Vyn bakom Malin

Nervösa men lyckliga

Gästerna fick stå och sitta i en halvcirkel runt oss

Dain och jag valde en borgerlig vigsel, och även om det är väldigt valfritt vad som ska ingå i talet så är det vissa avsnitt som måste ingå enligt finsk lag. Vår vigselförrättare Malin från Ålands Tingsrätt var jämngammal med oss och vigseln var den första hon skulle hålla i, men vi var inte ett dugg oroliga att hon inte skulle fixa det. Enligt våra önskemål så läste hon upp dikten ”Jag ser på er”, skriven av Sandra Bergman, som vi tyckte beskrev den känslan vi ville förmedla:

Jag ser på er

Jag ser på er och jag ser kärlek
Jag ser på er och jag ser hopp
Hopp om att ödet existerar
och Hopp om att äkta kärlek finns

Jag ser på er och jag känner glädje
Jag ser på er och känner Tro
Tro på man & hustru
Tro på ett liv tillsammans

Jag ser på er och jag förundras
Jag ser på er och jag förstår
Förstår vad kärlek handlar om
Förstår vad kärlek är

Jag ser på er – i era ögon
Jag ser på er – på era läppar
Ögon bara för varandra
Läppar gjorda för kyssar och kärleksord

Jag ser på er och jag bara vet
Jag ser på er – börjar ana er hemlighet
Ödet fick vad det ville – ni har funnit varann
Er andre hälft, en äkta hustru, en äkta man!

Efter lite fumlande med ringarna och några fler ord från Malin, fick vi avsluta vigseln med en puss. Kameror och applåder smattrade, vi kände oss som riktiga celebriteter.

Första kyssen som gifta!

Det var svårt att inte gråta en skvätt, och ett tips till blivande brudar är att stoppa in en näsduk i klänningen någonstans – för det är inte glamoröst att torka snor på handryggen. En annan bra grej att tänka på är vad ni gör efter vigseln är över om ni inte ska gå ut före alla gäster… Där hade vi ett hål i planeringen – vad gör vi nu? Alla står och snyter sig och väntar på nästa punkt på agendan, kramar kanske? Det blev det enda naturliga, sedan hade vi lite gruppfotograferingar innan alla gick tillbaka till festlokalen för brudskålen.

Som yngsta gäst var lillebror Adriano förvånande nog den som grät mest... Jag smälte!

Riskastning då vi kom upp för trappan till verandan

HavsViddens veranda badade i eftermiddagssolen, vi skålade med skumpan Gramona Brut reserva

Även om jag inte är född där, så ligger mig Åland varmt om hjärtat. Mormor kommer därifrån och jag har besökt hennes och morfars sommarstuga, och nuvarande permanenta boende, varje sommar sedan jag låg i magen. Det är något med atmosfären som är så otroligt rogivande och avkopplande som gör att man längtar dit. För att inte tala om den söta dialekten. Vi kände inte till HavsVidden sedan tidigare, men jag hittade stället då jag sökte lite på internet. Jag kände omedelbart att det var rätt plats att ha vårt bröllop på! Förutom festlokalen finns ett tjugotal villor med sjöutsikt spridda över ett stort område längs kusten, och för att komma till platsen behöver man ta sig en halvtimme längs en smal privat skogsväg som börjar strax utanför Godby.

Middagen och festen hölls i den stora matsalen med stora fönster ut mot vattnet. Kvällsolen erbjöd vackert ljus under hela middagen och en rosa solnedgång krönte det hela. Jag fick möjlighet att gråta lite till vid alla fina tal som hölls, och skratta lite med för den delen. Till förrätt hade vi ”Tre smaker från Åland; rådjur, lax och sikrom” ackompanjerat med rosévinet Lagrein Rosé Alto Adige. Varmrätten var en utsökt ”Kalventrecote-parmesanpotatis-kryddsmör-portvinsky” som vi hade matchat med rödvinet Allegrini Valpolicella. Vi hoppade över efterrätten och gick direkt på tårtan, som var en moussetårta med vit choklad och jordgubb lager-på-lager. Så. God.

Hälften av borden i en E-formation med honnörsbordet närmast fönstren

Hög ljudnivå med 84 gäster!

Vår underbara moussetårta

Efter middagen var det mingel, presentöppning, skoleken och ett överraskande uppträdande av Dain, som rickrollade mig på min egen bröllopsfest med Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”! Sedan blev det såklart en noga inövad bröllopsvals till låten ”The Last Waltz” från filmen Oldboy.

Bar med sjöutsikt och lokal öl

Till och med presenterna hade sjöutsikt!

Solnedgången kunde inte ha varit finare

Dains uppträdande lockade många skratt

Bröllopsvals

Festen fortsatte med blandad musik, precis som vi ville ha det. Lite 60-tal och bugg för att värma upp och sedan lite nostalgi från 90-talet blandat med moderna aktuella låtar. Vi var några tappra kvar till kvart i fyra på morgonen, då vi gick ner och tjuvbadade i den uppvärmda jacuzzin på badhusets veranda. Inte så illa med soluppgång och allt.

Fullt ös till småtimmarna

Det fina med HavsVidden är att om man abbonerar festlokalen så ingår tre baracker med totalt 33 dubbelrum, varav tre är sviter! Inte för att det är hysteriskt billigt så, men det är prisvärt. Dessutom behöver man inte oroa sig för att alla kommer hem tryggt och smidigt på morgonkvisten – alla sover tillsammans och kan njuta av den eminenta frukostbuffén dagen efter. De förhyrda bussarna tog våra gäster till och från HavsVidden så att de kunde transporteras smidigt mellan där och båtterminalen i Mariehamn. Själva kom vi faktiskt dagen innan bröllopet för att hinna varva ner och njuta av miljön innan vår stora dag. Behöver jag säga mer än jacuzzi på rummet, även den med sjöutsikt? It was awesometastic! Vi hade en underbar helg med familj och vänner, och en finare bröllopsdag hade vi inte kunnat föreställa oss!

—————————————————————————————————–

För den som är intresserad så kommer här lite länkar

Bröllopsklänning:
”Daroca”, La Sposa (http://www.splasposa.com/fotos-vestidos-novias/daroca2011.html)

Klänningen Daroca

Skor:
”Olivia”, Coast (http://www.thefizz.co.uk/wedding-wear/coast-wedding-shoes/)

Mina blå Olivia

Smycken:
”Earendil cuff” och ”Earendil torc neckpiece”, Medieval Bridal Fashions (http://www.medievalbridalfashions.com/catalog/)
”Blue teardrop earrings”, Knap on Etsy (http://www.etsy.com/shop/knap?ref=ss_profile)

Armband Earendil

Halsband Earendil

Blå dropp-örhängen i glas

Fotograf:
Grant Almén, Foto Alandia (http://www.fotoalandia.com/) samt många fina bilder från våra gäster

Grant från Foto Alandia

Brudbukett och korsage:
Micaela, Godby blommor (http://www.aland.com/se/godbyblommor/valkommen)

Bukett med gräddvit ros, blåklint, blå hortensia krämfärgad orchidé och hjärtan på tråd

Kostym:
Måttsydd Corneliani, Hans Allde (http://www.hansallde.se/valkomna.html)

Dains kostym

Inbjudningskort:
Dains design, tryckta hos Vista Print (http://www.vistaprint.se/)

Egendesignade kort med QR-kod

Avslutningsvis, några av mina favoritbilder från fotograferingen:

Spegling i vattnet

Med den vackra graniten i bakgrunden

Enormt djup

En del av hamnen i Georgetown

Framme vid Langkawi Jetty Point

En taxi tog oss till vårt hotell White Lodge Chalet, som låg bakom en stor byggarbetsplats och en lertomt. På grund av detta var ju inte utsikten så mycket att jubla åt, men vi skulle ändå inte sitta på rummet så mycket. Går man förbi byggarbetsplatsen ner till vägen så finns det hur mycket restauranger och affärer som helst, och bakom dem ligger båda stränderna Pantai Tengah och Pantai Cenang.

White Lodges, med vår Junior Suite på övervåningen

Rätt så rymligt rum

Bra wifi eftersom lobbyn låg direkt under

Utsikt från vår delade balkong

Andra fina rum på marknivå

Vi gjorde inte så mycket mer den dagen eftersom det regnade hela eftermiddagen, men vi tittade runt lite i närområdet och rekade restauranger. Priserna är rätt mycket högre här än på andra orter vi varit, nästan som KL faktiskt.

Gatan Jalan Pantai Tengah utanför oss

Vi köpte lite TaxFree-öl att ha på rummet på The Zon Duty Free

Underwater World ligger inte långt från White Lodge

Vägen till hotellet hade kunnat vara finare...

Efter att ha betalat alldeles för mycket för en medioker lunch på kinarestaurang, så bestämde vi oss för att äta billigt på kvällen. Langkawi har en specialitet, nämligen oblong burger som är en avlång burgare med lite annan fyllning. Vi kompletterade även med en nasi lemak, som är ett starkt kryddat risknyte med kött.

Enkel middag på närmaste grillen!

Oblong Burger till höger!

Första morgonen var vi uppe tidigt eftersom vi bokat en dagutflykt med två dyk vid Pulau Payar. Vi hade kollat in restaurangen Red Tomato för lite frukost, eftersom de hade en varierad meny över västerländsk frukost. Vi har ätit ris och ris med ris nästan varenda morgon så det lockade med lite pannkakor. Tyvärr var vi lite tidiga eftersom den tyska ägarinnan precis hade kommit vid kl 7 och det egentligen öppnade kl 9… Men hon var så trevlig och sa att hon kunde fixa lite kaffe och toast eller yoghurt om vi ville. Det var svårt att säga nej så vi tackade ja till lite yoghurt med müsli. Blev dyrt men var så himla gott!

Frukost på Red Tomato

Helt öde på gatan utanför kl 7 på morgonen...

East Marine är ett dyklag som anordnar utflykter med både snorkling och dykning vid Payar Island Marine Park. Om man ska dyka vid Langkawi så ska man tydligen göra det där, eftersom vattnet inte är så klart vid Langkawi. Det är varmare i vattnet här än vid Perhentian Islands och Redang, men sikten är mycket sämre så därför satsade vi våra kort på Payar.

Upplockning vid hotellet och till Royal Yacht Club

Efter lite briefing och kaffe så satte vi oss i speedboaten och kom efter ca 45 minuter fram till Payar. Vi var totalt 6 personer som skulle dyka, de andra skulle bara snorkla. Vi hann inte mer än att gå iland på bryggan innan vi såg flera blacktip reef sharks som simmade i det grunda vattnet runt bryggan. Vattnet var så otroligt klart att det såg ut som om de flög fram, inte ett dugg rädda för snorklare var de heller. Tyvärr finns det inga övernattningsmöjligheter på Payar eftersom de inte har en egen sötvattenskälla.

Tur med vädret hade vi också!

Alla fick fula klistermärken med "Diver", "Intro" eller "Snorkeller" på

Jettyn vid Payars strand

Otroligt klart vatten!

En svartspetsig revhaj

Vi gjorde två dyk, ett på förmiddagen vid Coral Garden och ett på eftermiddagen vid Sunken Boat. Båda hade riktigt usel sikt på 15-20 meters djup, så dålig att vi fick hålla handen när vi tog oss fram för att inte förlora kontakten med varandra. Däremot såg vi mycket fisk, bl.a. grouper fish som är vanlig i det här området. Om man tycker trigger fish är obehagliga för sin storlek och sin piraya-mun, så finns det läskigare saker att möta. De var dock inte alls aggressiva, inte ens när vi simmade över en familj som bodde under vrakets köl. De tittade också gärna ut från sina gömmor i de bildäckshögar som fanns på botten, förmodligen medvetet ditplacerade för att gynna koralltillväxten.

Grouper fish (källa http://www.flickr.com/photos/ m_alsaleh/484770095/)

Vi hade även sån löjlig tur att vi såg en sjöhäst, live, som gömde sig vid vraket. Vår dykledare, som var lite av ”touchy feely”-typen, petade lite i sanden för att locka fram den och höll den sedan i sina kupade händer för att vi skulle få se. Det är väldigt ovanligt att komma så nära en sjöhäst i det vilda, och vi var så glada över att få den möjligheten! Vi såg även en sjögurka som var det största jag sett hittills, den var lika lång och tjock som en vuxen mans underarm hela vägen ut till fingerspetsarna.

Efter en lyckad dykdag åkte vi tillbaka till hotellet och fräshade upp oss inför en kväll på stranden. Cenang är känt för sina vackra solnedgångar, men vi visste inte riktigt var den låg så det visade sig att vi hamnade på Tengah (som ligger direkt söder om Cenang). Det var minst lika fint där, grovkornig len sand i olika färger och mycket strandaktivitet med vattensporter och parasailing.

Mindre folk på Tengah

Finare och renare sand

Parasailing i solnedgången

Fint var det

Kvällen avslutades med middag på Oasis Bar & Restaurant, det var både goda drinkar och god mat! Fin utsikt över det mörknande havet och stranden.

Vår sista heldag tillbringade vi till att börja med i solstolar på Cenang, de kostade 10 MYR/dag för två stolar att hyra. Det var jättebra väder med en liten bris så att man aldrig blev för varm, vattnet var nästan för varmt för att kännas uppfriskande när man tog ett dopp! Inget man klagar på så ofta i Sverige direkt, det var jätteskönt!

Låååång strand

Våra solstolar med parasoll

På eftermiddagen tog vi oss till Langkawi Cable Car, vilket inte helt oväntat är en linbana som går upp till toppen på ett berg (i det här fallet Gunung Mat Chinchang). Det finns en hållplats man kan gå av innan man kommer högst upp, men vi tänkte att vi skulle börja uppifrån och ta oss neråt… Men det var så mycket moln där uppe att vi inte såg någonting…

Start från turistiga Oriental Village

I kapseln på väg upp!

Långvida utsikt!

In i dimman!

Hm...

Langkawi Sky Bridge

Efter en rätt läskig vandring på Langkawi Sky Bridge, där man inte såg någonting och mest oroade sig över golvplattorna som rörde på sig, så åkte vi ner till mellanstationen. Man såg inte så himla mycket där heller – bäst sikt var faktiskt från själva kapseln på väg upp. Långt borta kunde man skymta segelbåthamnen och det turkosa vattnet.

Det började mörkna så vi tog en taxi tillbaka till Cenang för att äta vår sista middag på den stora standen. Det var ännu mer aktivitet där på kvällen och massor av restauranger att välja på. Vi fastnade för Yellow Café eftersom de hade så fina bord nära stranden.

Dain med husets egen drink

Jag och en Piña Colada

Grillat på alla längder

Mätta och belåtna!

Så idag har vi några timmar kvar innan vårt flyg går kl 19:30 från Langkawi flygplats, vi ska väl äta och prova lite billiga span kanske. Underwater World är också lite lockande, vi får se! Ses hemma!

Uppfarten från gatan Lebuh Chulia

Den fina fasaden, vackert upplyst

Lobbyn

Vårt rum

Duschen mitt i badrummet och allt blir blött när den är på...

Det är en 200 år gammal byggnad som är topprenoverad, med enkel lyx och vita rena ytor. Rummet är dock rätt litet, och då fick vi ändå uppgraderat till en Deluxe från vårt bokade standardrum (gratis). Men allt annat har varit jättefint och vi är nöjda med servicen. Finns ingen mat/frukost på hotellet dock, men det behövs inte eftersom det finns hur mycket gatumat som helst utanför dörren. Dain har en teori att dessa spontana uppgraderingar kan komma från att de vill ha bra omdöme på Agoda, där vi hittills har bokat alla hotell utom Bubbles och Rainforest Resort. Alltid bra deals, kan rekommendera för dem som reser i Asien.

Efter resan var vi så klart hungriga, så vi begav oss ut på gatan och sniffade oss till ett kök på vagn som bemannades av ett äldre kinesiskt par och deras dotter (?). Där åt jag de godaste dumplings jag fått på länge i en enkel soppa med grönsaker, och Dain fick något liknande med kött. Hela kalaset gick på under 20 SEK! Vi stannade en gång till hos en trevlig gubbe med fläckvis skägg och åt lite grillspett med fläsk och jordnötssås. Det är dåligt med fläsk i Malaysia pga alla muslimer och det är ofta man får ”beef bacon” eller ”chicken ham” om man beställer en rätt som borde innehålla griskött. Gubben hade så mycket att berätta och fråga att vi knappt hade tid att tugga maten, men det var en trevlig stund.

Vårt första matstopp

Det behöver inte vara avancerat för att vara gott!

Vi tog en lite längre sovmorgon och stapplade ut i solljuset vid lunchtid ungefär. Vi hann precis in under tak på ett indiskt hak på Jalan Penang innan det kom en liten skur, men den var snabbt borta igen. Under resten av dagen har det duggat lite till och från vilket har varit rätt skönt i värmen.

Trånga men fina trottoarer på de flesta smågatorna

Restaurangen Jaya

Innan jag visste speciellt mycket om Penang så hade jag hört talas om Cheong Fatt Tze Mansion, ett koboltblått hus med vackra detaljer och feng shuin på topp. Jag hade sett några bilder som jag fastnade för på Pinterest, och det kändes som en slump att huset låg i Malaysia när vi ändå skulle dit några månader senare! Jag forskade lite mer och tyckte att Georgetown i sig var tillräckligt intressant för att vi faktiskt skulle kunna åka förbi.

Ur resetidningen SilverKris, via Pinterest

Dito

Så när jag äntligen fick se byggnaden live så blev jag nästan lite förvånad över att det såg precis ut som jag föreställt mig. Det var verkligen så vackert som bilderna visade.

Huset sett från den västra porten

En solblekt trishaw är i stor kontrast mot den djupt blå väggen

En sneak peak in i hallen

Mycket växter och guld förhöjer ytterligare

Det enda sättet att få tillåtelse att vandra runt fritt och fota inomhus är att bo på hotellet, de har flertalet rum som hyrs ut även om huset är privatägt. Eftersom vi inte hade sån tur så kunde vi ändå gå den guidade turen så att vi fick se hur det såg ut. En kvinna av kinesiskt ursprung berättade levande och glatt om den första ägaren, vars namn huset nu bär, och hur han kämpat sig fram för att ”lyckas” i livet. Det var riktigt underhållande och vi njöt hela tiden.

Vi gick vidare mot hamnen och tittade på andra landmärken som klocktornet utanför Fort Cornwallis, en låg smutsig mur som ska omgärda en trädgård. Tyvärr var det stängt så vi kunde inte se efter för oss själva.

Ocentrerat i rondellen står Clock Tower

Muren till Fort Cornwallis

Ett jättestängt fort

Det fanns ett par till fina byggnader att titta på, bland annat Pinang Peranakan Mansion (blogginlägg här). Det var ju inte blått, men limegrönt är också en färg som väcker uppmärksamhet… Vi gick faktiskt aldrig in, kändes som att det var svårt att toppa Cheong Fatt Tze Mansion.

Entrén låg på en liten innergård

Fasaden som vette mot Lebuh Gereja

Det sista turistiga vi orkade med var Khoo Kongsi, ett gammalt klanhus och tempel. Det var riktigt fint och upputsat, med välbevarade målningar och statyer.

Huvudingången från Lebuh Cannon (Cannon Street)

Huvudtemplet på innergården

Genomarbetade dekorationer

Altaret i mitten

Middag åt vi på en närliggande indisk restaurang, riktigt överpris för att vara i det här området men vi fick två goda rätter och totalt fyra öl för drygt 200 SEK. Är väl ändå rätt bra, speciellt om maten är så god som den här var!

Restaurang Maharaj

Krabba och kyckling blev det

Imorgon bär det av med båt till vår sista destination för den här resan, stranden Pantai Cenang på Langkawi. Det ska bli skönt att inte behöva bryta upp och packa om förrän vi ska hem på lördag – har varit rätt mycket hattande även om det är kul att resa runt. Kanske hinner vi dyka lite på Pulau Payar också, vem vet!

Finbuss med sköna säten

Bussen stannade på ett fåtal ställen på vägen så att man fick möjlighet att göra toalettbesök på osanitära restauranger, men det finns ju alkogel! Bussen stannade på någon busscentral strax utanför stan och de hade långa rader av väntande taxis, så vi tog den bekvämligheten när vi hade så mycket packning. Det verkade även finnas tunnelbana. Taxin körde oss raka vägen till Piccolo Hotel, och de stackarna som tog emot våra väskor fick bära upp dem för trapporna eftersom de inte hade någon ramp eller hiss i entrén. Av någon anledning blev vårt Deluxe-rum uppgraderat till en Executive Suite igen, denna gång utan extra kostnad! Vi klagade verkligen inte för det var ett fint modernt rum. Utsikten hade kunnat vara bättre, men på tredje våningen kan man inte vänta sig så mycket kanske.

Fasaden på Piccolo Hotel

Rymlig lobby med korall- och fisktema

Snygg modern stil, gillar divanen!

Fräsch toalett och dusch på varsin sida om spegeln.

Vi tog en kort rundvandring i området Bukit Bintang i jakt på middag och insåg hur centralt hotellet verkligen låg - vi var fullkomligt omgivna av flashiga gallerior och kvällsaktiva människor! Ett riktigt drömläge för turister!

Petronas Twin Towers sticker upp i bakgrunden!

Gallerian Pavillion

Dain hade läst något om en prisvärd japansk buffé som vi efter lite om och men hittade på våning ”Relish” i gallerian Starhill Gallery. Det kändes rätt mycket att betala 88 MYR/person (ca 200 SEK plus skatt/service) men det var det värt alla gånger! Bufféraderna tog aldrig slut och man gick nästan vilse i labyrinten av mat… De hade så otroligt mycket att välja på i sushi-/sashimiväg, tempura, teppanyaki, nabe (valfri buljong), soppor, efterrätter och alkohol. Jag var tvungen att spela in en film även om man ser lite dåligt vad de individuella rätterna är så förstår man omfånget.

En av bufféraderna

Dain dricker "fragrant coconut"

Allt var så fräscht och fint upplagt, kockarna var trevliga och vi blev till och med välkomnade med ett rungande (om än lite tveksamt uttal) ”irasshaimase”. Vi hade en supertrevlig kväll och en rolig upplevelse, om ni ska äta gott i KL så kan jag varmt rekommendera Yogoya!

På lördagen skulle vi hinna med det viktigaste, att åka upp i Petronas Twin Towers och kolla på utsikten från deras Skybridge som länkar ihop skyskraporna. Vi tog oss dit till fots eftersom det låg så nära att man såg spirorna sticka upp mellan husen. På vägen gick vi igenom KLCC (Kuala Lumpur City Center) Park, som såg rätt generisk och trist ut.

Karta över KLCC Park

Rätt tråkigt, eller hur?

Tornen står omgivna av Suria KLCC

Obligatorisk pose från baksidan av gallerian

Efter att ha fotobombat tornen från alla möjliga vinklar så letade vi oss ner till källaren i gallerian Suria KLCC, där man skulle kunna köpa biljetter. Snopna blev vi mötta av en skylt där det stod att bron var stängd för renovering… Lika bra ändå kanske, eftersom utkiksvåningen i KL Tower (Menara KL) ligger minst 100 meter högre upp på sina 276 meter, plus att utsikten är över den snyggare byggnaden. Vi gick dit istället och tog oss upp.

KL Tower skymtar fram

Också en obligatorisk pose

Regnmolnen försämrade utsikten lite

Det var ett basejumping-evenemang från översta planet

I biljettpriset ingick även ett besök på ett minizoo som de hade på bottenvåningen. Man kunde alternativt välja ponnyridning eller Formel1-simulator, men det intresserade inte oss. Zoot var ändå rätt bra, även om djuren hade det väldigt trångt. Vi tillbringade en bra stund där inne.

Det lilla zoot hade rätt mycket

Orm runt halsen på mig!

Och orm runt halsen på Dain!

Efter mycket promenerande var vi väldigt trötta i fötterna, så vi passade på att besöka hotellets inhyrda fiskspa Morino Kaze. Det var helt klart det finaste stället jag varit på vad gäller Dr. Fish, och fiskarna såg ytterst välmående ut. Det som var extra kul var att de även hade en bassäng med stora fiskar av samma sort (upp till 15 cm långa) som man kunde prova om man vågade. Det var lite roligt, för då kände man varje individuell fisk istället för ett kittlande ”moln”. Dain tyckte det var kul också!

Bilden gör inte miljön rättvisa, det var jättemysigt på Morino Kaze

Vi avslutade kvällen med att besöka Central Market en timme innan stängning, men det var mycket eBay kinafabrik-skräp blandat med vanligt hederligt hantverk. Kanske ett betyg ”meh” är på sin plats. Vi tog även några trevande steg in på nattmarknaden i Chinatown, som låg precis runt hörnet. Till vår glädje hittade vi det som i Japan kallas för ”niku man” – ett ångkokt degknyte fyllt med kött! Vi mumsade i oss några stycken och gick ett par vändor i kvarteren mellan alla gatustånd. Tyvärr var det bara skräp där också, piratkopierade väskor, tröjor, skor och klockor blandat med souvernirer av usel kvalitet. Och jobbiga försäljare. Men ändå gillar jag nattmarknader, kan någon förklara?

Huvudingången till Central Market

I huvuddelen av marknaden

Utomhusdelen

Vår sista heldag i KL var i söndags, och det viktigaste som var kvar att se var Batu Caves. Det är en av de äldsta grottorna i världen och rymmer miljarder fladdermöss av ljudet att döma. Det är svårt att undgå den imponerande guldstatyn föreställande Murugan, som är en hinduistisk gud, vackert belägen med grottöppningen i bakgrunden.

Området framför grottorna

Den pampiga guldstatyn

Utsikten från toppen av trappan

Med grottingången i bakgrunden!

Den tre-filiga trappan upp till grottan består av 272 steg, och om man kämpar sig uppför den så belönas man av kokosnöt-kastande apor och mötande lika svettiga turister som är på väg ner. Dit de flesta går är tempelgrottan, som är en halvöppen kammare med enorm takhöjd. Lite småaltare ligger utspridda längs väggarna och ett lite större tempel ligger på andra sidan uppför en mindre trappa. Där bor även ett tiotal apor som inte är blyga inför att stjäla folks plastpåsar. De vet nämligen att de brukar innehålla mat som ska offras vid altaren och rycker med överaskande kraft till sig allt de kommer åt.

Det var mörkt där inne...

Huvudtemplet låg en bit in, uppför en trappa

Lord Murugan Temple

Söt men tjuvaktig!

På väg ut lockades vi lite av en skylt som gjorde reklam för den mörka grottan (Dark Cave), där man kunde få en 45 minuter lång guidad tur. De skröt även om alla sällsynta grottversioner av spindlar och insekter man kunde se, vilket jag snarare backade på än något annat. Men Dain ville gärna gå och det lät ju spännande, så vi tog tillfället och började vandringen in till den stora kammaren (Great Chamber).

Fakta om Dark Cave

Karta över grottorna

The Great Chamber

Det var inte så himla mycket kryp, om man bortser från kackerlackorna som tydligen gillar att äta guano (fladdermus-bajs). Ace Ventura, någon? :D

Efter en liten refresher på hotellet så tog vi en promenad till Kompleks Kraf Kuala Lumpur, som är ett ställe där de säljer riktigt hantverk till överpris. Vi köpte bara ett par saker där, eftersom det egentligen var muséet vi ville åt. Riktigt intressant faktiskt, kan rekommendera det! Precis när vi skulle gå tillbaka började det att regna, så vi stannade en stund och tittade i deras ”Craft Village” som rymmer några av artisternas egna studios och småbutiker. Där fick vi nöjet att prata med en konstnär som jobbar med batik och hade designat några av vykorten som jag skickat! Bara för att han var så gullig så köpte jag en liten målning på silke.

Kompleks Kraf KL

För kvällen hade jag tittat ut Berjaya Times Square, eftersom det alltid var så mycket folk vid monorail-stationen Imbi (en station från oss). På deras hemsida står det att byggnaden med sina två torn rymmer mer än 1000 butiker och småstånd, vilket kan stämma. Men det var inte mycket att ha i shoppingväg, tyvärr. Vi hittade däremot jättegod thailändsk koreansk BBQ på BAR-B-Q PLAZA. Otippat!

Berjaya Times Square

Imponerande antal men besvikande butiker i sig

Mycket mat som skulle grillas på BAR-B-Q PLAZA

Lite annorlunda grill än det koreanska gallret

Vi tog faktiskt en sista sväng in på Morino Kaze och valde deras paket för fiskpedikyr + 60 minuter helkroppsmassage. Jag tog någon balinesisk djupverkande variant och Dain valde japansk… Han blev lite förvånad då de bad honom ta på sig pyjamas! Hahahaha

Fisk-spa!

Raffles Hotel

Självklart innefattar ett besök på Raffles även en ”Singapore Sling”, den berömda drinken, och kasta skal från jordnötter på golvet. Det viktigaste är just att man kastar skalen, man behöver inte tycka om eller äta nötterna. Jag minns inte heller att de hade olika sorter av drinken när jag var där sist men eftersom jag provat originalet tidigare så tog jag en ”Spring Sling” denna gång. Äppelsmak och riktigt fräsch!

Longdrink på förmiddagen tar man inte varje dag!

Singapore Sling år 2005 vs. 2011

De olika typerna av Singapore Sling

För att bocka av en annan turistig punkt på listan så åkte vi till Chinatown, bekvämt försett med en tunnelbanestation (MRT) med samma namn. För att vara ett Chinatown så var det nog rätt rent, men det är ändå en kontrast från resten av stadens fläckfria trottoarer och skinande ledstänger. Jag tänkte inte på det förra gången men Tokyo och Singapore är väldigt lika varandra på det sättet, minus de överhängande böterna för precis allt i Singapore förstås. Ordningsvakterna har inte heller glimten i ögat eller leendet i mungipan, som de alltid har i Japan. Man har i alla fall rätten på sin sida om något skulle hända.

Karta över tunnelbanenätet

Mittgången i Chinatown

Vacker byggnad med en detaljerat utsmyckad pagoda

Gatuförsäljning

Ett annat ”måste” är superflådiga Orchard Road med de blankaste husfasaderna och mest imponerande arkitekturen. Man har inte råd att köpa mycket, men det är vackert att titta på.

Del av Luis Vuitton

Mandarin Gallery

Fourskin, namnvalet där...

Efter det åkte vi tunnelbana till Little India, också en egen station, där vi hade turen att snubbla in på en gatufestival med extra mycket Bollywod-musik och bjällror: ”Deepavali Festival Village”. Ordet Deepavali, även kallat Diwali eller Devali, är namnet på en ljusfestival som hålls i Oktober varje år. Kul hursomhelst, även om det var mest skräp. Guideboken rekommenderade butiken Celebration of Arts, där jag gärna hade köpt mer om jag haft ett tema-rum och en större lägenhet. Så mycket träsniderier!

Little India

Festivalshopping

Celebration of Arts

Tiden hade gått så himla snabbt och det började mörkna, så vi tog oss till Clarke Quay för middag. Jag kände igen det från sist, men vi valde en annan restaurang – mest för att de hade eget bryggeri! Brewerkz Restaurants & Microbreweries hade ett eget litet öltest där man kunde få smaka 9 cl av fyra olika sorter, vår tröst eftersom vi missar Öl- & Whiskymässan i år. De hade även god seafood!

Clarke Quay

Öltest på Brewerkz

Efter en trevlig kväll skulle vi ta oss tillbaka till Johor Bharu med taxi. Vi tog en fin promenad längs floden Singapore River och tittade på de upplysta broarna. Det gick lite smidigare att ta sig genom tullen andra vägen, de tittade knappt i våra pass.

Vacker bro framför Fullerton Hotel

Tågkarta över KTM

Sent tåg är sent.

Tåget var ungefär en halvtimme sent in, vilket förvånade lite med tanke på hur mycket tid vi hade tillgodo på varje station på väg ner från Kota Bharu. I kupédörren möts vi av en ung kille som pratar rätt bra engelska, han frågar intresserat varifrån vi kommer och skiner upp när vi säger att vi är svenskar. Han frågar om vi känner till Zlatan (vem kan undgå, liksom) och säger att Sverige är ett så fint land och så vidare… Vi sätter oss på våra platser och samlar oss inför en lång resa.

Killen som vi hälsat på pratar med anställda på tåget, går fram och tillbaka mellan vagnarna (till och med går av tåget på vissa stationer) och kommer förbi oss ibland. Varje gång klappar han Dain på axeln och småpratar lite. Han verkar även känna ett ungt malaysiskt (?) par rätt som sitter rätt nära oss som han också snackar med. Dain tycker att han beter sig lite misstänkt, men jag tänkte inte så mycket mer på det just då. Han kan ju bara vara ovanligt trevlig. Efter en stund kom jag att tänka på filmen Bangkok Hilton och hur ligor gömmer droger i andras bagage för att låta dem ta smällen ifall tullen upptäcker smuggligen… Då blev jag genast också misstänksam, han betedde sig inte normalt och vi skulle ändå in i Singapore som har dödsstraff för narkotikainnehav!

Jag tror att det var efter stationen Gemas, efter dryga halva vår resa, som tåget skulle tas ur trafik och helt plötsligt började folk gå över i ett annat tåg. Ingen ropade ut något på engelska förrän en av tågpersonalen såg oss sitta kvar och instruerade oss att byta tåg som alla andra om vi skulle till Singapore. Vår sociala kompis tog tag i min blytunga resväska och lyfte av och på den på det andra tåget, bara sådär. Han var ju passagerare lika mycket som vi, ingen i personalen hjälpte till. Skumt värre.

Efter tågbytet satte han sig tvärs över gången från oss, det kändes som att han kade koll på oss hela tiden. Vi hade hunnit bli lite mer paranoida och sökte igenom alla väskor så gott vi kunde, enbart min stora hade lås på sig. De hade varit framför fötterna hela tiden och vi hade aldrig lämnat dem ur sikte, men man vet ju inte, de kan ju vara så himla flinka. Han påpekade att vi inte skulle flasha allt vi hade i väskan, vilket han förvisso hade en poäng i. Efter bara en station skulle han av så han skakade hand med oss och önskade oss lycka till på vår vidare resa. Ok. Sen visade det sig att tåget ändå skulle tas ur bruk – vad är oddsen? Vi lotsades till ersättningsbussar som skulle ta oss till Johor Bharu, sista stationen på Malaysia-sidan. I busskön står även vår kompis, och som tidigare håller han på att prata med folk och går fram och tillbaka, kollar och grejar. Så snabbt av tåget som han var borde han redan varit på bussen, tycker vi, och blev om möjligt mer paranoida när han går på buss nummer två med oss då den första blivit full.

Vi lämnade motvilligt min låsta väska i bussens bagageutrymme, men de andra hade vi i knät och mellan oss (allt för att göra det svårt för dem som ville åt dem). Bussen lämnade stationen och började åka, och vid det här laget började vi få panik på riktigt. Fantasin sprang väl iväg med oss och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Vi visste att vi hade 3-4 timmars färd framför oss och vi behövde komma fram till en plan. Vi ringde morfar och frågade om råd, han pratade med svenska ambassaden som i sin tur kontaktade UD (!) för att ta reda på bästa tillvägagångssätt i en situation som den här. Det kan ju vara var som helst på skalan från trevlig kille till ligasmuggling, och vi ville inte ta några chanser.

Till slut kom vi fram till att vi absolut inte skulle korsa gränsen till Singapore innan vi haft möjlighet att själva finkamma vårt bagage, för att säkerställa att inget blivit planterat. Vi bläddrade febrilt i Lonely Planet och tog det näst dyraste altenativet för hotell de hade i Johor Bharu, Puteri Pacific Hotel. Dyrt är säkert, för det mesta i alla fall. Även om det låg 300 meter från stationen så skulle vi ta en taxi dit – allt för att skaka av oss eventuella kriminella. Det finns ju en risk att de går till angrepp om de ser att vi avviker från rutten med deras gods i väskorna, så all säkerhet är bra säkerhet.

Efter en resa som kändes outhärdligt lång så kom vi ändå fram till den flashiga och helglasade stationen vid Johor Bharu. Vi skyndade oss av och vår kille frågade om det var KL vi skulle till (vi sa ja, fast han visste ju att det var Singapore?) och sedan sa han hejdå. Snabbt som attan tog vi en registrerad taxi och åkte därifrån. Inte förrän vi stod i den iskalla lobbyn, med vänliga bellboys som tagit våra väskor, kunde jag pusta ut.

Vi hade tänkt oss ett av deras medelstora rum, men allt var slutbokat förutom deras tre våningar med ”executive suites”… Om man nu någon gång i sitt liv ska bo i ett så fint rum så ska det väl vara på smekmånaden? Och ska man nu det så är nog Johor Bharu ett av de billigaste ställena att göra det på.

Vår Executive Bed

Vår Executive Desk

Vårt Executive Bath

Vår Executive View

En natt kostade ca 1000 sek och vi behövde två för att hinna till Singapore över dagen nästa dag innan vår vidare resa till KL. Det var nämligen vår nya plan efter att allt det här trasslet gjorde så att vi inte vågade ta oss över. På det sättet skulle vi slippa ta med oss alla väskor och skulle klara oss med enbart en handväska, perfa! Det enda tråkiga var de 1300 sek vi lagt ut på hotellet i Singapore, som vi inte fick tillbaka.

Helt öde station förutom katterna

Tåget kom i tid och allt, och vi hade förhållandevis bekväma platser med mycket benutrymme. Det var ingen servering på tåget över huvud taget, och toaletterna var bland de värsta jag sett i mitt liv (öppna ner till spåret dessutom), men som tur var hade vi med oss bröd till både frukost och lunch från Muhiba Aneka Cake Hose, och massor av vatten och nötter. Man fick försöka hålla sig från att gå på toa bara… Resan gick ändå rätt snabbt med mycket skog och småbyar att titta på längs vägen. De stannade länge på varje station för att vänta in avgångstiden, så det känns som att de kunnat korta ner totala resan en del. Vi hade ändå tur som fick biljetter på ett expresståg, Ekspress Sinaran Timur, annars hade det tagit mycket längre tid än 6 ½ timme.

Glada men trötta

Resten av "Superior Class"-kupén

Utsikt över den täta djungeln och bergen

Tåget vid Jerantut station

Framme i Jerantut såg vi nog lika vilsna ut som vi var, men vi behövde inte leta länge innan en kille från NKS Hostel viftate till sig oss. De brukar anordna bussturer och båtar till Kuala Tahan, där alla resorts ligger, så jag kände att man kunde lita på honom. Hamnen i Kuala Tembeling låg en bit bort och vi hade egentligen missat sista båten, men han sa att den kunde vänta på oss så vi skyndade oss iväg i NKS-bilen. En knapp halvtimme senare var vi där och ca 15 personer hade fått vänta i båten på oss… Men det är inte vårt problem, lite synd om dem bara.

De körde som galningar, men det gör alla här

Dain var glad ändå

Jag med

Alla som behövt vänta på oss...

Soligt och varmt till en början, innan regnskogen gav skäl för sitt namn

Båtturen ska enligt Lonely Planet ta 2-3 timmar, och det beror lite på hur strömt vattnet på Tembeling River är för tillfället. För oss tog resan 3 ½ timme, och det regnade hela den sista timmen… Dain och jag satt längst fram, precis under tak, men eftersom det aldrig regnar rakt så blev vi tokblöta – TROTS att vi hade en presenning över oss (den läckte). Vi var trötta, blöta och kände oss otroligt miserabla när vi kom fram till den flytande restaurangen som vi skulle kliva iland från. Jag fick ångra mitt val av väska riktigt ordentligt när vi skulle balansera på en smal plankgång för att komma till fasta marken, och sedan kliva över blöta stenar, lera och rötter för att komma upp till Aki Chalet där vidare transport till Rainforest Resort skulle finnas. Vi fick veta senare att det fanns en bit av hamnen som hade bilväg hela vägen ner, och jag förstår fortfarande inte varför vi inte blev upphämtade där. Om vi tyckte att vi var blöta efter båtturen så var vi inte det, till slut orkade man inte bry sig längre utan gick bara på som en robot för att komma fram. Ett torrt och varmt hotellrum skulle vänta på oss någon stans, det visste vi i alla fall.

ÄNTLIGEN, vårt hotellrum på Rainforest Resort

Kackerlacksfritt badrum tack vare stenarna på brunnarna? Eller är de för stora för att komma in ändå?

Vi var helt trasiga efter resan hit att vi gick och lade oss direkt efter att vi fått i oss middagen och surfat lite, ingen vandring den dagen inte. På väg till rummet för natten så såg vi den största skalbaggen jag någonsin sett, till och med om man räknar TV, som satt på en av våra grannars dörrar. Den var (och jag överdriver inte) minst 5-7 cm lång över kroppen och ytterligare tillkommer om man räknar ben och antenner… *burr* Vi vågade inte fota den ifall det hade väckt den och fått den flyga runt. Idag på morgonen kunde vi glatt konstatera att den försvunnit.

Vi bor i Bougainvillea 306

Utsikt från altanen

Hotellrestaurangen sedd från vår husgrupp

Frukostbuffé, rätt lik de andra vi haft hittills

Redan när vi bokade boendet på Rainforest Resort så kunde vi bocka i vilka aktiviteter vi ville göra under vår vistelse i regnskogen, så vi valde ”Lata Berkoh Boat Trip & Kelah Fish Sanctuary” och ”Night Safari” som båda lät lagom farliga. Den första hade vi nu på morgonen och de skulle plocka upp oss i lobbyn för att köra oss till rätt båt. Något missförstånd blev det, för vi blev dumpade på samma ställe som vi blev upphämtade på igår, Aki Chalet, och där visste de så klart ingenting om vår flodtur… Den snälla killen i receptionen ringde upp vårt hotell och frågade vad de höll på med, så till slut kom bilen och hämtade upp oss igen för att köra ner till hamnen direkt. Duh. De hade fått för sig att vi skulle trekka lite på morgonen och ta floden på eftermiddagen. Nepps! Väl där kom strax en båt och vi åkte uppför Tahan River en stund, fin vy över skogskanten.

Killen som körde båten vejde för stockar och stenar

Träd och grenar hängde över floden

Snart fick vi gå iland och börja vår vandring uppåt och längs floden. Det var inte så himla brant, men snart insåg vi att det kryllade av blodiglar…

Vägen in i blodigelfällan

Jag upptäckte att det sved under vänster fotknöl och hittade en färsk igel som krupit in precis under strumpkanten och satt och sög. Självklart fick jag panik och slet loss den, varpå den fastnade i fingret och jag fick ännu mer panik. Till slut kunde jag skrapa loss den med en pinne. Dain hittade en ännu värre, fetare och fullare, som satt nära hålfoten som vi båda skrek och viftade innan vi fick loss den och mosade den mot berget. Vid det laget var vi så uppjagade och äcklade att vi helst skulle vilja bli hämtade med helikopter och flugna hem till Sverige… Men vi hade ändå hunnit ta ett par bilder på vattenfallet, som mer såg ut som en backe.

Vattenfallet Lata Berkoh

Inte så glada som vi ser ut :/

Efter en 15 minuter evighetsvandring tillbaka till båten och några iglar tagna innan de hunnit bita kunde vi lättat konstatera att vi inte hade några fler parasiter. Båtfärden hem satt vi knäpptysta och hatade regnskogen.

Dains bett blödde fortfarande när vi kom hem

Efter den här traumatiska upplevelsen bojkottar vid ”Canopy Walk” som annars verkar som en fin vandring, där man får se regnskogen från en rep- och plankbro högt upp i träden. Det krävs dock en 30 minuter lång promenad i skogen för att komma dit, och det har vi ingen lust med. Vi har vår ”Night Safari” kvar, så sitter man trygg i en bil hela vägen. Imorgon åker vi till Singapore, och något mer insektsfritt ställe kan jag inte tänka mig. Det ska bli skönt med lite riktig storstad efter de här dagarna.

Farväl av Bubbles

Bubbles hade anordnat taxi till Kota Bharu för alla, och det stod en stor bil (nästan en minibuss) och väntade i hamnen. Vår chaufför hade däremot inte bråttom utan sa åt oss att vänta 10 minuter, vilket blev närmare 30 minuter innan vi kom iväg. Han hade säkert en deal med de som sålde skräp och krimskrams där, och tyckte att vi skulle shoppa lite. Den gick vi inte på!

Entrén till vårt hotell

Vid 10-tiden anlände vi Crown Garden Hotel, 4 timmar innan vi fick ckecka in… De tog ändå vänligt hand om våra väskor och såg inte det minsta besvärade ut när jag skakade av mina sandiga Crocs mitt i entrén för att byta ut dem mot ett par nerpackade sneackers. De ringde in en kille som kunde köra runt oss för att titta på lite tempel. Det var ägaren till vandrarhemmet som låg mitt emot vårt hotel, Ideal Travellers House, och en sunkig bil som var full av myggor. Återigen brist på säkerhetsbälten i baksätet – inte ens den nya fina minibussen vi åkte med tidigare hade det! Han tog i varje fall 30 MYR i timmen, vilket vi tyckte var dyrt men samtidigt hade vi inte så mycket att välja på.

Ideal Travellers House

Myggbilen körde mot staden/byn/hålan Tumpat på andra sidan floden, där templen ligger, och vi besökte först Wat Photivihan som är det mest kända templet på orten. Där finns sydöstra asiens längsta liggande Buddha-staty, 40 meter lång, och lite andra vackra byggnader. Det var inte en kotte i sikte, förutom en och annan munk i orange skynke och personalen på ett mörkt café vid vägen. Chauffören satte sig för att fika och jag kände mig genast lite stressad, förväntade han sig att vi skulle betala timlön för hans fikarast också kanske? Jag var för varm för kaffe men Dain satte sig ner och så fick vi ändå varsin kaffe med 1/4 kondenserad mjölk i botten.

Liggande Buddha!

Fint sidotempel

Det andra templet rymmer en stor sittande kvinnliga Buddha, Wat Machimaram, hur man nu ser att det är en kvinna vet jag inte. Statyn stod på ett ganska rymligt tempel med spännande 3D-tavlor och vackra pelare. En bit bort på gården fanns en inhägnad pool med smutsigt vatten, dit chauffören entusiastiskt skuffat oss för att titta på sköldpaddorna. Men jag mådde så dåligt av att se de halvdöda djuren kämpa för överlevnad där nere så jag hade helst sluppit se dem. Tänk om de kunde få komma ut i havet och simma bland koraller och fiskar!

Kvinnlig Buddha

Häftiga strukturmålningar inuti

Stackars :(

Vi orkade bara ett tempel till i värmen, och det blev Wat Mai Suwan Khiri. Huvudtemplet var rätt imponerande både i storlek och utsmyckning, och i entrén hade de någon slags aktivitet där man kunde klistra på guldfolie-lappar på bollar. Chauffören var upptagen med att prata med andra så vi fick aldrig någon förklaring. Till vänster om templet fanns en båtliknande byggnad med omslingrade drakar, den var rätt häftig faktiskt. Det fanns en bro som man kunde gå ”ombord” på, men vi kunde inte läsa skyltarna så vi skippade det. Fint var det i alla fall.

Stående Buddha och massor av guld

Påklistring av guldfolie

Drakbåt!

Vi kom tillbaka till hotellet lagom för att äta lunch innan kl 14 då vi fick tillgång till rummet. Hotellets egen restaurang såg tillgänglig och nära ut, så det fick bli den. Tom Yum-soppan var god! Innan vi begav oss ut igen så vilade vi en stund på rummet. Det var faktiskt inte helt rent, jag blev lite överraskad av det eftersom hotellet invigdes i januari i år och de borde vara måna om att hålla det fräscht. Dain noterade att det var en större säng och en mindre säng, är den lilla för frun kanske?

Se fru-sängen till vänster...

Crown GARDEN Hotels utsikt...

Jag hade kollat guideboken noga innan för att inte riskera att missa något, men ändå glömde vi bort tiden när vi var på Istana Jahar muséet och hann inte till Kampung Kraftangan innan de höll på att stänga. Mycket stänger kl 16:45 av någon anledning. Endast enstaka affär var fortfarande öppen, men av innehållet att döma så var det mest skräp där också. Jag brukar ju inte ha några problem med att hitta saker att köpa, men det var inget som intresserade mig. Turistfälla, med andra ord. Kelantan, som staten heter, ska tydligen vara känt för sitt troget malaysiska hantverk. Hade gärna lagt vantarna på sådant om de låtit bli att försöka sälja grejer man inte vill ha.

Muséet Istana Jahar med kungliga ceremonier som tema

Det stängda Kampung Kraftangan

Då det bara var en timme kvar tills huvudattraktionen Central Market skulle stänga, så skyndade vi oss dit. Vi hade skymtat den färgglada byggnaden på vägen till muséet och visste redan var den låg. Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken även på den. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men något i stil med en uppdukning av kryddor/hantverk/frukt/tyger/mat i fina högar. Vi backade ur nedersta våningen där det stank av smutsiga golv, avlopp och gamla grönsaker – där ska man bli hungrig och köpa mat?! På andra våningen fanns snacks och nötter, men det var exakt samma förpackningar och priser i alla stånden. Inte speciellt billigt var det heller. Vi köpte cashew- och pistagenötter för nästan samma pris som hemma. På översta våningen hade de tyger och skynken, men det var bara till för att klä sig med i det muslimska modet och ingenting man skulle ha glädje av hemma. Rätt pråliga mönster också, och det är verkligen inte jag.

Central Market

Insidan

Urpumpade och genomsvettiga tog vi oss tillbaka till rummet. Det var verkligen inte mycket att se i Kota Bharu, hittills, tänkte vi eftersom vi inte hade varit på nattmarknaden än. Varje kväll/natt mellan kl 17-02 lagas det mat på stadens gator och man kan få prova lokala specialiteter som blått ris. Det är en bönepaus mellan kl 19-19:45 och vi begav oss ut igen efter den. Vi såg att det lyste runt hörnet och stövlade glatt dit, men till vår besvikelse sålde de bara kläder (oanvändbara sådana) och fula klockor. Vi gick rätt länge och letade utan att hitta någon gatumat, tills vi kom in på den andra gatan som leder till vårt hotell. Något var ändå off, eftersom det bara var 4-5 stånd och ingen av dem sålde ris. Antingen var det en dålig dag att gå eller så har de slutat med nattmarknaden… :(

Besvikna gick vi och pasta med sås i samma restaurang som vi ätit lunch i. Sedan gick vi och lade oss för att orka gå upp 05:30 nästa dag och hinna med Djungeltåget från Wakaf Baharu!

Long Beach med 50% trasiga parasoll

Rätt nedgångna "chalets" vid stranden

BuBu Resort

Man kunde gå en stig tvärsöver öns midja, 10 minuters promenad, för att komma till Coral Bay - en närliggande strand med omtalad vacker solnedgång. Den korta promenaden var dekorerad med högar av skräp, rivna hus och byggarbetsplatser… Man kände nästan lite obehag att gå där, även om det var gjort för att turister skulle gå mellan stränderna. Rutten är till och med utmärkt i min version av Lonely Planet! Pinsamt. Jag skulle säga att stranden vid Coral Bay är i likadant skick som Long Beach, men jag kanske bara är grinig efter den besvikande vandringen. Gott om dyk-klubbar fanns det på båda stränderna i varje fall, och många skabbiga matställen. Vi stannade bara drygt en timme på Kecil.

Byggarbetsplats då stigen mynnade ut på Coral Bay

Coral Bay

Strandunderhållningen på Coral Bay

Så imorgon (söndag) åker vi med 8-båten till Kuala Besut där vi tar oss samma väg tillbaka till Kota Bharu som vi kom. Vi stannar natten till måndag på ett nytt hotell, Crown Garden Hotel. Det är samma prisklass som Habib Hotel, men ser något bättre ut på bilderna plus att läget var mer förmånligt för de saker vi vill titta på i stan. Tidigt måndag morgon hoppar vi på djungel-tåget, som åker rakt igenom regnskogen Taman Negara, och vid 14-tiden ankommer vi Jerantut. Därifrån fixar vi en taxi till Kuala Tahan som är knytpunkten för alla regnskogs-resorter. Vi har bokat en natt på hotellet Rainforest Resort men kanske stannar fler om det visar sig att vi inte hinner se allt, alternativt att tåget vidare söderut från Jerantut till Singapore är fullbokat.

Karta över Perhentians, Lang Tengah och Redang

Mer detaljerad karta, med felaktig skala

Sevärdheter på Redang Island

Vi åkte först till det som kallas för Long Beach (Tengah Cape) på Redangs östra sida, utan att egentligen veta att det var den största resort-orten eftersom vi inte hade några kartor vid tillfället. Vår chaufför gav oss 30 minuter där innan vi åkte för att snorkla strax utanför den södra stranden (Mak Chantek Cape). Det var vid en liten grupp stenar som bildade en halvcirkel med kanske 3-5 meter djupt vatten. Helt perfekt sikt och det var nästan skrattretande mycket fisk, de svärmade runt en så snart man hoppat i vattnet och bet nyfiket i cyklop och flytväst. De simmade mellan fingrarna och var inte ett dugg rädda – jättehärligt! Efter att ha plaskat runt en bra stund och beundrat allt så åkte vi vidare och snorklade på ett par ställen till, bland annat utanför Pulau Pinang (Pinang Island), en liten plutt-ö vid Redangs sydspets. Där fanns tydligen gott om sköldpaddsbon, men inte så mycket annat. Han visade oss två feta muränor under bryggan, vilket var lite kul. De bodde tydligen där och ville ogärna lockas ut.

Bryggan med muränor!

Vid det här laget var vi så hungriga att vi inte orkade någonting, så vi provade först att reka matställen i närheten av flygplatsen i söder utan någon större framgång. De tittade frågande på oss när vi hörde oss för. På vägen därifrån såg gubben en halvsköldpadda i vattnet och stannade båten för att vi skulle hoppa i och kolla på den. Men den var så himla snabb att vi inte hann simma efter den så värst långt. Vi såg ett par till och försökte samma manöver och kände oss ändå rätt nöjda med de glimtar vi fått.

Kolla in vattnet vid Kalong Besar Cape!

Nytt försök i vår jakt på lunch gjorde vi på Kalong Besar Cape, men där var maten slut efter att resortens egna hade fått äta. Det enda jag kunde komma på var huvudstranden som vi började på när vi kom till Redang och den fick det bli. De hade mat i alla fall, det var det viktiga. Dålig service och inte så spännande, men WTH.

Sen lunch vid Sandfly cafe

Efter lite uppfriskningar åkte vi hem via en snorklingsplats utanför Lang Tengah. Kan inte säga så mycket om ön i sig, men det var bra fisk och djungel-ljuden hördes lång väg. Slutsatsen för Redang vs. Perhentians är bl.a. att vattnet verkar något klarare kring Redang men snorkling kan inte riktigt jämföras med dykning heller… Redang är mer turistigt, med alla de negativa konsekvenser det får som t.ex. högljudd musik från ett skränigt och uruselt strandband, otrevlig personal och (värst av allt) fler andra människor. Fördelar är ju att det finns mer att göra, mer att välja på i matväg och fler bekvämligheter som affärer och spa. Men jag vet inte, tror nog jag hade valt Perhentians ändå faktiskt.