Nördigt ≠ Ohett

Det är ett vanligt missförstånd att allt som är nördigt är töntigt och fult, men jag vill hävda att ”geeky” inte alls behöver se ut som man föreställer sig…

Bilden kommer från tidningen Ljuskultur nr 4 år 1994, och det är en tvåsidig reklam för halogenlampan PAR20 från lamp-tillverkaren Sylvania. Budskapet är rätt skönt också: Halogenljus utan transformator är så kostnadseffektivt, fantastiskt enkelt, och som du säkert håller med om, fantastiskt vackert.Och jag håller med, det här måste vara den mest sensuella nördiga bilden jag någonsin haft turen att beundra, och det roliga är att jag hittade den laminerad och uppsatt på en anslagstavla på jobbet där jag extraknäcker på ett gammalt ingenjörs-befolkat företag. Jag tycker det är härligt att någon uppskattade den här bilden och satte upp den för 15 år sedan, vilket gav mig möjligheten att se den när jag gick förbi.

Jag blev så pass tagen av det fulländade budskapet i den vackra bilden att jag var tvungen att ta reda på varifrån den kom. Min jakt började redan i höstas och slutade för två dagar sedan. (Den har inte varit speciellt effektiv, kanske.) Jag fick gå i smyg och läsa på baksidan, för det var lite pinsamt att erkänna för mina arbetskamrater att jag var så intresserad av den bilden som de säkert inte ens lagt märke till satt där. Jag hittade namnet på tidningen den kom från, och vilket nummer det var. Enkelt, trodde jag, de har säkert allt arkiv digitaliserat och det är bara att fråga snällt om man kan få en version av bilden. Nja, det var inte hela sanningen då det trots allt var ett 15 år gammalt nummer. Jag fick kontakt med en väldigt trevlig kvinna på redaktionen, och hon gav mig tillåtelse att komma dit och scanna in det enda exemplar de hade av utgåvan ur en tjock bok. Eftersom jag inte har någon skam i hela kroppen så åkte jag glatt dit, stegade in på kontoret och fick sätta mig i ett tomt rum med min medhavda dator och scanner. Jag har i alla fall gett dem något att skratta åt. Tyvärr blev det svårt att få med hela bilden, men jag jobbar fortfarande på att få tag på fotografen!

Det här med att använda vackra kvinnor för att sälja saker har varit med i svängen länge, och varför ge upp ett vinnande koncept? Även kvinnor roas av att se vackra kvinnor, även om det kanske ofta leder till sneglandes på sig själv och dåligt självförtroende. Svagt. Nåväl, jag roas och beundrar i alla fall. Här är en annan reklam från Sylvania 1952.

(Källa) 

Den här framsidan kommer från tidningen Popular Electronics 1956.

(Källa) 

Inte för att Tina Fey är från 50-talet, men jag skulle inte skämmas att använda en skrivmaskin om jag sett den här bilden och var kille. Eller jo, det skulle jag. Men den är fin ändå.

(Källa) 

Alla som gillar MythBusters vet vad jag menar, men vad är sexigare än en snygg tjej som dessutom är riktigt smart? Inte mycket, det är så jag rättfärdigar min kvinnlighet trots att jag läser till civilingengör på KTH…

Jag tror Kari Byron är min förebild, hon har dessutom världens bästa jobb och en egen fansite. Detta är något NSFW, så scrolla med aktsamhet. JBS’s reklam manliga underkläder har det logiska budskapet ”Men don’t want to look at naked men”, och därför har de istället nakna kvinnor i sina reklamer.

Man tänker inte omedelbart på bilden nedan som en reklam för kalsonger… Jag tror inte heller att det är en kvinna som kommit på reklamidén, men den använder sig ju helt klart av de vanliga stereotyperna som finns för vissa yrken. Mer brandmän!

Har alla sett American Beauty? Nästa bild anspelar på ett vackert nördigt sätt denna klassiska scen ur filmen:

Och gamer-versionen:

Självfallet finns det ännu ett svar på samma koncept:

*öööörk* Inte lika hett kanske. Däremot finns det spelrelaterade bikinis som går att bära utan att behöva applicera litervis med lim. En fransk designer vid namn John Nouanesing har kommit på en så kallad ”Geekini”, för den medvetna nörd-tjejen som redan har allt!

Smarta människor borde även vara något sånär miljömedvetna, för hur kan man inte vara det om man förstår hur allt hänger ihop? Jag köper i varje fall ekologiskt, och jag har ingen bil (inte för att jag valt det sistnämnda men ändå). Nå. Ingrid Goldbloom Bloch har en stream på flickr där hon visar upp sina underklädes-kreationer, tillverkade av enbart återvunna läskburkar och annat skräp. Rätt imponerande ändå, men förmodligen inget som är menat att bära.

En rätt kul idé skrivs om på en blogg under rubriken ”Victoria’s Circuit – Harnessing the untamed power of breast motion”. Där spånas det om ett vävbart material gjort på nanorör, som genom friktion skall alstra ström i tyget. Detta ska sedan ladda ett batteri stort nog att driva en iPod, så principen är att en hurtig tjej som är ute och springer helt miljövänligt kan driva sin musikspelare med hjälp av de små tjejernas studsande.

Fantastiskt, helt fenomenalt. Den vill vi ha!

Annonser

Hong Kong, med lagom mycket skygglappar

Vår släktresa tog oss även till Hong Kong, den lilla ”plutten” utanför Kinas sydkust med knappa 7 miljoner invånare. Pah.

(Källa: Wikipedia)

Vi var bosatta på Metropark Hotel i Kowloon (norra ön på andra kartan ovan) vid två tillfällen under resan, en natt innan vi kommit till Bali då alla var dötrötta hela tiden – och tre nätter på väg hem från Bali. Som för många andra som flugit i 10 timmar var mitt första intryck av hotellet hur blått vattnet i toaletterna är. Nu är inte jag någon rabiat träkramare, men med Kinas avsevärda befolkningsantal och ett sådant frikostigt användande av toarengöringsmedel? Det kanske bara är hotellen som har råd med det, men så många som faktiskt bor på hotell så borde det ändå ha någon negativ effekt på deras vattenutsläpp. Det kanske är för att spara arbetskraft, vad vet jag. Dock ger det nöjet för användaren att se färgföränding i vattnet, för vad blir det om man blandar blått och gult? :P

Så här såg hotellrummen ut, och egentligen ville nog alla bara sova eftersom alla var så slitna pga det långa flyget och tidsförskjutningen. Ingen utom de med kartorna hade orkat läsa på om sevärdheter inför de få timmar vi hade i stan innan sängdags och ytterligare flyg morgonen efter. Vi körde den enkla metoden och stegade helt enkelt ut genom hotellentrén och såg vart benen tog oss. Vi befann oss som bekant i Kowloon och vi utgick från Waterloo Road, men vågade inte gå så värst långt eftersom vi inte vad som fanns längre bort.

Vi blev strax lite hungriga, men hade även blivit lite avskräckta av den frånvaro av hygien som verkade vara allmän för de restauranger vi gått förbi. En restaurang på Waterloo Road hade vi faktiskt gått in på, men så snart vi satt oss ner såg vi fläckarna på duken och medan tanten dukade fram te till oss så hann vi se rostfläckarna i köket och de smutsiga grytorna… Vi ursäktade oss och flydde med bena på ryggen. Okej inte riktigt, men vi lämnade stället så snabbt vi kunde utan att springa. Vi insåg lite senare på kvällen att det varit ett klokt beslut, för när vi gick förbi en annan gång så låg det en ål och sprattlade på golvet utanför sitt akvarium. Kocken sprang dit och lade tillbaka den i vattnet. *yum* Den vill inte jag äta i alla fall.

Fortfarande i jakt på ursäktbart hygienisk lunchrestaurang gick vi efter en stund förbi denna vid namn ”New Star Seafood Restaurant” på Soy Street.

Vi sa det att ”Tja men vad skulle ni säga om att bli totalt utskrattade av kineser under hela första måltiden i Kina? Låter rätt kul, va? Men då kör vi på det här stället, kom så går vi in!” Det var en sanslöst hysterisk upplevelse som började med ett anspråkslöst skyltfönster med en kock som hackade saker där inne. Det fanns inga kunder eller bord eller någonting, men vi blev nyfikna och gick in. Då blev vi uppfösta till övervåningen där en imponerande stor lunchrestaurang bredde ut sig. Och vi var de enda som inte var kineser…

Under hela måltiden gjorde vi tydligen bort oss, för andra gäster (och till och med personalen) härmade hur vi åt med pinnar och hur vi inte kunde skilja på ”liten skål med hög kant” och ”större skål med låg kant” i ätprocessen. Sedan visade det sig att den tekannan som bara hade varmt vatten i var till för att värma/tvätta servisen innan man lade mat i den. Självklart hade jag redan spätt ut mitt te med det här vattnet redan innan jag insåg mitt misstag. De bara skrattade åt oss, och vi kände oss så fruktansvärt felplacerade. Sedan beställde vi ju in mat åt 8+ pers när vi egentligen bara var 5. Inte kan väl vi hjälpa att de var usla på engelska och den engelska menyn var ytterst bristfällig! Det vi trodde var smårätter var nog familjeportioner, och även om vi äter lite mer än dem så lämnade vi hälften. Kändes så himla pinsamt! Så efter det kändes det helt berättigat att skratta åt folk vi tyckte betedde sig konstigt, vi hade liksom fyllt vår kvot. Se den här killen till exempel:

Han är hemlös och det är i sig inte det minsta roligt, men kan någon förklara varför han har ett durkslag i aluminum på huvudet? Tror han på spionerande utomjordingar? Spikregn?

Inte helt mättade av sevärdheter lommade vi in i en kiosk på Waterloo Road för att trösta oss med lite godis. Ahh… De kan godis och snacks de där asiaterna, fast det mesta var från Japan vilket skvallrar om hur jag kommer se ut efter ett halvår där (om jag får en exjobbsplats där vill säga). Pocky ftw!!

Dagen började rinna ifrån oss och precis innan vi skulle börja gå tillbaka för att möta de andra till middagen, så ramlade vi in på Nathan Road och fick se himmelriket för alla grönsaker och garanterat döda fiskar.

I slutet kom man ut i världens största shoppingområde för alla lokal-kineser. Typiskt! Men vi bestämde oss för att återvända när vi kom tillbaka från Bali. För dem som åker till Kowloon i juletid kan jag rekommendera restaurangen ”Fairwood” på Nathan Road, som enbart spelar en plingeling-version av ”Stilla Natt” på repeat. Det är julstämning det! Inte har de någon öl, eller annan alkoholhaltig dryck för den delen, heller. Ska man behöva vara nykter och lyssna på den där jäkla låten tills man blir galen?

Tillbaka i Hong Kong efter jul hade vi lite mer kött på benen vad gäller geografin. Om man går via Waterloo Road till Soares Avenue, och sedan vänster på Argyle Street så kommer man efter en 5-10 minuters gångväg till Fa Yuen Street (sportgatan). Denna är parallell med Tung Choi Street (Ladies Bazaar med massor av kul prylar för tjejer och barn) och Sai Yeung Choi Street (elektronikgatan). De har verkligen kategoriserat gatorna, rätt praktiskt om man letar efter något specifikt för då räcker det med att gå en gata ner. Titta inte in i gränderna bara, där ser man saker man inte alltid vill minnas från en semester (eller vill veta angående mattillagningen för restaurangerna).

Vi gick förstrött och tittade lite på sportgatan (tjejgatan verkade inte ha öppnat innan lunch så Dain var besparad för tillfället) och elektronikgatan, innan vi mötte de andra för att åka tunnelbana (eller ”MTR” som de kallar den) till andra sidan Kowloon. Närmsta t-banestationen var Mong Kok, och därifrån åkte vi till Tsim Sha Tsui för att besöka en galleria som heter ”New World Department Store”.

Det var inte så hysteriskt intressant då priserna var precis som hemma, och det låg åt det lyxiga hållet med märkena. Intressant att se dock, och vi åt en riktigt västerländsk lunch på McDonald’s. Mycket billigt där förresten, ungefär halva priset.

På kvällen åkte vi till t-banestationen Central för att gå till biljetthallen för ”The Peak Tram”, som är en tågbana som går upp på Hong Kong-toppen ca 300 meter ovanför havet. Under promenaden stötte vi på några enormt höga hus och flera folksamlingar bestående av hundratals tjattrande kvinnor som satt ner i klungor under öppna utrymmen med tak. Vi frågade vad de höll på med, och tydligen så träffas de varje söndag för att umgås, spela kort och prata med varandra! Lustigt fenomen.

Efter en tågresa på ca 10 minuter som fick minnena att dras till San Francisco, så var uppe på toppen. Där fanns såklart shopping till överdrift, och vi traskade runt och fotade en stund som alla andra turister. Det är tragiskt egentligen, men har man minne som en guldfisk är det lika bra att försöka behålla det lilla man kommer ihåg av semestern. Synd att det var så mulet också.

Vad håller den där tjejen på med? Hon förstör min på-toppen-bild, det är det hon gör!

Vi hade bokat fönsterbord på restaurangen ”Cafe Deco”, hur lyxig som helst! Jag tror Dain och jag fick vår godaste sushi där, den var helt perfekt! Och allt var vackert upplagt, servitörerna trevliga osv. Utsikten kunde man inte direkt klaga på heller! Man såg ut över Hong Kong Island och de högsta byggnaderna där under. Flera av dem hade alternerande ljusschema, och det var aldrig tråkigt att titta på! Alla fick hela tiden nytt vin i glasen, så jag tror de flesta köpte lite mer i souvernir-shopperna efteråt än vad de kanske skulle gjort annars… Men det gör så lite när det inte var alls dyrt, konstigt nog pga läget. Vi tog tågbanan ner, då det är enda sättet att komma ner helskinnad.

Sista dagen i Hong Kong, och på resan. Vi utgick från hotellet med hälften av gänget, och tog shuttlebussen till Tsim Sha Tsui. Därifrån vandrade vi längs hamnområdet förbi ett rymdmuseum och konstmuseum tills vi kom till vattnet. Där tog vi ”The Star Ferry” till Hong Kong Island för att se vad som fanns där.

Hong Kong’s högsta byggnad med över 80 våningar!
”First Ferry XI”? Ungefär som ”Final Fantasy XIII” :P

Vi delade upp oss, Dain och jag tog med oss mamma och Adriano. Vi gick genom ”International Finance Centre” (IFC) för att nå starten på Mid-Level Escalator, som är en serie rulltrappor som tar en upp till ungefär halva berget vi var på igår. Det fanns avsatser att gå av på överallt, om man såg något kul att kolla på.

Vi såg dock mest smutsiga gränder och restauranger, men vi stannade för lunch på en vietnamesisk restaurang och åt Phô – lite nostalgi från Texas och Dains familj! Däremot tog de 44 kr för en halvliter vatten så vi blev lite tjuriga! :O Enbart Dain och jag fortsatte till toppen. Där fanns till vår besvikelse inget speciellt alls, om man inte ville vandra 20-30 minuter bort genom en park. Njaa. Så vi började gå ner vid sidan av, och hittade lite roliga affärer som sålde helt värdelöst skräp. Men det är kul ändå.

Shii’s Song”, någon?
När vi kommit ner till Queen’s Road Central fanns bara jättedyra affärer (som finns överallt verkar det som), så vi ledsnade och tog tunnelbanan tillbaka till Mong Kok. I nu välkända kvarter gick vi igenom Ladies Bazaar igen, lite mer grundligt. Jag köpte en blus till mamma och Dain hittade lite slipsar. Gud vad prylar det finns! Jag hade lätt kunnat ägna en hel dag till bara den gatan. Men jag har varken oändligt med pengar eller tid så vi köpte inte mycket.

Mormor och morfar hade hittat en koreansk restaurang som heter ”Café de Coral”, och dit gick vi. Maten var jättebillig och jag beställde in något som bestod av rått kött, rå kyckling, fisk och grönsaker. Sedan fick man en tvådelad gasolbrännare med puttrande gryta, och så skulle man själv tillaga kött och soppa efter behag. Jag listade ut hur man skulle göra med köttet, men sedan satt jag lite hjälplös. En vänlig kinesisk (?) kvinna vid bordet bredvid såg att jag inte var från trakten, och erbjöd sig att förklara hur man gjorde. Det fanns två våningar med lådor, fulla med mat. Och lite tofu som man skulle lösa upp i buljongen när man kokat det kött man ville – så fick man vips lite härlig soppa! Helt fantastiskt roligt och gott! Men maten var nog för 2-3 personer och jag fick lite genant lämna det mesta av grönsakerna.

Efter maten tog vi en snabb vända ut på stan för att hjälpa mamma köpa ett par saker. Jag är lite ledsen att jag inte hunnit se Jade Market, som är en hel gata där de säljer de gröna stenarna och lite andra färger. Jag har inte heller hunnit se gatan fullproppad med guld- och smyckesbutiker. Men det får bli en annan gång, eller hur?

Bali, allas paradis

Tro inte för den saken att det är jag själv som haft råd att ta mig dit, det hela är tack vare mina morföräldrar som ville fira sina 69-men-nästan-70-årsdagar. Jag beundrar deras sätt att göra det på, genom att att ta med de allra närmsta släktingarna på en hejdundrande upplevelseresa till Bali, Indonesien och Hong Kong, Kina över julhelgen. Vi var 11 personer totalt med väldigt olika intressen, men jag tänkte summera lite hur jag uppfattat de två länderna. Här: Bali

(Källa: Wikipedia)


(Källa: Bali Vision)

Bali är landbit nummer 2 i pärlbandet av öar i Indonesien som börjar med Java i vänster ände. Huvudstaden är Denpasar, och de mest besökta turistorterna är Kuta och Sanur i sydspetsen av ön. Dessa två städer (byar?) är lika olika som natt och dag, eller kaviar och kolasås om man vill uttrycka sig lite tydligare…

Kuta är australiensarnas och övrigt festfolks favoritort. Där finns meterhöga vågor på Kuta Beach, vattnet vilar aldrig. De har även många drunkningsolyckor och närapå-drunkningsolyckor per år pga de starka ripcurls som regerar strandremsan. Dessa är smala starka strömmar som kvickt drar ut oförsiktiga badare på djupt vatten flera hundra meter ut. Därför har de satt ut flaggor som visar var det är säkert att bada. Ruggigt.

Observera skräphögen som effektivt pryder den annars så rena bilden av en vacker solnedgång. Kuta är smutsigt precis överallt, speciellt på stranden tyvärr och man blir allt annat än sugen på att bada, men också inne i stan på gatorna. Försäljarna är förutom att de är smutsiga även mer påflugna och inställsamma än annan stans. Inte så hjärtligt inställsamma att man blir glad, utan mer påfrestande.

Affärerna är av väldigt blandat utbud. Man kan vara en fegis och gå till något stort varuhus som Matahari, som finns både i Denpasar och Kuta, eller Discovery Mall.

Där finns till och med lokalt hantverk om man inte gillar att pruta (men vad är det då för kul att köpa skräp om man inte får tjafsa om priset först?). Matahari är uppbyggt ungefär som Wallmart i flera våningar, eller som Åhléns i Sverige. Däremot är modet på kläderna inte riktigt vad vi är vana vid från västervärlden. Om man inte vill se ut som en utbytesstudent i Kista, vill säga. Dain hittade en piké-tröja, det var allt.

Ovan bilder från Discovery Mall, snäppet mindre flashigt än NK i Stockholm, och det går inte att hitta skor under 800 kr. Eller mäter ni butikslyxighet med andra mått än priset på skor? Väskorna kostade 1500 kr och uppåt. Nåväl, kul att se i vilket fall. Ute på gatan var varannan butik äkta märkesbutik, och varannan var fake märkesbutik och samtliga av de sistnämnda var namngivna ”Dolce&Gabbana”. Rätt så lätt att undvika dem. Det var exakt samma priser i de äkta butikerna som hemma, så det var inte speciellt kul att handla där. Man vill ju fynda på semestern, annars känner man sig inte rik!

Om jag skulle åka tillbaka till Bali så skulle jag enbart åka till Kuta för att gå ut på klubb, aldrig för shoppingen och aldrig för stranden… *ryser* Inte för det trevliga folket heller, för de var verkligen inte trevliga utanför de stora restaurangernas trygga väggar. Jag kan dock reckommendera Hard Rock Cafe, på andra sidan vägen av Kuta Beach. Men det är väl precis som överallt annars i världen?

Som tur var, och jag tackar fortfarande morfar för god smak gällande val av hotellort för vår vistelse, så bodde vi inte i Kuta. Istället låg vårt hotell Sanur Beach Hotel logiskt nog vid Sanur Beach, i anslutning till orten Sanur – en håla, men en otroligt mysig och vänlig liten sådan.

Jag tror hela familjen blev överrumplade av hotellpersonalens, och övriga man stötte på utanför, genuina och hjärtliga vänlighet. Alla hälsade så fort man sågs i gången utanför rummet, eller inomhus vid hissarna och lobbyn. Var de på en annan våning så vinkade de glatt och ropade… Efter några dagar så hade de lärt sig att vi hörde ihop alla 11, och frågade efter de andra om alla inte var med. De lärde sig till och med namn på de flesta. Helt otroligt! De verkade ha egna områden av hotellet, så vi hade vår egen handduksman, städare osv. De frågade Dain var hans ”wife” var då han gick ensam! Inte så lätt för dem att veta, men de var gulliga. Allt var alltid så rent och smyckat med fräscha blommor, till och med askkopparna var en skulperad sandblomma med en röd vacker blomma som låg bredvid.

Och så alla dessa mästerverk till träskulpturer överallt… Det fanns även samma konstverk i sten i lika stor omsättning. Jag förstår inte hur det kan finnas så många ouppskattade skickliga skulptörer som inte fått det erkännande de förtjänar. Deras verk säljs för ingenting på marknaderna och i småbutiker. Katter verkar vara ett vanligt föremål för avbildning, men även Buddah och andra gudar. Jag köpte ingen kattstaty för att skona Dain, men det vattnades i munnen många gånger när man gick där och tittade.

I Sanur åt vi ofta lunch och/eller middag på en av restaurangerna på stranden som var i anslutning till hotellet. Man kunde även välja på att sola vid poolen, eller på hotellets solstolar utanför på stranden några meter ifrån vattnet.

Huvudsyftet med resan till Bali var att stilla allas hunger för dykcertifikat/dykcert/dykstjärt (kärt barn har många namn). Morfar hade gjort ett hästjobb så långt som 1 ½ år i förväg med att boka utbildning, dykutflykter och själva resan i sig. Efter att ha sovit en natt på Bali så blev vi upphämtade av någon från Bali International Diving Professionals (BIDP), del av PADI, för att få vår teoridag i en allt annat än väl luftkonditionerad lektionssal. Vår instruktör var en charmig och sprallig kille som heter Jaka, och vi fick snabbt förtroende för honom. Hur gärna vi än ville så gjorde värmen att vi fick sluta tidigare den dagen. Jag förstår inte hur folk orkar jobba och plugga i sånt där klimat!

Nästa dag avslutade vi allt i skuggan vid hotellets pool, och sedan fick vi provdyka i bassäng för att lära oss alla skills. Det gick som en dans för nästan alla, och innan dagen var slut hade vi klarat av allt. Det är ändå lite skilda talanger hos en samling av 9 individer. Under våra resterande dagar hade vi 5 heldagar med två dyk respektive, men då en och en droppade av pga varierande sjukdomar så var vi bara 3 stycken modiga den sista dagen… En liten summering av dessa dyk följer!

Sanur Bay
Vi utgick från samma strand som vårt hotell ligger, men en bra bit bort, och vi började vid ”Beginner Point Sanur”. Vår dykinstruktör Jaka och hans assistenter hade förberett vår utrustning, och de tog ut allt till båten BIDP åt oss. Sedan var det bara att vada ut själv i det ljumma långgrunda vattnet. Vi fick hjälp med allting som rörde utrustningen, de satte till och med på mina fenor åt mig! Man är ju rätt klumpig med tank på ryggen…

Vattnet var rätt grumligt på platsen eftersom det var sandbotten, och vi var många som var nere och viftade med fenorna innan vi lärde oss ”neutral boyancy” och lyckades sväva tyngdlöst. Vi fick repetera lite av alla skills nere på botten på 9 meters djup, och sedan simma lite mot ett rev som fanns där. Men tyvärr kunde vi inte se så mycket pga den dåliga sikten. Däremot såg vi två Lion Fish, den giftiga med utstickande segel och en blåsfisk!

Efter en dryg timme på det stekheta taket på båten så fick vi roa oss med att försöka få ut den knallgula sjöorm som tagit sig ombord på båten… Men de är tydlien ofarliga. Vi gick ner igen på 9 meter, och göra lite andra repetitioner innan en sväng till samma rev igen. Jag var inte så extremt inspirerad efter denna dags dyk, så jag sett framför mig större färgprakt och fler sorters fisk. Men enligt Jaka så var den här första dagen mest till för att öva ”skarpt”.

Tulamben
Första dyket var vid ett rev på 16-18 meter, och sikten var sådär trots att den var bättre än dagen innan. Vi såg dock många fler olika fiskar, såsom Angel Fish, Butterfly Fish, en svart Nemo-familj och en blåfläckad stingrocka! Dain och jag började nog precis få kläm på flytförmågan, och undvek smidigt att krasha in i några ömtåliga koraller. De var ändå inte så färgglada, men det är ju synd att förstöra årtionden av vackra former. Den kändes lite läskigare att inte ha direkt tillgång till ytan, då det inte är bra att stiga rakt upp från det djupet. Men att dykledaren är lugn och leker med fiskarna gör ju att man samlar sig lite och njuter av upplevelsen!

Det andra dyket för dagen, vid Tulamben Ship Wreck… Här en målning av det vid restaurangen i närheten.

Oj oj oj, jag säger bara det. Vilket dyk! Jag vet inte om det var att ljus- och bottenförhållandena var lite annorlunda, för revet som växt fast på vraket och kringliggande var så otroligt färggrant och bestod av oräknerliga arter av korall. Det går inte att beskriva! Och fisk-utbudet sedan! Det första vi såg var en enorm Barracuda på ca 1.5 meter, som skrämt simmade ut ur vrakets för så fort vi kom dit. Jag var så shockad att se en sådan stor fisk att jag inte insåg att den kunde vara farlig. Men de attackerar sällan människor. Vi fortsatte längs ena sidan och kom ner som djupast på 18 meter igen, men det märkte man inte för att man hade så fullt upp med att beundra den svajande växtligheten och alla små och större nyfikna fiskar. Vi hade också tur att komma in i ett enormt moln av Jack Fish, som har en tendens att aligna sig med varandra och bilda som en kompakt klump av fisk. Vi simmade igenom den och de skingrade sig bara där vi var och slöt molnet bakom oss igen… Helt enorm känsla. På vägen tillbaka fick vi simma in i ett hål i sidan på vraket, men där det var helt öppet upp till ytan (annars måste man gå en speciell kurs för övertäckta utrymmen). Det var också lite smått klaustrofobiskt eftersom det blev lite trångt och ingen ville nudda väggarna eller golv/tak.

Padangbai
Padangbai Drop Off respektive Blue Lagoon var målet för dagens två dyk, och vi åkte 2.5 timme med skumpig båt dit. Alla dykplatser hittills har sett lite annorlunda ut, och det gjorde det här också. Reven låg dels i backe, men också utbredda på ca 10 meters djup så man bara kunde sväva över och beundra färgerna på både korall och fisk. Vi hade tur också, för vi fick dels se en White Tip Reef Shark på ca 1.5-2 m som låg på botten och vilade! Den simmade bortåt när vi kom närmare. Sedan såg vi en havssköldpadda som låg bland korallerna i backen, och den blev lite irriterad av att vi stirrade på den så den begav sig också iväg. Även en limegrön muräna med lila gap stirrade tillbaka på oss, men den ska man inte direkt klappa.

Nusa Penida
BIDP-båten tog ca 45 minuter bort till Nusa Penida, där vi hade två dyk vid Crystal Bay respektive SD-point (den sistnämde låg utanför en grundskola, inte dålig studiemiljö va?). Vattnet var så blått som man bara kunde önska, och temperaturen i vattnet måste ha varit runt 30 grader Celsius. Det var lite strömt överallt, och Dain fick stå ut med att jag simmade in i honom… Vi hade lite aktion under ytan då vi råkade simma igenom ett revir som tillhörde ett par Trigger Fish. De höll tydligen på att bygga bo, och blev riktigt aggressiva då vi kom för nära. En av dem attackerade vår dykledares fenor flera gånger, och han försökte vifta bort den med fenorna. Till slut gav den upp. Men de fiskarna bör klart respekteras med sina rejäla käkar och sylvassa tänder. Under ytan är man verkligen inte i sitt rätta element, och inte speciellt snabb!

Nusa Penida
Väl framme vid Manta Point utanför Nusa Penida mådde väl alla lite smått illa pga sjögången, och det var fortfarande rätt vågigt där vi skulle gå ner. Men under ytan var allt lungt. En av kineskillarna kräktes tydligen i sin regulator under ytan, så han fick gå upp. Stackarn. Vi andra dök i alla fall, och platsen levde upp till sitt namn – vi fick se massor av djävulsrockor (Manta Rays)! Vilken fridfull och mäktig syn de är, stora men ändå så graciösa där de långsamt flaxar fram under vattnet. Jag var helt tagen av synen! Det var som en korallbetäckt bergstopp under ytan, och den cirklade de runt om och om igen. Vi såg totalt 5 stycken samtidigt, men de simmade fram och tillbaka nära oss och det kan ha varit flera. Den största vi såg var nog 2.5 meter över vingarna, vilka bestar! Men de var så lugna och brydde sig inte alls om att vi var där, och de äter ju bara plankton. De har två ”kindflärpar” som de långsamt viftar in vatten genom det stora röret på undersidan som är deras mun, ser rätt kul ut. De har ändå respekt med sig för sin storlek, men de var så vackra där de flög fram.

Efter den hänförande upplevelsen var vi egentligen rätt nöjda och ville inte guppa så mycket med bort till en andra dykplats, så vi tog lunchpaus iland på ön Nusa Lembongan.

De sjösjuka fick hämta sig och sedan åkte vi ut till Crystal Bay för ett dyk i strömt vatten. Korallerna bara svischade förbi och fiskarna likaså, det var rätt kul men man såg inte så mycket detaljer och man var totalt hjälplös mot strömmen. Helt slut blev man också. Efter det åkte vi äntligen hem.

Nå förutom att vi sett växtligheten och djurlivet under ytan, så har vi självklart kunnat njuta av detsamma ovan ytan. Se här!

Hur avlägset den än kan kännas, så firade vi jul i det här klimatet. Det gjorde vi på hotellet, och de hade ett enormt smörgåsbord med mat från hela världen bl.a. sushi (så jag var glad). De hade även underhållning med exotisk dans.

Är man här så måste man dock prova alla härliga fruktjuicer som de i princip inte alls spär ut när de pressat rent fruktkött… Helt underbara. Sen får man inte glömma fisk och seafood, den är nog inte bättre någon annanstans! Och så billigt som det är här. Däremot hade de missuppfattat det här med pepparkakshus lite, för de verkade vara gjorda av knäckebröd istället för pepparkakor. De kanske följde den här guiden?

Vi lyckades också hitta en fenomenal skräddare, Ni Made Yuliani, som jobbar på Regina Taylor and Fashion Shop med adress Jl. Danau Tamblingan 178 Sanur. Så gullig tjej som verkligen sliter ut sig för att kunna göra alla sina kunder nöjda. Jag hoppas verkligen hon får starta eget en dag, för hon är så himla duktig! Dain sydde upp en kanonfin kostym, och jag en klänning för inga pengar alls. Jag tror att jag är kär i henne. Kommer ni till Bali så måste ni definitivt besöka henne, och hälsa från mig!

Det var med sorg i hjärtat som vi lämnade Bali, även om resan inte var slut helt eftersom vi hade tre nätter i Hong Kong också. Men det blir ju aldrig likadant, och om jag har pengar måste jag verkligen åka till baka till Sanur. Min hjärtesten!