Första dagen i den östra huvudstaden, och 3 liter grönt te senare

Som redan är allmänt känt så hade jag alldeles för mycket packning och det kan även tilläggas att denna vikt inte inkluderade min tjocka vinterkappa och höga skinnstövlar att ha i snö och slask. Men de måste ju med, så vad gör man om man är snål? Jag har rullat, dragit, puttat, släpat och kastat mina väskor genom säkerhetskontroller, passkontroller, trappor och tullkontroller. Vidare ut i Tokyos tunnelbanesystem på Keisei line (återigen snålheten som håller mig från att ta Keisei Skyliner vilken är tusen gånger snabbare), och anknytning till Toei Shinjuku line som skulle ta mig till slutstationen Akebonobashi.

Det hela kånkandet hade ju inte blivit svårare om det varit något lägre luftfuktighet, och jag hade definitivt inte känt mig lika äcklig. Fast jag har hört att pärlor av svett är bra för huden, eller? Inte fick man hjälp av någon heller, pyttsan att japanerna är så hjälpsamma! Eller tyckte de att jag såg så lång och grov ut att jag minsann kunde klara mig själv? Jag får jobba på det här lilla och söta men det är inte riktigt min grej.

Jag kom så klart före incheckning så jag fick bara lämna mina väskor i receptionen, men duschen fick jag i alla fall använda. Ursäkta – men vilket anständigt hotell tar betalt per dusch? Förvisso var det bara 100 yen och jag var klar innan tiden tog slut, men det är höjden av snålhet. Plus att det här gemensamma utrymmet med ”myssoffan” var så himla skabbigt att jag vände i dörren. Undrar varifrån de fått bilderna på hemsidan? Lägger upp riktiga bilder på det en dag om jag orkar. Som natt och dag, säger jag!

Med mina kartor i näven begav jag mig iväg mot universitetet, och åkte denna gång via Shinjuku-Sanchome och tog Fukutoshin line två stationer till Nishi-Waseda (översatt ”västra fältet med tidigt mognande ris”). Där letade jag upp Prof. Osaka’s sekreterare, han var inte själv inne för tillfället. De bjöd mig på te och ringde in Shundo-san som visade sig vara en mycket trevlig och behaglig tjej, lite osäker på sin engelska men det gick bra att förstå henne. Usch, jag vågar inte alls prata japanska…

Vi gick en promenad genom Toyama Park och lite bostadsområden med mycket katter (yay) för att komma till det andra campuset där Dr. Kuroiwa och Prof. Nakanishi arbetar på ASMeW. Förmodligen blir det där jag kommer att hålla till. Efter en mycket ingående genomgång om vad de forskar om, lite rundvandring i labbet och hälsa på alla som fanns där, så var jag fullkomligt slut. Visst var det intressant, men jag hade inte ätit på 6 timmar och sist jag åt fick jag en vit fralla och lite jordgubbs-yoghurt på planet. Plus jetlag, glöm inte det. Men det är lika bra att hålla igång! Så vi pratade lite till, drack te och tog bussen tillbaka till Osaka-labbet för att nu hälsa på honom då han var tillbaka.

Sedan var jag fri! Hungrig som en varg tog jag mig några hållplatser åt motsatt håll på Toei Shinjuku line, till det enda området jag visste de hade restauranger att välja och vraka bland: Shibuya och det ökända övergångsstället! (Det var först nu jag orkade fota lite…)

Det var hög tid för att hitta mat i denna djungel, men jag hittade till slut Sukiya som såg hyggligt ut.

Biff i någon kryddig sås med vårlök, över ris och med rått ägg att doppa i. Och så det obligatoriska gröna teet förstås. Smaskens för ca 60 sek. Sen bar det av till att klappa Japans mest välkända hund: Hachiko! Om ni inte hört talas om historien bakom honom så måste ni kolla upp den, den är bara alldeles för fin. Nu ska ju Hollywood förstöra den med att göra en film av den med Richard Gere…

Efter detta äventyr begav jag mig på trötta ben mot hotellet och tog naturligtvis fel linje. De kan ju inte färga två olika linjer med samma färg! Nog för att de har många linjer, men än har de inte slut på färger. Hursomhelst så kom jag fram så småningom, och blev positivt överraskad av hur fint det var på sovvåningen i alla fall. Synd att duscharna inte låg här, för då kanske de hade varit bättre.

Tips: Stå inte upp om du ska trycka hej vilt på knappar du inte kan läsa texten på, och om du måste så ha jäkligt klart för dig vilken som är stopp-knappen. Jag gjorde ett sånt misstag en gång i Sydkorea och det gör jag inte om.


Godnatt!

Annonser

One thought on “Första dagen i den östra huvudstaden, och 3 liter grönt te senare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s