Sommar i Texas & North Carolina

Som vanligt numera, sedan jag träffade Dain för snart 4 år sedan, åkte vi till USA för att hälsa på hans mamma och denna gång även hans barndomsvänner i 3 veckor. Dains mamma bor i Richmond utanför Houston, Texas, och där var vi alla dagar utom fem som vi tillbringade i Chapel Hill, North Carolina.
Visa större karta

Det sköna med att åka dit är att det alltid är mer än 20˚C (på vintern kan det vara så kallt som 18-19˚C) men vi hade en stadig temp på 32-35˚C i skuggan under hela vistelsen denna gång. Inte helt fel, och vad som var ännu bättre var att villaområdets pool knappt var befolkad alls.

Så förutom att slappa vid poolen, spela DS och kolla på TV (jag älskar amerikanska reklamer – de är så mycket roligare än svenska!) så provade jag på att spela riktig golf för första gången. Först så åkte vi till butiken ”Impact Golf” där jag fick öva mig att slå bollar mot ett nät.

Ser ni likheten med Tiger Woods? Inte det… Dain är så klart en naturlig talang, plus att han spelat lite när han var yngre. Jag har all rätt att vara sämst.

Dains mamma har också gått med i en country club som heter Willow Fork, dit man får ta med valfria familjemedlemmar och spela hur ofta man vill. Alla får även en gratis 45-minuters golflektion, och som ”Pauline Nilsson” fick jag lära mig steg för steg hur slaget skulle utföras.

En kväll senare var vi på restaurangen i huset bakom, som var själva klubbhuset för Willow Fork. Det blev min födelsedagsmiddag, inte så pjåkigt!

Hade man inte varit mätt då så hade man kunnat svänga förbi Kroger och köpa sig en läskande smoothie på durian-fukt. Som tur var kände ingen behov av en sådan… Den luktar lik, för den som inte visste. Tydligen är det en delikatess i flera asiatiska länder (bl.a. Vietnam och Indonesien) att äta saker som stinker lik. *barf*

Tillbaka till golfen, vi spelade även en 9-hålsrunda med Dains mamma och några av hennes väninnor. Eller ja, de spelade och jag körde bilen… Fast jag övade lite på att putta vid tillfälle. Fun times!

Vi rände rätt ofta fram och tillbaka till Impact Golf, eftersom Dains mamma halft-om-halft jobbade där med att hjälpa dem sälja saker på eBay. Vid ett av tillfällena träffade vi en kund där som var en mycket intressant man. Han förespråkade ett företag som heter Power Balance, och deras grej är att de tillverkar armband och plastkort att ha i plånboken med ”hologram” som skall hjälpa bäraren att få bättre balans, mindre stela muskler och dessutom sova bättre. Så snart han började förklara konceptet med ”frekvenser i samklang med kroppens naturliga svängningar” så tittade Dain och jag menande på varandra och försökte hålla oss för skratt under den resterande biten av hans försäljningstal.

Ett av deras vanligaste test för att ”bevisa” att tekniken fungerar är följande ”resistance test” (första bilden är för en liknande produkt som heter EFX). Det går ut på att man står som på bilden med ett ben i luften och armarna rakt ut. Det de gör är att när man inte har armbandet på sig så pressar de en på armen snett utåt istället för rakt ned (eller t.o.m. lite inåt) som de gör när man har armbandet på sig. Detta skapar då illusionen av att man fått bättre balans tack vare armbandet, när det i verkligheten är de som bestämmer om de ska fälla personen eller inte.

Ett annat test är när man står likadant med armarna, men svänger ena armen bakåt och den andra framåt medan underkroppen står still. Detta görs en gång utan armband och en gång med armband. Vilken effekt brukar vanlig hederlig stretching ha? Jo, att man mjukar upp musklerna och kan sträcka ut dem lite mer. Mycket riktigt visar andra övningen att när man svänger armen bakåt andra gången så kommer man liite längre – och detta, påstår de, är tack vare armbandet. Vanligt vett, någon? Och efter att ha sett några ”vittnesmål” (den mest skrämmande nedan) så undrar man om folk dels vill bli lurade, och dels om de aldrig hört talas om placebo…

Men det festligaste av allt är ändå den skriftliga förklaringen av ”teknologin” som står på deras hemsida. Gå dit om ni vill få er ett gott skratt, här är mina personliga favoriter:

1
”POWER BALANCE Performance Technology has been embedded with naturally occurring frequencies found in nature that have been known to react positively with the body’s energy field. This helps to promote balance, flexibility, strength and overall wellness.”

Naturligt förekommande i naturen, jo det är så det brukar vara… Och vad har frekvenser med det hela att göra?

2
”…fact is that everything in nature resonates at a particular frequency. […] We react with frequency because we are a frequency.

Eh, nej det gör det inte? Och nej, vi är inga frekvenser.

3
”Your body’s energy field likes things that are good for it and craves to be around those things.”

Kan man få se den biologiska förklaringen för detta, någon? Har de hört talas om hormoner?

Nå, vi åkte också till North Carolina som sagt. Där bodde vi tre nätter hos Dains kompis Hildon med flickvän och sedan två nätter hos Elene som nyligen gift sig. Med Hildon åkte vi till stranden vid Surf City, en bilresa som tar ca 3 timmar men är värt det!
Visa större karta


Hildon bakade även en ”Key Lime Pie” av den specifika limejuicen som kommer från en sorts lime som bara (?) odlas vid Key West i Florida. Den var så god att jag måste dela med mig av hans recept på det…

Key Lime Pie

14 fluid oz (296 g) sweetened condensed milk
1/2 cup (1.2 dl) Key West Key Lime Juice
3 egg yolks (no whites)
Graham cracker crust (butter, sugar, crushed graham crackers)

– Whisk everything, pour into crust
– Bake at 350˚F (~175˚C) for 15 min
– Refridgerate at least 2 hours

Så vi blev mycket väl omhändertagna i bådas hem, och vi fick även ett tillfälle att gå ut och äta på Ichiban Sushi & Steak som hade en generöst tilltagen båt med sushi man kunde beställa. Den för tre personer serverade mellan 15-20 bitar per person… Det kallar jag en rejäl sushi-måltid!

Tillbaka i Texas träffade vi Jeff och hans barn som också skulle hälsa på. Tillsammans hyrde vi en minibuss och åkte 2 timmar bort för att komma till strandstaden Galveston.
Visa större karta


Stranden var nästan lika fin som i North Carolina, men vattnet var varmare (Golfströmmen). Stugan var väldigt söt på utsidan och rummen i sig var väl ok, men när vi på kvällen skulle gå och sova så upptäckte vi dels insekterna (två kackerlackor och en enorm gräshoppa), dels att båda bäddsofforna var trasiga och fulla med gamla pressade och väldigt döda insekter och slutligen att luftkonditioneringen i vardagsrummet där de två trasiga sofforna stod enbart fungerade delvis (och dessutom droppade i en hink). Oh joy.

Nästa morgon när Jeff ringde ägaren av huset för att klaga på tidigare nämnda punkter så skrek mannen åt honom på andra sidan luren, och hävdade att man fick räkna med lite ohyra och bastu-varma rum när man är i tropikerna… Dessutom så skulle bara den ena soffan vara trasig, men eftersom han lovat att det skulle finnas 6 sovplatser inklusive de 2 dubbelsängarna så gick han med på att komma med en extrasäng under dagen. Halvt nöjda åkte vi till Space Center Houston som planerat (NASA-museet med andra ord).

Tillbaka i stugan sent på kvällen fanns ingen extrasäng att finna, så vi tog vårt pick och pack och åkte därifrån. Under bilresan hem försökte Jeff få tag på ägaren igen utan resultat, och talade in ett sakligt meddelande på hans telefonsvar. ”Tro inte att du får några pengar”, ungefär.

Detta avrundade vår härligt långa vistelse i USA. Vi flög nästan bara med Continental och ska även försöka göra det i framtiden för att samla miles och få gratis uppgraderingar till Business Class eller ibland helt gratis biljetter… De är ok antar jag, förutom att vi på en av de kortare resorna fick en ”flight snack” i form av en micrad cheeseburgare i en försluten plastpåse… Behöver jag säga att den var slemmig och degig? *ryser* Men man blundar och äter helt enkelt, det är ju den enda maten man får – plus att man säkert betalat en hundring för den.

Jag gillar att motorerna är tillverkade av Rolls Royce… Hur som helst, i väntan på att lyfta sista gången med planet som skulle ta oss över Atlanten, så blev vi stående på taxi-sträckan bort till startbanan i ungefär en timme. Ingen förklarade vad som hände och ingen hade lyckats fippla på luftkonditioneringen heller, evig väntan. När vi så småningom kryper runt krönet för att äntligen komma ut på startbanan ser vi en syn mycket lik denna när vi tittar ut genom fönstret:

Och kön fortsatte låångt bak, jag räknade dem… Det var över 10 plan i kö efter oss, och förmodligen hade det varit lika många framför oss när vi kom dit från gaten. Men piloterna hade säkert för mycket att göra i cockpiten när vi stod och väntade att de inte hade tid att tala om för oss varför vi inte lyfte. Jag har full förståelse. Eller inte.

Och förresten, ovan är en bild på amerikanska flaggan tillsammans med Texas flagga… Är inte den sistnämnda sjukt lik Chile’s flagga?

Jag trodde på fullt allvar att det bodde massor av chilenare i området kring Dains mammas hus, tills någon hade hjärta att förklara för mig hur det låg till… :/

4 thoughts on “Sommar i Texas & North Carolina

  1. hej! jag råkade slinka in på din blogg och se de underbara smyckena som såg ut som munkar och annat gott. du skrev att de var gjorda av lera och sedan lackade. du vet möjligtvis inte vad för lera de är gjorda av? oerhört tacksam för svar.

  2. Jasså, du gillar Key West Lime-paj :DFarsan min brukar göra en lite då och då, dock gräddar han den inte ugnen…Mumsigt är det hursomhelst!Grattis till ditt nya domännamn :D

  3. Ooh ja, det är en riktigt fin paj. Men använder han lime-juice från den sortens lime som växer i Key West, Florida? I så fall vill jag veta var han får juicen ifrån!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s