Bali, allas paradis

Tro inte för den saken att det är jag själv som haft råd att ta mig dit, det hela är tack vare mina morföräldrar som ville fira sina 69-men-nästan-70-årsdagar. Jag beundrar deras sätt att göra det på, genom att att ta med de allra närmsta släktingarna på en hejdundrande upplevelseresa till Bali, Indonesien och Hong Kong, Kina över julhelgen. Vi var 11 personer totalt med väldigt olika intressen, men jag tänkte summera lite hur jag uppfattat de två länderna. Här: Bali

(Källa: Wikipedia)


(Källa: Bali Vision)

Bali är landbit nummer 2 i pärlbandet av öar i Indonesien som börjar med Java i vänster ände. Huvudstaden är Denpasar, och de mest besökta turistorterna är Kuta och Sanur i sydspetsen av ön. Dessa två städer (byar?) är lika olika som natt och dag, eller kaviar och kolasås om man vill uttrycka sig lite tydligare…

Kuta är australiensarnas och övrigt festfolks favoritort. Där finns meterhöga vågor på Kuta Beach, vattnet vilar aldrig. De har även många drunkningsolyckor och närapå-drunkningsolyckor per år pga de starka ripcurls som regerar strandremsan. Dessa är smala starka strömmar som kvickt drar ut oförsiktiga badare på djupt vatten flera hundra meter ut. Därför har de satt ut flaggor som visar var det är säkert att bada. Ruggigt.

Observera skräphögen som effektivt pryder den annars så rena bilden av en vacker solnedgång. Kuta är smutsigt precis överallt, speciellt på stranden tyvärr och man blir allt annat än sugen på att bada, men också inne i stan på gatorna. Försäljarna är förutom att de är smutsiga även mer påflugna och inställsamma än annan stans. Inte så hjärtligt inställsamma att man blir glad, utan mer påfrestande.

Affärerna är av väldigt blandat utbud. Man kan vara en fegis och gå till något stort varuhus som Matahari, som finns både i Denpasar och Kuta, eller Discovery Mall.

Där finns till och med lokalt hantverk om man inte gillar att pruta (men vad är det då för kul att köpa skräp om man inte får tjafsa om priset först?). Matahari är uppbyggt ungefär som Wallmart i flera våningar, eller som Åhléns i Sverige. Däremot är modet på kläderna inte riktigt vad vi är vana vid från västervärlden. Om man inte vill se ut som en utbytesstudent i Kista, vill säga. Dain hittade en piké-tröja, det var allt.

Ovan bilder från Discovery Mall, snäppet mindre flashigt än NK i Stockholm, och det går inte att hitta skor under 800 kr. Eller mäter ni butikslyxighet med andra mått än priset på skor? Väskorna kostade 1500 kr och uppåt. Nåväl, kul att se i vilket fall. Ute på gatan var varannan butik äkta märkesbutik, och varannan var fake märkesbutik och samtliga av de sistnämnda var namngivna ”Dolce&Gabbana”. Rätt så lätt att undvika dem. Det var exakt samma priser i de äkta butikerna som hemma, så det var inte speciellt kul att handla där. Man vill ju fynda på semestern, annars känner man sig inte rik!

Om jag skulle åka tillbaka till Bali så skulle jag enbart åka till Kuta för att gå ut på klubb, aldrig för shoppingen och aldrig för stranden… *ryser* Inte för det trevliga folket heller, för de var verkligen inte trevliga utanför de stora restaurangernas trygga väggar. Jag kan dock reckommendera Hard Rock Cafe, på andra sidan vägen av Kuta Beach. Men det är väl precis som överallt annars i världen?

Som tur var, och jag tackar fortfarande morfar för god smak gällande val av hotellort för vår vistelse, så bodde vi inte i Kuta. Istället låg vårt hotell Sanur Beach Hotel logiskt nog vid Sanur Beach, i anslutning till orten Sanur – en håla, men en otroligt mysig och vänlig liten sådan.

Jag tror hela familjen blev överrumplade av hotellpersonalens, och övriga man stötte på utanför, genuina och hjärtliga vänlighet. Alla hälsade så fort man sågs i gången utanför rummet, eller inomhus vid hissarna och lobbyn. Var de på en annan våning så vinkade de glatt och ropade… Efter några dagar så hade de lärt sig att vi hörde ihop alla 11, och frågade efter de andra om alla inte var med. De lärde sig till och med namn på de flesta. Helt otroligt! De verkade ha egna områden av hotellet, så vi hade vår egen handduksman, städare osv. De frågade Dain var hans ”wife” var då han gick ensam! Inte så lätt för dem att veta, men de var gulliga. Allt var alltid så rent och smyckat med fräscha blommor, till och med askkopparna var en skulperad sandblomma med en röd vacker blomma som låg bredvid.

Och så alla dessa mästerverk till träskulpturer överallt… Det fanns även samma konstverk i sten i lika stor omsättning. Jag förstår inte hur det kan finnas så många ouppskattade skickliga skulptörer som inte fått det erkännande de förtjänar. Deras verk säljs för ingenting på marknaderna och i småbutiker. Katter verkar vara ett vanligt föremål för avbildning, men även Buddah och andra gudar. Jag köpte ingen kattstaty för att skona Dain, men det vattnades i munnen många gånger när man gick där och tittade.

I Sanur åt vi ofta lunch och/eller middag på en av restaurangerna på stranden som var i anslutning till hotellet. Man kunde även välja på att sola vid poolen, eller på hotellets solstolar utanför på stranden några meter ifrån vattnet.

Huvudsyftet med resan till Bali var att stilla allas hunger för dykcertifikat/dykcert/dykstjärt (kärt barn har många namn). Morfar hade gjort ett hästjobb så långt som 1 ½ år i förväg med att boka utbildning, dykutflykter och själva resan i sig. Efter att ha sovit en natt på Bali så blev vi upphämtade av någon från Bali International Diving Professionals (BIDP), del av PADI, för att få vår teoridag i en allt annat än väl luftkonditionerad lektionssal. Vår instruktör var en charmig och sprallig kille som heter Jaka, och vi fick snabbt förtroende för honom. Hur gärna vi än ville så gjorde värmen att vi fick sluta tidigare den dagen. Jag förstår inte hur folk orkar jobba och plugga i sånt där klimat!

Nästa dag avslutade vi allt i skuggan vid hotellets pool, och sedan fick vi provdyka i bassäng för att lära oss alla skills. Det gick som en dans för nästan alla, och innan dagen var slut hade vi klarat av allt. Det är ändå lite skilda talanger hos en samling av 9 individer. Under våra resterande dagar hade vi 5 heldagar med två dyk respektive, men då en och en droppade av pga varierande sjukdomar så var vi bara 3 stycken modiga den sista dagen… En liten summering av dessa dyk följer!

Sanur Bay
Vi utgick från samma strand som vårt hotell ligger, men en bra bit bort, och vi började vid ”Beginner Point Sanur”. Vår dykinstruktör Jaka och hans assistenter hade förberett vår utrustning, och de tog ut allt till båten BIDP åt oss. Sedan var det bara att vada ut själv i det ljumma långgrunda vattnet. Vi fick hjälp med allting som rörde utrustningen, de satte till och med på mina fenor åt mig! Man är ju rätt klumpig med tank på ryggen…

Vattnet var rätt grumligt på platsen eftersom det var sandbotten, och vi var många som var nere och viftade med fenorna innan vi lärde oss ”neutral boyancy” och lyckades sväva tyngdlöst. Vi fick repetera lite av alla skills nere på botten på 9 meters djup, och sedan simma lite mot ett rev som fanns där. Men tyvärr kunde vi inte se så mycket pga den dåliga sikten. Däremot såg vi två Lion Fish, den giftiga med utstickande segel och en blåsfisk!

Efter en dryg timme på det stekheta taket på båten så fick vi roa oss med att försöka få ut den knallgula sjöorm som tagit sig ombord på båten… Men de är tydlien ofarliga. Vi gick ner igen på 9 meter, och göra lite andra repetitioner innan en sväng till samma rev igen. Jag var inte så extremt inspirerad efter denna dags dyk, så jag sett framför mig större färgprakt och fler sorters fisk. Men enligt Jaka så var den här första dagen mest till för att öva ”skarpt”.

Tulamben
Första dyket var vid ett rev på 16-18 meter, och sikten var sådär trots att den var bättre än dagen innan. Vi såg dock många fler olika fiskar, såsom Angel Fish, Butterfly Fish, en svart Nemo-familj och en blåfläckad stingrocka! Dain och jag började nog precis få kläm på flytförmågan, och undvek smidigt att krasha in i några ömtåliga koraller. De var ändå inte så färgglada, men det är ju synd att förstöra årtionden av vackra former. Den kändes lite läskigare att inte ha direkt tillgång till ytan, då det inte är bra att stiga rakt upp från det djupet. Men att dykledaren är lugn och leker med fiskarna gör ju att man samlar sig lite och njuter av upplevelsen!

Det andra dyket för dagen, vid Tulamben Ship Wreck… Här en målning av det vid restaurangen i närheten.

Oj oj oj, jag säger bara det. Vilket dyk! Jag vet inte om det var att ljus- och bottenförhållandena var lite annorlunda, för revet som växt fast på vraket och kringliggande var så otroligt färggrant och bestod av oräknerliga arter av korall. Det går inte att beskriva! Och fisk-utbudet sedan! Det första vi såg var en enorm Barracuda på ca 1.5 meter, som skrämt simmade ut ur vrakets för så fort vi kom dit. Jag var så shockad att se en sådan stor fisk att jag inte insåg att den kunde vara farlig. Men de attackerar sällan människor. Vi fortsatte längs ena sidan och kom ner som djupast på 18 meter igen, men det märkte man inte för att man hade så fullt upp med att beundra den svajande växtligheten och alla små och större nyfikna fiskar. Vi hade också tur att komma in i ett enormt moln av Jack Fish, som har en tendens att aligna sig med varandra och bilda som en kompakt klump av fisk. Vi simmade igenom den och de skingrade sig bara där vi var och slöt molnet bakom oss igen… Helt enorm känsla. På vägen tillbaka fick vi simma in i ett hål i sidan på vraket, men där det var helt öppet upp till ytan (annars måste man gå en speciell kurs för övertäckta utrymmen). Det var också lite smått klaustrofobiskt eftersom det blev lite trångt och ingen ville nudda väggarna eller golv/tak.

Padangbai
Padangbai Drop Off respektive Blue Lagoon var målet för dagens två dyk, och vi åkte 2.5 timme med skumpig båt dit. Alla dykplatser hittills har sett lite annorlunda ut, och det gjorde det här också. Reven låg dels i backe, men också utbredda på ca 10 meters djup så man bara kunde sväva över och beundra färgerna på både korall och fisk. Vi hade tur också, för vi fick dels se en White Tip Reef Shark på ca 1.5-2 m som låg på botten och vilade! Den simmade bortåt när vi kom närmare. Sedan såg vi en havssköldpadda som låg bland korallerna i backen, och den blev lite irriterad av att vi stirrade på den så den begav sig också iväg. Även en limegrön muräna med lila gap stirrade tillbaka på oss, men den ska man inte direkt klappa.

Nusa Penida
BIDP-båten tog ca 45 minuter bort till Nusa Penida, där vi hade två dyk vid Crystal Bay respektive SD-point (den sistnämde låg utanför en grundskola, inte dålig studiemiljö va?). Vattnet var så blått som man bara kunde önska, och temperaturen i vattnet måste ha varit runt 30 grader Celsius. Det var lite strömt överallt, och Dain fick stå ut med att jag simmade in i honom… Vi hade lite aktion under ytan då vi råkade simma igenom ett revir som tillhörde ett par Trigger Fish. De höll tydligen på att bygga bo, och blev riktigt aggressiva då vi kom för nära. En av dem attackerade vår dykledares fenor flera gånger, och han försökte vifta bort den med fenorna. Till slut gav den upp. Men de fiskarna bör klart respekteras med sina rejäla käkar och sylvassa tänder. Under ytan är man verkligen inte i sitt rätta element, och inte speciellt snabb!

Nusa Penida
Väl framme vid Manta Point utanför Nusa Penida mådde väl alla lite smått illa pga sjögången, och det var fortfarande rätt vågigt där vi skulle gå ner. Men under ytan var allt lungt. En av kineskillarna kräktes tydligen i sin regulator under ytan, så han fick gå upp. Stackarn. Vi andra dök i alla fall, och platsen levde upp till sitt namn – vi fick se massor av djävulsrockor (Manta Rays)! Vilken fridfull och mäktig syn de är, stora men ändå så graciösa där de långsamt flaxar fram under vattnet. Jag var helt tagen av synen! Det var som en korallbetäckt bergstopp under ytan, och den cirklade de runt om och om igen. Vi såg totalt 5 stycken samtidigt, men de simmade fram och tillbaka nära oss och det kan ha varit flera. Den största vi såg var nog 2.5 meter över vingarna, vilka bestar! Men de var så lugna och brydde sig inte alls om att vi var där, och de äter ju bara plankton. De har två ”kindflärpar” som de långsamt viftar in vatten genom det stora röret på undersidan som är deras mun, ser rätt kul ut. De har ändå respekt med sig för sin storlek, men de var så vackra där de flög fram.

Efter den hänförande upplevelsen var vi egentligen rätt nöjda och ville inte guppa så mycket med bort till en andra dykplats, så vi tog lunchpaus iland på ön Nusa Lembongan.

De sjösjuka fick hämta sig och sedan åkte vi ut till Crystal Bay för ett dyk i strömt vatten. Korallerna bara svischade förbi och fiskarna likaså, det var rätt kul men man såg inte så mycket detaljer och man var totalt hjälplös mot strömmen. Helt slut blev man också. Efter det åkte vi äntligen hem.

Nå förutom att vi sett växtligheten och djurlivet under ytan, så har vi självklart kunnat njuta av detsamma ovan ytan. Se här!

Hur avlägset den än kan kännas, så firade vi jul i det här klimatet. Det gjorde vi på hotellet, och de hade ett enormt smörgåsbord med mat från hela världen bl.a. sushi (så jag var glad). De hade även underhållning med exotisk dans.

Är man här så måste man dock prova alla härliga fruktjuicer som de i princip inte alls spär ut när de pressat rent fruktkött… Helt underbara. Sen får man inte glömma fisk och seafood, den är nog inte bättre någon annanstans! Och så billigt som det är här. Däremot hade de missuppfattat det här med pepparkakshus lite, för de verkade vara gjorda av knäckebröd istället för pepparkakor. De kanske följde den här guiden?

Vi lyckades också hitta en fenomenal skräddare, Ni Made Yuliani, som jobbar på Regina Taylor and Fashion Shop med adress Jl. Danau Tamblingan 178 Sanur. Så gullig tjej som verkligen sliter ut sig för att kunna göra alla sina kunder nöjda. Jag hoppas verkligen hon får starta eget en dag, för hon är så himla duktig! Dain sydde upp en kanonfin kostym, och jag en klänning för inga pengar alls. Jag tror att jag är kär i henne. Kommer ni till Bali så måste ni definitivt besöka henne, och hälsa från mig!

Det var med sorg i hjärtat som vi lämnade Bali, även om resan inte var slut helt eftersom vi hade tre nätter i Hong Kong också. Men det blir ju aldrig likadant, och om jag har pengar måste jag verkligen åka till baka till Sanur. Min hjärtesten!

One thought on “Bali, allas paradis

  1. Pingback: Bubbles Dive Resort « Pauline Gustbée Nilsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s