HOBBY: Karate

Man ska inte vara för beroende av sin blogg, det har jag i alla fall bestämt mig för. Den får inte ta över mitt liv och ändra för mycket på mina vanor. Därför har jag prioriterat mina studier… Det behöver inte betyda att de gått bra för det! Just nu läser jag tre kurser parallellt:

– Kondenserade materiens fysik (verkligen lika tråkig som den låter) *öörk*
– Cell- & molekylärbiolgi (går på KI, så nu kan jag få läkarlicens) *haha*
– Japankunskap (går knaggligt som tusan med språket, men är så himla intressant) *yay*

Den sista har jag utsatt mig för helt frivilligt, den gör dessutom att jag läser lite för många poäng och har lite svårt att hinna med allt. Gissa vilken jag tycker är roligast och vilka andra två jag försummar? :PVad jag också har försummat är min återupptagna karate-träning. Jag är så himla ledsen på mig själv! Kan inte bara skylla på alla PR-möten med ICT Contact, eller alla sena eftermiddagar/kvällar med labbrapporter… Jag har varit lat helt enkelt. Lat och godisätande, konstant. Nu måste ni tro att jag är jättetjock men det är jag faktiskt inte. Jag njuter av att ha en någorlunda fungerande ämnesomsättning än så länge. Men jag vet att de dagarna är räknade, snart fyller jag ju 23 och då bär det utför.

Hursom, på gymnasiet tränade jag Gojukai karate under två år. Deras hemsida finns här.

Kraftfull logga, inte sant? Jag fick faktiskt intresset från min pappa som nu har svart bälte i Shukokai karate – så akta er för hans vrede! Deras hemsida finns här.

Karaten var verkligen skitkul, speciellt katorna. Kata är en vacker konstform som är lite som dans, lite som meditation och det går i stort ut på att förbättra sina tekniker och få full kontroll över sina muskler. Här är en rolig instruktionsbild jag hittade för en kata kallad ”Hangetsu”:

Jag blir alltid lika hänförd när ett svartbälte framför en kata. Hur vinklar du dina skulderblad? Tänk på det, och ziljarders andra saker! Den här bilden visar hur harmonisk en morgon-kata kan vara… *mys*

Kumite är inte lika mycket min grej, det är det som liknar sparring. Men hoppandet på tårna är ovärderligt för smidigheten. Och det ska gå undan också. Här en gammal bild på Motobu Choki som tränar kumite med en nobody:

Något som är värt att sikta på i alla fall. Inte fy skam att vara såhär snabb:

I höstas började jag alltså på Kyokushin karate vid Medborgarplatsen. Deras hemsida finns här.

Perfekt för mig, kände att jag behövde få tillbaka lite av min smidighet och styrka i kroppen. Och den där extra piggheten man inte har när man inte tränar. Så jag var eld och lågor första veckorna, sedan lade sig skolprojekten och läxorna på hög… Jag tror inte ens jag gått 15 gånger på hela terminen – det blir dryga hundralappen per gång. Surt. Dessutom får jag inte gradera till sommaren nu för att jag tränat så lite. Fan alltså. Fick ju börja om på vitt bälte för att jag bytte sort, så jag får bara träna med nybörjarna och det går så seeeeeeeeeegt. Jag hade faktiskt graderat mig fyra gånger på Gojukai, vilket motsvarar 7 kyu för man får 10 kyu första gången. Efter 1 kyu får man svart bälte som graderas med 1-10 dan. Ökande räkning där. Lite repetition på teknikerna var ju bra, men sedan tröttnade jag. Får se om jag kan smila till mig att träna de andra passen nästa termin, så att jag blir lite motiverad.

Skulle jag råka tappa mitt sinne att känna fysisk smärta så skulle jag kunna börja med att plöja igenom hårda material med mina händer…

Eller kanske inte? Ajj, hans händer blir ju helt mosade!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s