte svart-vit som en maid-outfit ”ska” vara, utan brun-vit. Men jag tyckte den var lite gullig och inte alltför utmanande så att jag skulle kunna bära den bland folk. Så igår var det dags att inviga den!

Maid-kompisar! (Det var en rätt populär kostym…)
Pikachu-pyjamasen var också omtyckt, vi hade en manlig och en kvinnlig sådan!
Jag ser att jag hade lite dålig fantasi när det gäller poser… Men jag har aldrig varit speciellt fotogenique…
Den här tjejen var sjukt duktig på att hålla sig ”in character” som den ”black widow” hon var utklädd som. Jag var så imponerad!
De körde PC-caps med ögonglobs-målade pingpongbollar istället för kapsyler.
Det var så stereotypt att jag var tvungen att fota maid-chan som moppade golvet efter festen! ^^

Det var en rolig fest! Efteråt åkte många till klubben Camelot i stan, men jag var lite trött och följde med till puben GP precis runt hörnet istället. De hade en liter öl för 880 yen (70 sek), vilket är som studentpriserna hemma! De hade även mat och billiga snacks, inte för hög musik och bara 4-5 bås så jag tror att jag hittat mitt favorithak… De har dessutom öppet till kl 4 så det är tillgängligt nästan jämt.

Ghibli Museum i Miyazaki’s ära

Idag kom dagen som jag sett fram emot sedan vi bokade biljetter för tre veckor sedan, dagen då vi skulle åka till Ghibli Museum i Mitaka.

Museet är egentligen tillägnat alla animationer som pruducerats av Studio Ghibli, men Hayao Miyazaki är deras flaggskepp.

Denna underbara man har gett liv åt följande fantastiska berättelser i långfilmsformat. Summering av handlingar kommer från IMDB.

Lupin the third: The Castle of Cagliostro
(Rupan sansei: Kariosutoro no shiro)
”A flamboyant thief and his gang struggle to free a princess from an evil count’s clutches and to learn the hidden secret to a fabulous treasure that she holds part of a key to.”
Från 1979
Nausicaä of the Valley of the Wind
(Kaze no tani no Naushika)
”Warrior/pacifist Princess Nausicaä desperately struggles to prevent two warring nations from destroying themselves and their dying planet.”
Från 1984

Laputa: Castle in the Sky
(Tenkû no shiro Rapyuta)

”A young boy and a girl with a magic crystal must race against pirates and foreign agents in a search for a legendary floating castle.”
Från 1986

My Neighbor Totoro
(Tonari no Totoro)

”When two girls move to the country to be near their ailing mother, they have adventures with the wonderous forest spirits who live nearby.”
Från 1988

Kiki’s Delivery Service
(Majo no takkyûbin)

”A young witch, on her mandatory year of independent life, finds fitting into a new community difficult while she supports herself by running an air courier service.”
Från 1989

Porco Rosso
(Kurenai no buta)

”In Early 1930’s era Italy, air pirates, bounty hunters and high flyers of all sorts rule the skies. The most cunning and skilled of these pilots is Porco Rosso, a man cursed with the head of a pig after watching the spirits of the pilots killed in the last air battle he fought in rise to the heavens.”
Från 1992

Princess Mononoke
(Mononoke-hime)

”On a journey to find the cure for a Tatarigami’s curse, Ashitaka finds himself in the middle of a war between the forest and Tataraba, a mining colony. In this quest he also meets San, the Mononoke Hime.”
Från 1997

Spirited Away
(Sen to Chihiro no kamikakushi)

”In the middle of her family’s move to the suburbs, a sullen 10-year-old girl wanders into a world ruled by gods, witches, and monsters; where humans are changed into animals; and a bathhouse for these creatures.”
Från 2001

Howl’s Moving Castle
(Hauru no ugoku shiro)

”When an unconfident young woman is cursed with an old body by a spiteful witch, her only chance of breaking the spell lies with a self-indulgent yet insecure young wizard and his companions in his legged, walking home.”
Från 2004

Ponyo on the Cliff by the Sea
(Gake no ue no Ponyo)

”An animated adventure centered on a 5-year-old boy and his relationship with a goldfish princess who longs to become human.”
Från 2008

Museet ligger vackert omgivet av grönska i närheten av Inokashira Park, och det är en kilometers promenad från Mitaka station. Varje 100 meter är utmärkt med Totoro’s breda flin, bara för säkerhets skull.

Cafét besökte vi tidigt eftersom vi kom vid lunchtid. Curry-soppa i kylan!
Porco Rosso erbjuder varmkorv… Var det helt rätt karaktär att välja för menyn, verkligen?
Robot-soldat, i naturlig (?) storlek, från ”Laputa: Castle in the Sky”.
Varifrån kommer kuben, någon som vet?
Fönsterglas med tema från Princess Mononoke.
Tyvärr var det fotoförbud inomhus, men det hindrade inte mig från att knäppa av några bilder i smyg. Men dels blev de så dåliga för att jag inte vågade använda blixt, och dels är jag inte kaxig nog att skylta med dem ifall någon skulle se dem. Så därför lånade jag några bilder från museets officiella hemsida.
Entréhallen med imponerande takhöjd och ljusinsläpp
Miyazaki’s studio har dukats upp som förmodligen är lika stökig som den riktiga.
Kattbussen från My Neighbor Totoro, som bara små barn får leka i :(
Biosalongen som visar kortfilmer exklusiva för museet.
Den obligatoriska souvernir-shopen ”Mamma Aiuto!”

Apropå biosalongen så visar de olika filmer beroende på vilken dag man kommer dit, och idag var det Water Spider Monmon (Mizugumo Monmon). Det är en söt berättelse om en vattenspindel som blir kär i en skräddare, en kvinnlig sådan med en stor röd rosett. Klart hon ska ha en rosett!

När vi sett filmen var det dags att gå vidare mot Kichijouji station, och vi tog vägen via parken förbi ett tempel. Det fanns en hel del kul affärer så snart vi kommit ur Inokashira, och jag hittade ett lovande katt-café som jag tänker komma tillbaka och titta närmare på!

Det betydde tydligen otur att som par hyra båtar på den här sjön, och gjorde man det så var förhållandet dömt att ta slut!
Den här lama-badrumsmattan måste vara det fulaste jag sett, men den är ändå för söt för att man inte ska tycka om den…
Skelett med bröst är det absolut mest verklighetstrogna jag vet.
Nog för att det är en hippie-butik, men rökelse med doft av cannabis är väl ändå ett steg för långt?
Det lovande Mellow Cafe, garanterat med katthår i kaffet.

Framme vid den nu bekanta stationen Kichijouji, tog vi oss en fika på Mister Donut. Mycket prisvärt faktiskt – gratis påtår av kaffet!

Efter en stunds shoppande blev vi hungriga igen, lagom till att Mustafa dök upp. Så vi hittade en Nabezo shabu-shabu/sukiyaki restaurang där vi åt oss mer än lagom mätta. Det är lite bieffekten av tabehoudai (all you can eat)…

Min dyraste mobilräkning någonsin

Ok, nu är jag riktigt upprörd… Jag brukar hålla mig på en rätt så låg mobilräkning, kanske 200-300 sek/mån, och hade ingen strävan att överträffa den någon gång snart. Jag visste att jag inte skulle få en lika bra deal med något bolag i Japan men valde ändå det som Waseda rekommenderade: PicCell Wireless. De hyr ut mobiltelefoner till över 25 olika länder och erbjöd leverantören SoftBank i Japan. I vanliga fall har SoftBank bra deals med gratis samtal (förutom uppkopplingskostnad) och gratis sms/mms. Detta gäller inte om man har deras nät via PicCell, vilket jag surt fått förvärva. Jag har nu en saftig räkning på 167.18 usd vilket i dagsläget är i runda slängor 1160 sek…

Det här står naturligtvis i deras blad över trafikkostnader, och jag lusläste det också ett flertal gånger innan jag åkte hemifrån och började ringa. Sanningen måste dock blivit aningen förskönad i minnet, och detaljen om att endast trafik mellan SoftBank leverat av PicCell var gratis och inte till alla SoftBank, hade fallit bort…

Se originaldokumentet här.

Jag känner mig så otroligt dum att jag inte var mer försiktig! Inte var det några speciellt viktiga samtal man ringde heller, ändå kostade de 20-30 sek i snitt. Ett var på 150 sek, och anledningen till att jag ringde så länge var för att jag trodde det var gratis… *snyft*

Nog för att jag inte kan säga att PicCell Wireless lurade mig med avtalet, för allt står så prydligt där. Men de har marknadsfört det som att detta är ett alternativ som alla utbytesstudenter nappar på – vilket är långt (mycket långt) från sant. Jag tror jag har stött på EN person som också hade hyrt sin telefon därifrån och honom är jag inte kompis med. Grejen är att man inte kan starta ett vanligt abonnemang här om man inte tecknar det på ett år eller mer. Vill man avsluta det tidigare tillkommer straff-avgifter, så jag tänkte att detta var ett bättre alternativ för mig. Men jag hade visst fel…

Så det är slutringt för min del. Folk får ringa mig, eller så skickar jag sms och mms. Så mycket för den goda idén. *urk* PS. Jag vill helst inte få medlidande, det svider bara mer då. Inget hånskratt heller om ni kan undvika det.

Annars då? Ni har inte hört så mycket från mig för att jag har inte haft något liv den senaste veckan. Jag och Kuroiwa-sensei har suttit kvar sist i labbet varje dag och jag har inte fått gå hem förrän vid 18:30-19. Men! Vi har haft framsteg och han har lyckats (tror han) att utesluta påverkan från annat än koldioxid (i realiteten vätekarbonat). Nobelpris nästa!

Glömde nästan vår incident i söndags då vi skulle mötas ett gäng svenskar för att gå på restaurangen Kawara Cafe & Dining i Shinjuku.

Jag hade tagit med mig Amandine och Mustafa, tillsammans väntade vi på resten av gänget vid utgång B13 mot Kabukicho vid Shinjuku station. De andra var jättejätte-sena och Mustafa behövde åka hem för att ringa sin pappa på Skype. Kvar stod jag och Amandine och väntade hungrigt. När gänget väl kom, en timme sent, så småsprang vi glatt till adressen på Shinjuku 3-chome, ”Diane Shinjuku”, byggnad nr. 11 och tre trappor upp. För det första så erbjöd restaurangen bara nomihoudai (allt du kan dricka) med tillhörande mat – det gick inte att beställa enstaka rätter. För det andra så kostade biljetten 3500 yen (270 sek), och ville man ha alkoholfritt så var det inte billigare. För det tredje så spillde de en bricka öl över hela min klänning. De bad knappt om ursäkt, så Amandine och jag lämnade stället eftersom ingen av oss skulle dricka. Det var ju söndag?

Istället åkte vi till Baba (Takadanobaba) och tog oss ett billigt skrovmål på ett av mina favorithak. Det var en riktig besvikelse som slutade i en trevlig middag trots allt.