Jag är ingen spion!

Måndag och tisdag var rätt så tråkiga dagar, eftersom det mest innebar att tvätta rent FET:arna med starka syror (igen) och belägga dem med APTES respektive MPTMS (igen). Kuroiwa-sensei trodde att de två dagar vi väntat mellan ytbehandling och härdning kunde varit för lite, därav det usla resultatet , så nu ska vi vänta en vecka på det att stabilisera sig. Vår katalysator karboanhydras (carbonic anhydrase) har i varje fall kommit redan, så det är bara att sätta igång med den sista behandlingen som gör att sensorn känner av vätekarbonat (bicarbonate) istället för koldioxid – så snart vi väntat. Jag ska under de dagarna läsa på lite vilket aldrig kan skada.

Så bad jag även Kuroiwa-sensei att formulera lite mer konkret vad mitt projekt ska handla om, så att jag vet vad jag behöver läsa på och vad som förväntas av mig när jag är klar. När han skulle ta detta papper till Osaka-sensei för påskrift, så blev tydligen den sistnämde arg för att (jag förstår inte riktigt det här men) att han ska behöva skriva på när han egentligen inte vill att labbets nya forskning skall spridas till andra universitet? Jag kan förstå att det skulle vara fel om jag skrev en rapport och sedan tog hela äran, men det är ju ett samarbete mellan universitet och det är därför jag är här! Och hur skulle det se ut om min handledare på KTH ska sätta betyg på något som han inte får läsa förrän det är klart? Hur ska jag då få rådgivning och hjälp under tiden?

Nja, det är inte alltid lätt med kultur-överbryggningar… Men Kuroiwa-sensei lugnade mig och sa att han nog kunde förklara hur det låg till med allt och varför min handledare kan behöva veta vad som pågår. Däremot så tyckte han det kunde vara bra om Osaka-sensei fick en ursäkt från KTH, och lite officiella dokument som styrker bakgrunden till detta samarbete. En ursäkt! För vad? Det här med att be om förlåtelse för saker verkar vara rätt vanligt här. Men jag förstår inte ens vad vi har gjort för fel! :(

Hur som helst så fick jag en kopia av projektbeskrivningen, och punkterna är följande:
1. Testa båda alternativen att korslänka APTES till det självbyggande monolagret (self-assembled monolayer) respektive S-S binda MPTMS.
2. Undersöka hur långt bort från sensorn koncentrationer av koldioxid kan mätas, och om det är mest effektivt att mäta CO2 eller HCO3-.
3. Störningar från metalljoner, pH och andra ämnen måste analyseras.

Igår var jag i alla fall och åt lunch med Shun och hennes kompis, och imorgon (torsdag) kväll ska jag på middag på Chihiro. Det är det mesta jag har att rapportera för tillfället! Mer sightseeing i helgen så klart! ;)

Ginza är rätt trist ändå

Efter en lugn morgon med bloggande åkte jag själv en sväng till Ginza, som jag inte besökt sedan jag var här 2005. Det har inte förändrats ett dugg…

Direkt från tunnelbanan kom jag upp i det enorma varuhuset Mitsukoshi, och de enda avdelningarna jag vågade röra mig på (med mina smutsiga skor och kläder som kostar mindre än en bil) var inredning och kökstillbehör. Jag tog en smygtitt på skoavdelningen men alla storlekar slutade på 24.5, vilket fortfarande är för litet. *suck*

Nespresso-hörnan!
För dem som inte vet hur man knyter en traditionell japansk shopping-bag:
En mer diskret variant av den ökända kramkudden…
Pampigt värre…
Och mitt upp i allt glans kommer HM – känns som att det har lite finare framtoning här än hemma i Sverige.

Jag blev rätt snabbt uttråkad och började promenera bortåt lite på måfå. Plötsligt var jag i Hyrule (det var i verkligheten Hibiya Park).

Det var lite mulet och regnet hängde i luften, så tyvärr ser parken urtrist ut. Men den är säkert fin när det är soligt.

Trött i benen gick jag ner till närmsta metro-station, Hibiya, och tog Mita line till första anknytning på Tozai line (den som tar mig till Waseda eller Takadanobaba station). Ta inte Mita line om ni kan undvika det, det var hutlösa biljettpriser och nedgångna stationer. Usch! Jag kom i alla fall så småningom till Takadanobaba, och gick runt för att lära mig hitta lite. Det finns lite kul arkitektur att titta på när man ändå är där.

Man kan se en tecknad version av Okuma Auditorium och statyn från Wasedas huvudcampus i mitten av bilden.

Nedan: Kyrkan Celes Takadanobaba.
Ingången till Sakae Dori.
Kan någon förklara hur huset nedan står emot en jordbävning?
Så här ser en japansk kyrkogård ut, för den som inte vet.

Avslutningsvis gick jag in en sväng i Big Box, gallerian som ligger vid Rotary utanför stationshuset.

Jag hittade äntligen skor i min storlek! I butiken Kobe Randa kan jag tydligen ha storlek 25, märkta ”LL” hos dem, deras största så klart. Jag är så lycklig…

Vilka läckerbitar, va?

Yokohama och kusten

Under lördagen var jag och Mustafa i Yokohama med min nyfunna vän på Waseda, Chihiro (kallas ”Sen”, precis som Chihiro i Spirited Away). Dit kommer man om man åker Tokyu-Toyoko line från Shibuya, hela vägen till Yokohama men sedan sitter kvar några stationer till då linjen övergår i Minatomirai line. Mustafas guide hade rekommenderat oss att gå av på stationen med samma namn, Minatomirai. Vi gick ut mot Queen’s Square.

Allt var väldigt påkostat och nybyggt, Chihiro sa att Yokohama nyligen har satsat massor av pengar för att rusta upp området och göra det till ett attraktivt turistmål. Staden ligger faktiskt i Kanagawa prefektur och den här hamnen var den första som öppnade upp för utlänningar under mitten av 1800-talet, efter att Japan varit helt isolerat. Detta syns tydligt på bl.a. på att den Chinatown som ligger i området är Japans största, och tydligen en av världens största också.

Annat sevärt på väg till hamnen är nöjesfältet Yokohama Cosmo World, med pariserhjulet Cosmo Clock 21 som även är världens största klocka. På natten är det upplyst med varierande mönster och färgspel. Jag kände genast igen det från när jag var här med HMS Carlskrona – vi låg förtöjda på andra sidan hamnen och den ljusföreställningen var det som var minst ointressant att titta på då man gick vakt 2-timmars pass på kajen…

Jag tycker hotellet InterContinental Yokohama Grand (det segelformade huset i bakgrunden) påminner en smula om Burj Al Arab i Dubai, håller ni inte med?

Annars finns också Yokohama Landmark Tower, Japans högsta byggnad på 295.8 meter.

Cool bro för fotgängare.

Så småningom nådde vi hamnen och de före detta tullhusen Newport Pier Tax Keeping, som nu är restauranger, caféer och butiker.

Sen kom vi till Chinatown! Vi var inte där så länge så jag upplevde det inte som särskilt stort, men det fanns gott om smaskiga gatukök och exklusiva restauranger som jag måste komma hit och prova någon gång.

Nedan: Yokohama Masobyo, kinesiskt tempel.

Chihiro tyckte att vi skulle se shoppinggatan Motomachi när vi ändå var i området, och det låg precis utanför Chinatown.

Vi återvände till Minatomirai station och ställde oss i närheten av Landmark Tower för att beundra utsikten…

Nedanför den hissnande höga byggnaden ligger Dockyard Gardens, som namnet avslöjar tidigare var en docka i anslutning till havet. Där tillverkades båtar när dockan var torr, och sedan var det bara att släppa in vatten och låta den glida ut i havet! Nu har de tagit vara på den speciella arkitekturen och tryckt in restauranger lite här och var. Chihiro skulle hem, men Mustafa och jag var hungriga. Våra tunna plånböcker tvingade oss dock vidare mot Queen’s Square

Det blev inte Hard Rock Cafe, men L’Omelette som hade den japanska specialvarianten med tomat-risfylld omelett, hamburgare och någon brun sås.

Proppmätta åkte vi åt varsitt håll, och jag gick av i Shibuya för att träffa Kai med kompisar som satt på en pub. Men det blev en tidig kväll den här gången.